Daniel Fredrik Tranell som jag skrev om i ett tidigare inlägg var inte först i sin släkt som dömd. Även hans faster Maria Jacobsdotter Leijon hade en brottslig bana. Hon föddes 1801 som femte av sex barn till Jacob Jacobsson och hans hustru Anna Andersdotter Hammarström. När hon var 18 år flyttade hon från föräldrarhemmet torpet Knåpet under Tränhammar i Hubbo. 1819 gifte hon sig med grenadjären Johan Leijon bördig från Kungsåra. I äktenskapet föddes fyra barn, Hedda Christina född 1822 och död 1827, Carl Reinhold född 1824 och död 1825 samt två döttrar som överlevde barndomen, Augusta född 1826 och Maja Stina född 1829. Under en kortare period 1824-1827 hade de också tagit Lovisa Andersdotter som fosterdotter när hon var nio år gammal.
1840 tar maken Johan avsked från det militära, samma år döms Maria för första resan stöld, hon döms för andra resan stöld 1842 och vid tredje resan stöld 1843 ja då hamnade hon på korrektionshus.
Tredje resan stöld
Om den tredje resan stöld kan man bland annat läsa i Fångrullan för Västerås fängelse 1843 och i Västerås rådhusrätts dombok. Maria har den 21 februari 1843 stulit ett mindre smorläder från garvaren Lindmark värderat till 1 Riksdaler och 32 Skilling banco samt ett par stövlar från handlare Norrlin värderade för 4 Riksdaler och 32 Skilling banco. Ett smorläder var ett läder insmort i fett som man använde bland annat som ovandel på grövre skor. Rannsakning hade hållits den 24 februari. Efter vittnens redogörelser erkände Maria.
Den 27 februari strax före klockan 12 är domstolen redo att avkunna dom. Hon dömdes med hänsyn tagen till att hon redan två gånger dömts för stöld och av kämnärsrätten dömts för fylleri. Straffet var åtta par ris, tre par till slaget samt därefter en söndag stå uppenbart kyrkoplikt i Västerås domkyrka. Därefter att tre år arbeta under konungens häkte på en korrektionsinrättning. Enligt rättegångsbalken skulle Kungliga Majestäten och Svea Hovrätt skärskåda domen innan den ställdes i fullbordan. Maria fick också information om hur hon kunde överklaga, därefter fördes hon till länshäktet vid Västerås fängelse. Vid denna tid hade inte länsfängelset byggts utan det var slottets källare och flyglar som fängelserummen fanns. I länshäktet satt hon i väntan på att Svea Hovrätt skulle ta upp hennes ärende. Det gjorde de den 20 mars och den 6 april kom skriftlig underrättelse till länshäktet om att överinstansen fastställt rådhusrättens dom.
Folkmarknaden i Västerås hade årligen ägt rum en sensommarsöndag och torg och gator vimlade då av högtidsklädd landsbygdsungdom, som sökte plats som pigor och drängar och stadde sig hos husbönder och arbetsgivare, vilka också i stort antal mött upp. Upplöstes på 1860-talet. Färglitografi efter oljemålning av Josef Wilhelm Wallander
Den 11 april inlämnade Maria en nådeansökan till Svea Hovrätt. Den 17 juli fattade hovrätten beslut i nådesansökan. Piskstraffet hade av nåd blivit omvandlat till nio dagars fängelse vid vatten och bröd. Det dröjde dock först till den 12 augusti innan detta nådde Västerås och länshäktet. Den 14 augusti klockan 8 på förmiddagen inleddes straffet och den 23 augusti vid samma tid var den delen av straffet över. Det som i domen var 9 dagar i fängelse hade redan blivit sex månader i länshäktet. I länshäktes fångrulla får vi också en kortare beskrivning av Marias utseende, hon är liten till växten, svarthårig med ett rödlätt ansikte och blå ögon.
