Trollkarlen som fick öknamn

Jag har kikat en del i domböckerna för Nedertorneå tingslag den senaste tiden. Allt i jakt efter min förfader Mats Hindersson Kurkinen som kommer dit 1695 från yttre rymden eller någon annan plats som inte verkar ha fastnat i källorna.

I domboken för 1702 års sommarting finns ett mål där en kvinna Marjatta Henriksdotter beskyller en man Henrik Jönsson för att vara trollkarl och med trolldom fått Elias Jönsson från sitt hemman. Marjatta som var Olof Kåckares hustru i Vojakkala hade varit mycket drucken vid tillfället. De öknamn som togs upp var:

  • Tällie knyf (täljkniv)
  • Bälling myssa (renskinnsmössa)
  • Krokknä
  • Lapphorunge
  • Swyntryna (Svintryne)

För detta dömdes Marjatta till 6 gånger 3 skilling silvermynt. Vid samma tillfälle dömdes Henrik Jönsson för att ha sparkat Marjatta till 2 gånger 3 skilling silvermynt. En mans våld mot en kvinna ansågs alltså mindre allvarligt än några illa valda ord under berusning.

Öknamn 1702 ST Nedertorneå TLGSvea Hovrätt – Advokatfiskalen Norrbottens län (BD) EXIe:4166 (1701-1705) Bild 2090 / sid 204 (AID: v494192.b2090.s204, NAD: SE/RA/42042202)

Annonser

DNA bevisar att häradsrätten dömde rätt för 150 år sedan!

På julafton skrev jag ett inlägg om min okända farfars farmors far Jan Olof Andersson som avslöjats som fader till min anmoder Johanna i en domboksnotis där Johannas mor Carolina stämt barnafadern för att få pengar för att uppfostra deras dotter.

Efter att jul- och nyårsfirandet lugnat ner sig och jag även klarat av att flytta var det dags att kika om det hänt något på de dna-test jag administrerar på FTDNA. Det hade inte dykt upp några starka träffar, däremot hittade jag ett intressant inlägg om webbtjänsten DNA painter  som visade sig ha många fördelar jämfört med FTDNAs inbyggda ”kromosom browser”. Jag upprättade en profil för min fars DNA-test och började importera de kända träffarna på farmors och farfars sida. En klar fördel med DNA-painter är att kunna kika på så många träffpersoner man vill samtidigt och dessutom kunna märka ut både träffpersonen och vem som är den gemensamma anan.

Därefter började jag kika lite mer på de träffar med okänd koppling som ändå är rätt nära. Jag har många gånger vridit och vänt på dem utan att förstå kopplingen. Men denna gång föll pusselbitarna på plats. Efter att ha plockat ut antavlor på träffarna såg jag något  i DNArboretum hittade jag något jag tidigare uppmärksammat, nämligen hela tre DNA-släktingar som alla har Jan Olof Andersson i sitt släktträd. Visst hade jag sett att de hade anor i Norrby, men aldrig lyckats koppla ihop dem med de Norrby anor jag redan har bekräftade. Intressant är att alla lyckats ärva ungefär samma segment av DNA.

Om jag innan jul var lycklig över att domboken avslöjat fadern så blev jag nu överlycklig för att DNA bekräftat att häradsrätten dömde rätt och min anmoder Carolina Ersdotter inte for med osanning när hon tog ut stämning på Jan Olof Andersson som barnafader till häradsrätten.

Jan Olof Anderssons ättlingar Gösta Maria Ingrid Johanna
Gösta, Maria, Ingrid och Johanna alla delar den gemensamma anan Jan Olof Andersson

Så nyfiken som jag är har jag redan börjat kika på mina nyfunna anor och förutom en stor del Norrby anor finns rötterna i Kumla och Sala och även så långt bort som i Norberg. Alla mycket tacksamma socknar att forska i med välbevarade kyrkböcker och detaljerade dödboksnotiser. Räkna med att det kommer att komma spännande inlägg om dessa anor framöver.