Vatten och bröd
Ett Så kallat Kroppsstraff som utdömdes fram till 1884. Straffet VAr som längst 14 dagar för kvinnor och 28 dagar för män. Det var inte den snålt tilltagna matransonen som var DeT farliga i detta straff utan bristen på salt som uppstod. Ofta var ju fångarna redan undernärda och salt- och mineralbrist gav kramper och gjorde fången desorienterad och rent av medvetslös. Det var strikta order att inte erbjuda extra saltat bröd till dessa fångar. I vanliga fall bestod kosten av gröt, Välling eller soppa. Om fången blev sjuk visades ingen nåd vatten och bröd straffet kunde inte ta paus.
Nästa del av straffet var att Maria den 27 augusti undergick uppenbar kyrkoplikt i Västerås domkyrka. Dett var en del av det parallella rättsystem som kyrkan stod för vid sidan om det världsliga. Den uppenbara kyrkopliktenvar ett skamstraff som innebar att Maria under gudstjänsten fick stå på pliktpallen längst bak i kyrkan, och sedan erkände sin skuld och betygade sin ånger för att på så sätt kunna återupptas i församlingens gemenskap. Eftersom Maria bodde i grannförsamlingen Hubbo upplevde hon nog detta som lindrigare att få stå och skämmas inför en gäng okända stadsbor än om detta skett i den lilla kyrkan i hemförsamlingen.
Efter 186 dagar i länshäktet, skickade Maria den 1 september för att avtjäna den avslutande delen av sitt straff till den Norra Korrektionsinrättningen i Stockholm, även om anläggnigen faktiskt bytt namn året innan till Allmänna arbets- och korrektionsinrättningen å Norrmalm. Här fanns plats för 300 kvinnliga fångar, och man blandade straffångar med de som dömts till arbete för lösdriveri och prostitution. Hon skrevs in den 2 september i kyrkboken för korrektionsinrättningen. Den 28 april 1844 finns en notering i kommunionsboken att hon tar nattvarden och återigen den 1 maj 1845. Under tiden på korrektionsinrättningen fick hon antagligen spinna, sticka, tillverka säckväv och sy säng- och arbetskläder. Arbetstiden var mellan 5.30 på morgon och 8 på kvällen, med tre pauser för mat under dagen. Söndagar var vilodagar. Uppnådde man inte sina produktionsmål kunde man straffas, om man var flitigare fick man bonus vilket kunde användas för att köpa tex mat för att dryga ut de rätt snåla matportionerna.
Den 2 sept 1846 frigavs Maria. Hon verkar inte ha återkommit till Hubbo. Istället ser man att dottern Maja Stina flyttade från fadern i Hubbo till Stockholm den 19 oktober 1846, och dottern Augusta kommer efter 1848. 1849-1852 bor Maria som korpralsänka med sina döttrar via Vintertullen i Katarina församling. 1853 bor Maria i Drottningshuset i Johannes församling.
Interiör från Drottninghuset i mitten av 1800-talet. Akvarell av Josabeth Sjöberg, Stadsmuseet.
1853 dör Maria i Stockholm, hon saknas både i dödböckerna för de två tänkbara församlingarna Johannes och Katarina. Uppgiften är inskriven i husförhörslängen för Hubbo och det finns också en dödboksnotis i Hubbo som hänvisar till att dödsfallet av kolera ska ha skett i Stockholm. I maj 1855 tar Johan Lejon sitt liv genom att hänga sig i sin torpstuga på Tränhammars ägor. I dödboken för Hubbo noteras under rubriken uppförande; förr verksamhet och oklanderligt, på senare åren under ett olyckligt äktenskap mycket oordentligt.
Dottern Maja Stina gifter sig aldrig, utan står antecknad som hushållerska hos mekanikus August Edvard Reif. Hon dör 1909-04-27 och i bouppteckningen blir det mycket tydligt att hon levt ett Stockholmsäktenskap med man och två barn. Barnen noteras i rotemansarkivets handlingar som mannens och har även hans efternamn. I mannens bouppteckning och i födelsebok är relationen mellan mannen och barnen obefintlig. Dottern Augusta gifter sig med portvakten Carl Gustaf Johansson. Hon dör 1905. Paret fick inga barn.
På farfars sida har förfäderna varit skötsamma medborgare förutom att de haft lite svårt att ta ansvar för barn utanför äktenskapet, både farfar och hans farmor och mormor hade frånvarande fäder. Farfars far erkände faderskapet även om det inte hamnade i någon akt som gällde min farfar utan faderskapet noterades i samband med att farfars mor sökte understöd från det sociala. Farfars farmors mor var mer förslagen och stämde sitt barns far för att få underhåll. I båda fallen har DNA-tester med tydlighet bekräftat faderskapen. När det gäller farfars mormors far är det hela fortfarande oklart. Faderskolumnen i födelseboken är tom, modern stämde inte fadern i häradsrätten och farfars mormors fick sin mors efternamn, så ledtrådarna saknas och är fortfarade en gåta att lösa. I det här inlägget ska jag djupdyka i farfars mormors mors släkt för där finns två av de få brottslingarna som släkten har. Dels hennes bror Daniel Fredrik Tranell och dels hennes faster Maria Jakobsdotter Lejon som jag kommer återkomma till i ett senare inlägg.
Hubbo kyrka 1754, Från Olof Graus Beskrifning öfver Wästmanland
Dömd för edsöresbrott
Daniel Fredrik Tranell född 1832 i Hubbo utanför Västerås bor med sin familj fram till 1850 då han flyttar till grannsocken Tillberga, efter två år som dräng där flyttar han vidare till Kungsbyn i Kungsåra. Redan året efter flyttar han till Vedby i Björksta. Här finns han noterad för husförhör den 22 oktober 1854. Sedan finns inga mer noteringar än ”död på fästning”. Ofta brukar det ju finnas noteringar om brottet och när dom fallit men här är det helt fritt från sådana anteckningar. Jag klurade lite om vad som kunde kallas fästning, men hittade inga noteringar i rullorna för de klassiska fästningarna. Däremot återfinns han på Centralfängelset på Långholmen dit han kom den 4 augusti 1855. Då hade han varit i länshäktet i Västerås sedan den 25 februari.
Ur stamrullan på Långholmen och Fångrullan från länshäktet kan vi läsa att han har trindlagt/ovalt ansikte, brunt hår, blå ögon, ett ärr på högra handloven samt en stark kroppsbyggnad/medelmåttig växt samt är 5 fot 7 tum lång. Ur husförhörslängden på Långholmen får vi reda på att han bott hemma hos sina föräldrar tills han var 13 år och då tjänat på åtskilliga ställen. Han hade tagit sin första nattvard 1847 i Hubbo och den sista 1854 i Björksta. Han läste innantill någorlunda, men dåligt både utantill och kring hans förståelse. Prästen vid länshäktet har gett honom en lite annorlunda bedömning, han anses kunna läsa klart i bok och ha en någorlunda kristendomskunskap.
Med sig in i fängelset hade han en del kläder som både räknas upp och värderas. En tygrock, en väst, ett part byxor, en yllehalsduk och en silkeshalsduk, en mössa, en näsduk, två skjortor, en handduk, ett par strumpor samt ett par tofflor.
Men varför hade han hamnat på Långholmen?