Ännu en jungfrufödsel avslöjad…

Jag har tidigare skrivit om hur jag fick kunskap om vem som var min farfar Harrys far.  Det visade sig att även farfars farmor var född med okänd far. Johanna föddes den 3 maj 1860 i Maritbo, Norrby (U) som dotter till pigan Carolina Ersdotter. Varken husförhörslängd eller födelsebok ger några ledtrådar om vem fadern skulle kunna vara. Eftersom det hela skedde i en tid där det inte längre var straffbart att föda barn som ogift räknade jag med att det skulle vara omöjligt att få klarhet i faderskapet till Johanna.  Under sin levnad bar Johanna tre efternamn. När jag kom i kontakt med henne i det tidiga 1900-talets kyrkböcker kallades hon Molin. Efter att maken dör kallas hon Hedberg , dvs den avlidne makens efternamn. Jag trodde ett tag att Molin kunde vara faderns namn, men det visade sig att Johanna varit gift en första gång med en skomakare Edvard Leonard Molin och därefter som änka efter honom ”övertog” efternamnet. Som ogift kallades hon Andersson. Inte heller det namnet stämde ju med moderns efternamn. Även här ett villospår, modern Carolina gifter sig med en slaktare Anders Johan Andersson och det är därifrån efternamnet Andersson kommer. Att Anders Johan inte är fadern var ganska rimligt eftersom det är sju år mellan nedkomsten och äktenskapet.

När jag skriver detta är det julafton och både barn och vuxna får sina önskningar uppfyllda. Jag fick årets bästa julklapp redan i tisdags när jag besökte landsarkivet i Uppsala.  Efter att ha läst många rader i domboken för åren 1860-1861 i Simtuna häradsrätt (AIa:60) hittar jag för höstetinget som hölls den 8,9 och 10 november 1860 under paragraf 10 en mycket spännande skrivning.

Det visar sig att Carolina Ersdotter (nu bosatt i Skäggebo, där hennes föräldrar bodde) instämt bondesonen Jan Olof Andersson i Sörkärrsbo, Norrby socken med påståendet att han:

”som fader till ett av kvinnan 3 sistlidne maj framfött  flickebarn i dopet benämnt Johanna måtte förpliktigas att årligen, från barnets födelse till dess det uppnår 15 års ålder såsom bidrag till dess underhåll och uppfostran utgiva en tunna råg och 30 Riksdaler Riksmynt i penningar eller ock istället på en gång genast erlägga 400 Riksdaler Riksmynt varjämte ersättning för rättegångskostnader yrkats.”

Onekligen ligger det en självsäkerhet väl anstående en bondedotter bakom instämningen och ett visst affärssinne, att erbjuda två avbetalningsalternativ, där det ena är klart mer fördelaktigt för båda parter.  För fadern för ett lägre totalbelopp köpa sig fri och kunna glömma det hela. För modern att kunna få ett större belopp direkt som dessutom var frikopplat mot om barnet skulle överleva till sin 15 års dag eller ej.  Rättegångskostnaderna beräknades till 10 Riksdaler och 50 öre och var ersättning för att vittnena kommit till rätten.

Till sin hjälp att bevisa faderskapet har Carolina tagit med tre vittnen, bonden Anders Olsson,  drängen Lars Gustaf Hedbom i Skäggebo och Johan Larsson i Sörkärrbäck. Det visar sig att Carolina tjänat piga hos barnafaderns bror Erik Andersson i Gunnarsbo.

Vittnena berättar att de vid:

tre särskilda nätter nästsistlidna år sommar, första gången vid pingsstiden, andra gången i slutet av juli och tredje gången i början av augusti månad Jan Olof ligga avklädd i samma säng under samma täcke som Carolina. Ett av vittnena berättar att de varit ett större sällskap på besök och att Jan Olof kvarstannat när övriga sällskapet gått hem.

Jan Olof erkände att han ”plägat köttsligt umgänge” med Carolina  och det framkommer också i protokollet att ingen annan mansperson under sistlidna året sammanlägrat Carolina. Tingsrätten kommer efter överläggningar fram till att Jan Olof måste vara fadern och att han skulle betala en tunna råg och 20 Riksdaler riksmynt årligen de kommande 15 åren.