Brotten angavs vara edsörebrott samt 1:a resan stöld. Ärendet hade behandlats av dels Yttertjurbo häradsrätt den 28 februari 1855 samt även 29 mars och 14 april samt i Siende Häradsrätt den 5 maj 1855 och av Svea Hovrätt den 30 maj, vilket ankom länshäktet den 13 juni. Han dömdes till 28 dagars fängelse med vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt i Björksta kyrka och därefter till straffarbete i 1 1/3 år. Han var tidigare ostraffad, och hade blivit häktad i februari. Edsöresbrottet var att han brukat våld genom att ha med ett försåtligt överfallande slagit soldaten i byn Johan Erik Wedman. För det hade han fått 4 månaders fängelse med arbete samt ytterligare 1 års fängelse istället för böter. För första resan stöld fick han 28 dagar vatten och bröd samt att undgå uppenbar kyrkoplikt. Man noterade också att han skulle friges den 30 november 1856.
Långholmens centralfängelse, Litografi av Adolf Hård ca 1850
”Där var bara gråsten, och gråa människor som sågo förstenade ut, höggo i sten, sprängde sten och buro stenar”. August Strindberg om Långholmen och straffångarna där på Oskar I:es tid i ”När träsvalan kom i getapeln”.
Dock blev min släkting aldrig frigiven. Den 1 november 1856 dog han som en av flera i en koleraepedemi som hade härjat på fängelset någon vecka och som totalt skulle ta 25 personer. Enligt dödboken begravdes han samma dag som han dog. En attest sändes iväg till pastorsexpeditionen i Hubbo tio dagar senare. Det var inte ovanligt att mag- och tarmsjukdomar spred sig lätt på häkten och fängelser. Detta var före cellfängelsernas tid och fångarna levde och arbetade tillsammans i ofta rätt ohygieniska fuktiga oh mörka fängelsehålor och salar.
En kunskap att ta med sig när det gäller att leta efter brottslingar är att det är finns olika uppgifter att hitta i fängelsets fångrullor och i fängelseförsamlingens husförhörslängder. På många ställen finns det register över personerna, men på många ställen får man med hjälp av datum för häktning och förflyttning försöka hitta rätt i de digra längderna. Om hemförsamlingens husförhörslängd är knapphändig vad gäller härads/rådhusrättens utslag kan man ofta hitta datumen för domar i fängelsearkivet och där nysta sig tillbaka till protokollen för rannsakningar och utslag. Tyvärr är många domböcker ännu inte digitaliserade så vill man läsa de mest fylliga texterna får man åka till landsarkiven och beställa fram dem.
Farmors mormors morfar Carl Ersson Berggren var kronobåtsman och bodde en stor del av sitt liv i Sörbylund i Runtuna, en och en halv mil nordost om Nyköping. Han var dock född i Tuna, drygt en mil sydväst om Nyköping. Hans far Erik Bengtsson Thunberg däremot var född i Runtuna men levde istället delar av sitt vuxna liv i Tuna. Hans far i sin tur, Bengt Bengtsson Flygare, kom till Runtuna som trumslagare inom Södermanlands regemente, han var inte från bygden men behövde en plats att bo och en tjänst när han kom tillbaka från rysk fångenskap.
Bengt Flygare gifte sig 1724 med Catharina Olofsdotter som vid giftet beskrivs som hans trolovade. Hon bodde hos major Ridderboll vid Landshammar i grannsocknen Spelvik, ungefär tre kilometer bort. Parets första barn var fött utom äktenskapet och det var inte för att de varit ”ivriga” utan för att de inte fått tillstånd att gifta sig och det dragit ut på tiden. Jag kommer i ett senare inlägg gå in på orsaken till detta, i det här inlägget lägger jag fokus på hustrun Catharinas släkt, som jag faktiskt inte trodde jag skulle hitta utifrån den knapphändiga informationen om hennes ursprung.
Membro, en mindre by i Runtuna. Med första beläggen i en regest från år 1296 även om spår visar att platsen varit bebyggd sedan järnåldern. 1694 donerades Membro till kronan och blev boställe för första och andra trumslagaren vid Rönö kompani och Södermanlands regemente.