DSC05255 zoom till WordPressartikel

Ju mer jag läser domböckerna desto mer spännande tycker jag det är. Man får en inblick i det dåtida samhället, både om individerna, men också om så skilda saker som moral, företeelser och föremål. Många rättsfall handlar om strid om arv och egendom och stölder. Andra om mänskliga relationer som spårat ur, allt från ”okvädingsord” till dråp och mord. Det var kanske sorgligt för den enskilda individen att behöva gå till häradsrätten och instämma någon men för eftervärldens kunskap så oerhört värdefullt.

Tack farfars farmors mor Carolina för att du tog mod till dig och stämde farfars farmors far, annars hade vi aldrig fått reda på vem barnafadern var!

 

 

 

Släktens finnar – Herrbråten

Idag är det Finlands självständighetsdag och dessutom hundraårs jubileum som eget land. Det är därför passande att kika lite på de släktingar som kom från ”Österlanden”. Inga familjehistorier finns bevarade om att vår släkt skulle ha finska rötter. Min gammelmorfar bördig från Kalix kunde vad jag förstår både kalixbondska och en del som vi sörlänningar uppfattade som finska, men kanske var det meänkieli, dvs det som tidigare kallades tornedalsfinska. Men vi antog att det mer berodde på att han växte upp bara några kilometer in på den svenska sidan och helt enkelt hade snappat upp en del under sin barn- och ungdom. Han berättade gärna historier om ”finnarna”  -med  smattrande finsk brytning – om hur de gjorde sig lustiga över svenskar och antagligen främst ”sörlänningar”, tex om paraplyer ”kallar dom en ‘rasa på en pinne”.

Med modern DNA-teknik dyker spåren upp om att det finns finska anor både på farmor, farfar, mormor och morfars sida. Jag tänkte dock göra några nedslag i gränslandet mellan nuvarande Sverige och Finland. Idag börjar vi i Sörmland och ett ännu så länge rätt osäkert spår.

Finska nybyggare vid Herrbråten

Min släkt på morfars sida bodde i byn Herrbråten eller Herrbråta i Kila socken i Södermanland vid 1600-talets slut. 1705 bor här Lars, Henrik, Petter och två bönder Anders samt deras familjer.  1691 bor Per Eskilsson, Lars, Mats, Per, Anders och en Per Olofsson där, den sistnämnde Per är anställd på Stavsjö bruk de övriga är bönder. Lite tidigare bor också en Ivar och en Göran där.

Byn ligger där Kiladalens bördiga jord skiftar över i Kolmårdens magra tallmoar. Troligen uppstod byn som ett nybygge, ”en ur ödemarken upptagen torpstad” för att låna orden från 1600-talets .

Den första kända noteringen om byn är från 1581 då Hendrik finne hava byggt ett pörte och ett fähus och sått 2 tunnor råg, 3 spann korn, ½ spann ärtor, och 4 kannor linfrö. Kikar man i ”tiondelängden” från 1607 finns under rubriken ”Finnarna” byns brukare; Erik, Gamle Eschild, Unge Eschild, Olof och Michel. Länken mellan dessa första nybyggare och byborna hundra år senare kanske aldrig blir klarlagda, men det är ju inte helt otroligt att släktled efter släktled tog över gårdarna även om det inte alltid var från far till son.

 

 

 

Ättlingar till kyrkoherde Jonas Petri i Varv och Styra

Jonas levde som kyrkoherde i Varv och Styra i Östergötland i alla fall mellan 1555 och 1582. Han efterträddes av sina båda söner Sigvard och Laurentius. Laurentius son Jon blev även han kyrkoherde i församlingen.  Andra ättlingar blev präster i andra församlingar, majorer, rådmän, kollegor, mönsterskrivare, räntmästare, handelsman, möbelfabrikör samt en statsminister. Min släktgren föll så klart ner i bondeståndet om än den första tiden så som självägande.

Här följer de första generationerna, utan något anspråk på att de är fullständiga.

Ättlingar till Jonas Petri Kyrkoherde i Varv och Styra (20171121)

 

Vem statsministern var? 