Två notiser i dödboken för Runtuna fick mig att haja till. Det började med notisen om att Flygares svärmor dött 1730. Inget namn står bara att hon var 63 år när hon dog. En första ledtråd men inte mycket att gå vidare med. Vi har väl alla några av denna sortens anor som vi varken vet namn eller urspung på, de bara refereras som någons släkting som dött hos dem. Några sidor och år senare i samma bok finns ytterligare en notis som ger nutiden chansen att få veta mer, notisen om att Flygares svåger Jöns Olsson dött i Membro, 28 år gammal 1738. Kanske inte heller det till så mycket hjälp, om det inte vore för att Runtuna för 1738 har bevarat personalier över de avlidna. Sådana är vanliga till exempel för församlingarna i Västerås stift, men oerhört ovanliga i Sörmland. I personalian rullas upp ett helt levnadsöde. Jöns dog den 3 mars 1738 och hade kommit till Flygarefamiljen vid juletiden då hans bröstsjuka blivit så svår att han inte längre kunde upprätthålla sin tjänst hos befallningsmannen Olof Åman i Jursta i grannsocknen Ludgo. Där hade han sjuknat vid allhelgonatiden och som för de flesta med lungsot var det bara en fråga om tid innan det blev så illa att bara väntan på döden återstod.
Innan han varit i tjänst i Jursta hade han varit två år hos den salige sergeanten Carl Lund i Håknesta, Spelvik, och innan det ett år hos länsman Anders Örner i Hammarby, Bogsta, före det två år vid Värlunds kvarn i Ludgo, och så ytterligare två år hos sergeanten Lund (Carl Lund flyttade 1721 från Björkvik till Kårtorp i Ludgo, men levde vid denna tid i Håknesta). Före det bodde Jöns ett år hos fältväbel Aurell på Kårtorp i Ludgo. Hans första tjänst var i hela sju år vid Stora Kallmyra i Ludgo. Innan det hade han bott hos sin egen familj. De exakta åren framgår inte i personalian, men med hjälp av mantalslängderna kan man följa honom år för år ända bak till Kallmyra där han 1727 dyker upp tillräckligt gammal för att skattskrivas.
Det mest spännande i personalian är att han anges vara född 1711 i Ellesta i Halla socken och att föräldrarna anges vara Olof Olofsson och hustrun Kerstin Jönsdotter.
För Halla finns en delvis bevarad husförhörslängd där Ellesta finns med för tiden för Jöns födelse. Tack vara detta kan man följa släkten tillbaka åtminstone till 1657 med hjälp av att kombinera bevarande mantalslängder, födelseböcker och kyrkoräkenskaper.
Olof Olofsson är enligt åldersuppgift i husförhörslängden född ca 1659. Han är gift 1688 i Halla med Kerstin Jönsdotter som enligt samma husförhörslängd bör vara född ca 1667. Paren fick minst åtta barn, alla födda vid Ellesta nedergård i Halla.
Erik född den 2 maj 1688. Det finns ingen födelsebok, men under några år har prästen noterat både namn, dopvittnen och födelsedatum bland alla andra notiser i kyrkoräkenskaperna.
Karin född 1691.
Catharina född 1693
Anna född 1696
barn med okänt kön 1698
barn med okänt kön 1701
barn med okänt kön 1708
Jöns född 1709
Jöns född 1711
I skattningslängden för 1712 anges att den övriga egendomen är bortpantad. Åren 1711, 1713 och 1714 finns inga bevarande mantalslängder. 1715 är familjen inte längre boende i Ellesta.
Går man istället bakåt hittar man att paret bodde i mannens föräldrarhem. Mannens föräldrar var Olof Olofsson, född ca 1629 och som dog 1699 och Karin Olofsdotter född ca 1621 och död 1692. Fadern Olof gifte om sig 1694 med Karin. Denna Karin vet vi inte mycket om, hon gav pengar till kyrkan när hon återfick hälsan 1797 och sedan är noterat i kyrkoräkenskaperna om testamente och bårkläder när hon dör 1704 i Ellesta. Olof och den första hustrun Karin han förutom sonen Olof sönerna Peder och Tyris samt dottern Karin.