PERSONFOTON
Arvid Lindman, Salomon Arvid Achates Lindman (i riksdagen kallad Lindman i Stockholm), född 19 september 1862 på Österby bruk i Films socken i Uppland, död 9 december 1936 i en flygolycka vid Croydons flygplats i Storbritannien, var en svensk högerpolitiker, officer och industriledare. Han var riksdagsman 1905–1935, statsminister 1906–1911 och 1928–1930, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912–1935 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913–1935, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden 1917. Han var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, men var tjänstledig större delen av tiden, samt styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson 1916–1925.
Lindman gifte sig år 1888 med Anna Lovisa ”Annie” Almström (1867–1927), dotter till bruksägare Robert Almström och Eva Almström, född Påhlman. De fick tre barn: Rolf Achates (1888–1987), Eva Ebba Sophia von Dardel (1890–1985) och Karin Ebba Larson (1893–1989)

Bilden av Lars Elvius klarnar…

lars-elvius-orsa.jpg

Lars Pettersson i Älvdalen eller Laurentius Petri Elvius som han kallas av eftervärlden var sockenpräst i just Älvdalen i Dalarna. Här hade hans förfäder verkat i minst fyra generation som sockenpräster. Häxprocesserna i Älvdalen som involverade både Lars och hans familj tärde på Lars och han begärde förflyttning, när han väl fick förflyttning hamnade han som präst i Orsa. Det var tursamt det, för där blev hans porträtt målat och det hänger än i dag i kyrkan. Målningen finns reproducerad bland annat i Orsa hembygdsförenings årsskrift ”Kalln ö kelindji”.

Mer om Lars kan du läsa i avsnittet Präster i släkten

En ingift professor i släkten

Louis Joseph Anger S:t Cordier de Bonneville

Han verkade som lärare i franska språket vid Kongl Krigs-Akademien, utnämnd till professors namn, heder och värdighet. Han var samtidigt målare och gravör. Född 1766 i Amiens. Verksam i Sverige från 1798. Han graverade plåtarna till ”Voyage Pittoresqe de la Suède” efter Bélangers original. Död 1843 i Mästersamuelsgränd 63, i Klara församling, Stockholm. Han var gift med Maria Christina Björk, paret hade inga barn, men hustruns brorsdotter blev deras fosterdotter.

Louis omnämns i Wilhelm von Brauns ”Den namnlöse, poetisk kalender” från 1847. Som en person som bröt kraftigt på franska och vid ett tillfälle vid en muntlig tentamen råkat hoppa över en fråga till en kadett. Varpå kadetten avgav svar utan att blivit tillfrågad, Cordier fällde då ner huvudet några ögonblick eftersinnande och därefter så som om han gjort en viktig upptäckt sa han helt fryntligt:

Sinon! Jagg berr om förlåttellse, min erre! Errn svarraddde rätt, men jagg fråggade gallet…”

I ”Samlade berättelser” beskriver Wilhelm von Braun levande Bonneville och hans undervisning vid Karlberg. Först en detaljerad beskrivning av hans utseende

I detta rum satt med penseln i handen framför en brokig »gouache»-målning en liten särdeles välfödd gubbe, som förtjänar att litet närmare beskrifvas. Hans ansikte, rundt som en halfmåne, bar färgen af en nypräglad kopparslant, och de dubbla hakpåsarna, som svällde fram öfver en hvit halsduk, med vid, tjock valk, hvilken nästan nådde öronen och i hvilken, när så påfordrades, den värde mannen bekvämligen kunde gömma hela hakan och halfva underläppen – dessa väldiga hakpåsar, säger jag, i förening med de klart skinande kinderna, mellan hvilka den lilla trubbiga näsan var bortgömd, tydde uppenbarligen på den välmåga, som gourmandisen förlänar sina trogna dyrkare. Hans glesa hår, längesedan grånadt af ålder, hade fått sin hvithet ytterligare förhöjd genom ett tjockt lager af puder, som äfven betäckte den kala hjässan och en liten rand af den breda pannan samt där tog sig ut som »snö kring en rosengård». Kragen och en del af ryggtaflan på hans ljusgröna rock voro äfven behörigen inpudrade, och som han nu satt, lutad öfver sin målning, var han icke olik en stor, brokig papegoja med grönt till hufvudfärg. De små, djupt liggande ögonen voro kvicka och lifliga, munnen fryntlig och leende, och hela det lilla tjocka anletet tycktes utvisa, att den tyngande materien icke lyckats att förkväfva den sprittande munterheten hos denne tokrolige språkmästare.

Braun fortsätter beskrivningen något stycke senare;

…uppsteg den artige fransmannen och visade därvid ett par stackota ben, som voro till den grad hjulade, att en tiopundsgalt med all bekvämlighet skulle kunnat springa genom den nästan cirkelrunda öppning, som de formerade. Denna missbildning i underredet hade också en gång gifvit honom anledning att i ett afskedstal till kadetterna vid julpermissionens början försäkra dem bland mycket annat om, att de vid återkomsten på nyåret skulle få se honom gå på rackareben. Den lustige gubben, som aldrig riktigt kunnat lära sig svenska språket, ehuru han trodde sig vara en mästare däri, använde gärna dubbla konsonanter, där de liksom här icke behöfdes och sammanlade dessutom ofta tvenne ord till ett.

von Braun samlade berättelser 1901 Cordier de Bonneville stående.jpg
Illustration av Cordier de Bonneville och en elev i von Brauns ”Samlade berättelser”

Om hans exotiska franska brytning beskriver han också när han approberar en elev;

»Jagg vil barra ’örra om ’errn kan prononcerra språcket, sinon! Explicationnen lärr sigg själf», sade herr Cordier de Bonneville med hes, flåsande röst, »och grammatickann får ’errn studera om i minna ettymolloggisska tab-äller. Läss no, sinon!»

Även om sitt ursprung spann han historier, då han uppgav sej vara född markis och att han emigrerat från Frankrike under den stora revolutionen, vilken berövat honom en förmögenhet, som givit 100,000 »écus» i årlig »revenu». Han påstod sig också ha varit professor vid universitetet i Salamanca i Spanien.

À propos rädd, så minnes jagg, att då jagg varr ’professeur’ vid dett ryktbarra Yniversitetté i Sallamanca, där jagg ’adde femtontoussen elevver, ja, femtontoussen, ta migg djäffvoln!» »så blef mit huss en affton omringadt af ala femtontoussen, sinon, emeddan jagg arresterratt någgra ’ondra för uppstodsighett, sinon, men jagg värr ike rädd, uttan drogg min värja, sinon, och dref dem på flykten, ala femtontoussen, ta migg djäffvoln, om dett är sant!»

I en historia får vi till och med stifta bekantskap med hans hustru som han ofta kallade ”lilla vän”.

»Jagg gerr spekktaklerrna i Stockholm djäffvoln, sinon!»  »Jo, svenskarne haffva ingen ’égard pour les dames’, sinon.» 

Han berättade då hur han och »hans lilla vän» en gång varit på spektaklet och då suttit på övre amfiteatern. En lång, grov och bredaxlad man satt just framför Cordier de Bonneville och hans »lilla vän», så att de inte såg någonting av spektaklet.

»Jagg sadde då slouttligen till den långe toussan djäffvolen: Sinon! Var så gracieux, min ’erre, och makka sigg, ’un petit peu’, ty ’varken jagg eller min lila vänn fårr se dett minsta, sinon! Och vett ’errarna hvadd den långa djäffvoln svarrade? Jo, han vände sigg om och sadde: ’Jagg görr enn konnst i både ’errn och ’errns lila vän’ Varr nou  detta ’öffligt?  Jagg barra fråggar, sinon.» 

En morgon hade »monsieur le professeur Louis Joseph Angers Cordier de Bonneville» lektion, vilken vanligtvis, om han var vid »goda vätskor», som man
säger, endast bestod däruti, att han för sina elever berättade någon af sina vidunderliga historier.  Han satt då i lärarestolen vid tredje klassens stora, runda bord, och på bordet lågo kadetterna på varandra, uppstaplade nästan till en pyramid, för att få höra, vad de så ofta hört förut, men som dock alltid var lika besatt löjligt.

von Braun samlade berättelser 1901 Cordier de Bonneville.jpg

I Hvar 8 dag från 1915 skriver Hugo Falk i samband med att militären beslutat att flytta ifrån Karlbergs slott om minnen och om väljer ut en episod om läraren Cordier de Bonneville. Historien har han hämtat från von Braun. Nedan kan vi se hur han ändrat texten lite jämfört med von Brauns version.