Peder gifter sig 1693 med Brita Jönsdotter. Utifrån notiser i kyrkböckerna förstår man att de har fyra barn, ett av dem med okänt namn dör 1694, Erik föds 1696, ännu ett barn med okänt namn och kön föds 1704 och slutligen föds Lars 1710. Peder dör som bonde i Ellesta 1714, Brita dör omgift 1722 i Ellesta.
Tyris gifter sig 1697 med Kerstin Persdotter. Paret bor de första gifta åren i Ellesta men 1701 har de flyttat till Båtstugan. 1712 flyttar de vidare till Plåtstugan. Där bor de fram till 1717 men sedan noteras platsen som öde. I husförhörslängden finns en notis ”dumber” på Tyris nästan varje år. I både Plåt- och båtstugorna har det bott soldataer. Först trodde jag därför att Tyris tagit värvning och det var ett soldatnamn, men eftersom noteringar kring hans prestationer i kristendomskunskap nästan saknas helt misstänker jag helt enkelt att prästen inte hade så höga tankar om Tyris och hans kunskaper. Varken Plåtstugan eller Båtstugan finns med i mantalslängderna vid denna tid så familjen måste redan tidigt blivit befriade från mantalsskatt.
Tyris och Kerstin hade minst fem barn, de först två födda innan de bevarade födelseböckerna, den första född 1698 och död 1699 och den andra född 1700. Olof föddes 1703, Kerstin 1706 och Anna 1712. Var familjen sedan tog vägen är oklart. Om man tänker på det avstånd min släktgren återfinns bara ett decennium senare kan de ha flyttat till vart som i hela landskapet Södermanland.
Ellesta nedergård i Halla är vid bokstaven B på denna delningskarta från 1729. Det var alltså så här det såg ut när släkten bott där decennierna innan kartan upprättades.
Ellesta nedergård även kallad västergården var enligt lantmäteriets delningsakt från 1729 ett av två kronohemman i en bolby på ett näs i Hallbosjö. Båda hemmanen var hade gott om åker och äng men de låg sammanblandat under samma byalag. Besittningsrätten till Nedergården innahades av kyrkoherden Johan Turesson Een. Den andra gården Oppgården eller Östergården var ett kaptenlöjtnantsboställe. Fiske fanns både i Hallbosjön och i Lillsjön och tillgången till timmer beskrivs som god. Till byn hörde också några öar i Hallbosjön (bland annat Lindholmen) där man lät får och getter gå och beta om sommaren. Man hade en särskilt kryddträdgård, och odlade både hampa och humle.
Förutom att de till att de ordkarga noteringarna om Flygares svärmor och svåger i Runtunas kyrkoarkiv har jag i och med detta lyckats hitta en koppling mellan min farmors och morfars släkt om än både genom ingifte och via en styvmoder.
Den Brita Jönsdotter som var gift med Olof Olofssons bror Peder hade jag nämligen redan tidigare haft ögonen på. När Peder dog 1714 flyttade Per Månsson från Binkinge in som inhyses på gården. Året efter var de gifta. Per Månsson hade tidigare varit gift och i det tidigare äktenskapet föddes Erik Persson som blev bonde på Ballersta västergård i Halla. Hans sondotterdotters sonsons son var min morfar.
Min mormors farfar Oskar hade en bror Carl Johan som utvandrade till Amerika. Familjehistorien visade sig vara helt osann, så här i efterhand kan man fråga sig varför syskonbarnen berättade en sådan grundlös sensationshistoria.