 Wilhelm von Braun i Samlade berättelser  Hugo Falk i Hvar 8 dag
Cordier de Bonneville, som gärna ville, att andra skulle tro hans historier, var också liberal nog att icke baxnas för dem han fick höra, huru befängda de än måtte vara.  Nu syntes han dock något förbryllad,  hvarför han snöt sig, tog sedan tvenne väldiga prisar ur den nötta silfverdosan och nöjde sig med att helt lugnt svara: »Sinon! Dett var djäffvoln till storm!» Men liksom en gammal ryttarehäst i hast blifver uppiggad, då han hör trumpeten ljuda, så uppiggades äfven monsieur Cordier de Bonneville, och genast beredde han sig till att traktera med lika godt igen. »À propos fis-karre», sade han och snöt sig. Monsieur Cordier hade nämligen ett »à propos» för allting. »Sinon!» sade han därefter och torkade omsorgsfullt öfverläppen. M:r Cordier satte nämligen ett sinon vid början, i midten och vid slutet af hvarje mening, 
Herren vete af hvad orsak. »Sinon! det varr årr adderton’ondratre, då sillen gick till och jagg varr i Skånne i ’Elsingborg, sinon! Då förtjänte fis-karrne (fiskrarne) copieusement medd 
päninggar, sinon, ty man kounde köppa en tonna sill för 6 styffver, sinon. Ta mej djäffvoln om dett är sant!

Som jagg sagt, varr jagg med min vän 
Belangèr och någgra andra marrquisser, emigrannterr licksom jagg, i Skånne och ’Elsingborg. Jagg och de andra marrquisserna ville nou en dagg farra öffver till ’Elseneur, förr att amusserra ås, sinon. Vi gingo därförr till ’amnen (hamnen) att skafa ås en bått, som kounde seggla ås öffver soundet, sinon. Då vi kommo närra ’amnen såggo vi tousentalls mäniskorr promenerra midt i soundet, sinon; ta migg djäffvoln om dett är sant! Vi gnouggade öggonen, sinon, och trodde, att vårr synd (syn) ’adde blifvit förrvänd. Jagg fråggade då en sjöman: ’Serr jagg rät (rätt) eller serr jagg 
gallet?’ Sjömannen svarrade: ”Errn serr rät.’ ’Du ljugger’, sadde jagg. ’Dett är sill’, sådde han. ’Dett ärr lögn, svarrade jagg. »Hi! hi! hi!»

»Bon! Jagg neddgick då till ’amnen, och hvad tror ’errarna, sinon? Jo, en såddan horrible mängd aff sill ’adde trängt in i soundet, sinon,  att den druckit utt allt vattnett, från botten till yttan, och fastnat mellan Sverige och Danmark, så att man kounde gå torrskodd på sillryggarrna öffver till ’Elseneur, sinon.

Jagg och de andra marrquisserna gjorrde dett älfven gennast, sinon, ta mig djäffvoln om dett ärr sant!» 

»Ja, jagg trorr, att min sill värr värre än ’errns fis-karre. Hi! hi! hi!» 

 »Men förlåt mig, herr professor, gick professorn hem igen till 
Helsingborg på samma sätt?» 

»Nej, dett kom regn om natten, sinon, och sillen gick sin vägg.» 

»Men kunde sillen ändå lefva så länge förutan vatten?»

»Den varr väll tvungen, sinon! hi! hi! hi!»

För öfrigt står den käre Münchausen långt efter Bonneville i ljugandets vackra konst. En vacker dag berättade en kadett för Bonneville, att det blåst så förskräckligt på natten i skärgården, att håret blåst af en fiskare. Detta var nu starkt, och Bonneville snöt sig betänksamt, medan han funderade huru han skulle bräcka historieberättaren. Snart var han klar. — Ja, apropos fiskare, sade han, så var jag och några andra markiser — Bonneville var fransk emigrant — en gång i Helsingborg, då sillen gick till 
så, att man kunde köpa en tunna för sex styfver. Ta mig d—n, om det är sannt.  Någon vän [en medlärare via Karlberg] hade inbillat Bonneville, att han borde 
sätta, om efter eden, för att förstärka den. På det viset, säger Braun, undgick han att många gånger dagligen försvära sig. Nå — han fortsatte. — Jag och de andra markiserna ville se Helsingör, och då jag kom ned till hamnen i Helsingborg, stod sillen sa packad mållan Sverige och Danmark, så att man torrskodd kunde gå öfver sundet. Jag och de andra markiserna gjorde det äfven — ta mig d—n, om det är sannt. Kadetterna skrattade ofantligt, men en näsvis yngling frågade vördsamt, huru det gick på återvägen. 

— Då hade sillen gått sin väg. Det kom rägn på natten. 

— Men hur kunde sillen lefva så länge utan vatten ? 

— Sinon! Den var väl tvungen. 

Författaren

Cordier de Bonneville var inte bara språklärare vid Karlberg, han var också författare, med två skrifter kring det franska språket samt två diktsamlingar.

  • 1829 gav han ut ”Traité simplifié et succint de syntaxe française, eller Förkortad och tydlig afhandling om franska syntaxen” hos Carl Deleen.
  • 1832  kom en diktsamling dedikerad prinsen. ”Bouquet d’automne ou poësies diverses suivies d’articles intéressans / dédiées avec pleine autorisation à son altesse royale monseigneur le prince royal de Suède”
  • 1833 gav han ut ”Fransk språklära uti fyra etymologiska tabeller” på Norsteds och söners förlag.
  • Han hann även med att ge ut en diktsamling ”Chrestomatie poëtique suivie d’un traité sur les régles de la poësie française” samma år.

Konstnären

Ludvig Looström skriver 1916 i Ord och Bild ”Konstnären – om vi så våga kalla honom,
ty ur konstsynpunkt stå dessa blad mycket lågt — var egentligen fransk språklärare på Karlberg men sysslade samtidigt något med gravyr och akvarellfärger, vilket väl var anledningen till att han ibland fick gästa hertigparet på Rosersberg.”

Nedan en gouache ”Utsikt mot Säfstaholms slott och Vingåkers kyrka” som han målade 1809. Därefter av av många gravyrer som han framställde, denna över staden Gustavia på Saint-Barthélemy.

Han utgav en serie om nitton blad kallad ”Voyage pittoresque en Suède” som spritts över världen. Först var serien avsedd att formas av arton plattor graverade av Cordier efter Louis Bélangers gouaches och ett kontrakt tecknades den 27 oktober 1798. Detta var också anledningen till att Bonneville flyttade till Sverige. År 1799 beställde kungen ett tillägg för några reproduktioner av överstelöjtnant Johan Adam von Gerdtens ritningar till serien. På grund av vissa meningsskiljaktigheter mellan Cordier och Bélanger och ekonomiska svårigheter blev serien aldrig helt färdig, och endast nitton plattor färdigställdes slutligen 1802 (sju efter von Gerdtens ritningar och tolv efter Bélangers gouaches).

Hans verk finns representerade bland annat på Nationalmuseum, the British Museum, Österreichische Nationalbibliothek, Finlands Nationalgalleri, Vänersborgs museum och Skansen.

Två skrivelser till Kunglig Majestät från 1799 och 1836 finns bevarade underteckande av Cordier de Bonneville. Två brev är också bevarade, båda till friherren Curt Bogislaus Ludvig Christoffer von Stedingk, varav det ena är daterat 1802.

Någon bouppteckning finns inte bevarad efter Louis men väl efter hans hustru. Förutom en mindre summa som tillföll en hushållerska gick hela arvet till hustruns brorsdotter som också varit parets fosterdotter Sophia Eleonora Carolina Ek som även tog sig efternamnet Cordier.

Cordier Utsikt mot Sävstaholms slott och Vingåkers kyrkaVy över Gustave Saint Bartolomei Cordier de Bonnevillesofia-eleonora-carolina-cordier-1815-1878-dc3b6dsannons-ab.jpg