I Granån strax utanför det som idag är Kalix tätort föddes min mormors farfar och hans syskon. Fadern var lägenhetsägaren Krispin Larsson. Hans första hustru Brita Greta Jönsdotter Nyman födde honom tio barn. De sista två var ett tvillingpar Alma och John som bara blev några dagar gamla. Även modern strök med, i barnsängsfeber. Året därefter gifte Krispin om sig med Maria Ulrika Larsdotter . Även i det senare äktenskapet fick han tio barn. Utöver det sägs det att han hade ett antal barn på bygden. Så precis som i många norrländska släkter finns det många ättlingar.
Krispin Larsson, dottern Edla och andra hustrun Maria Ulrika
När den yngsta dottern Edla dog barnlös upprättades en förteckning över levande arvingar som var många sidor lång och täckte flera världsdelar. De flesta av barnen blev hembygden trogna men tre av sönerna flyttade i väg. Den ena, Joel flyttade till Dalarna och bodde som färgare på Lerdalshöjden utanför Rättvik och senare i Leksand. En av hans ättlingar är den sedan några år avlidna journalisten och programledaren John Chrispinsson. I Krispin Larssons bouppteckning från 1924 anges vistelseorten okänd för Joel, vilket är märkligt eftersom min mormors far hade god kontakt med sina kusiner och antagligen även med farbrodern när han levde.
Bild på Åhmans gård, Tibble, Leksand. I den lilla stugan i mitten av bilden bodde vedsågaren och färgaren Joel Krispinsson mellan 1920 och 1947
Den andra brodern som for i väg från kalixtrakten var Robert, han emigrerade till USA 1893 och vad som hände honom verkar rätt oklart. 1940 dyker han upp som änkling i Duluth, St. Louis, Minnesota och det är också där han dör 1953. Att detta är vår Robert råder ingen tvekan om då båda föräldrarna nämns vid namn i dödboken.
Den tredje brodern som for iväg var Carl Johan. Han tjänade dräng i grannsocknen Nedertorneå i något år och står sedan som utvandrad till Amerika 1886. Enligt familjesägnen skulle han ha hittat guld, skrivit ett brev hem där han berättat om sitt fynd och att han tänkte flytta hem igen. Men som de gamla i Kalix sa så ”togs han bort”, det vill säga han blev dödad. Historien var alltså att han blev rånmördad för sitt guld. En sorglig historia, nästan lite sedelärande om att inte söka lyckan i pengar, då kan det gå dej illa.
Jag har under mina år som släktforskare försökt hitta dokumentation som bevisade vad som hände. Men aldrig lyckats. Guldrushen var ju lite tidigare, någon Carl Johan Larsson med lämplig ålder och koppling till trakterna där man hittade guld verkar inte finnas (och detta även med alternativa amerikanska stavningar av hans namn) har jag aldrig hittat.
DNA gav mer än guldspåret
Det alla vet som letat i amerikanska källor är att de är lite mindre exakta än svenska källor från samma tid. Namn ändrar sig, åldersuppgifter kan vara något år fel mot riktigt födelseår etc. När jag släppte ”guldspåret” och letade lite bredare för några år sedan hittade jag en Cha(rle)s John Larson med rimligt födelseår, född i Sverige, invandrad samma år som svenska källor anger hans utvandring. Men han var gift och hade flera barn och levde ju dessutom långt in på 1900‐talet. Jag bestämde mig för att sätta forskningen på paus för Carl Johans öde i väntan på fler digitaliserade källor eller information från andra forskare.
För några dagar sedan bestämde jag mig att titta närmare på några Thrulines jag fått på mitt dna-test på Ancestry. Det visade sig att det fanns hela tre linjer från dna testade upp till Krispin Larsson och hans första hustru Brita Greta Jönsdotter Nyman. En av dem fick mig att nästan rysa till, den gick via sonen Carl Johan Larson. Jag har sett många träd för amerikanska forskare som knyter ihop sig med fel förfäder i Sverige, så jag började kontrollera med ett stort mått av skepsis. Rätt snabbt insåg jag att denna man var den samme som jag för några år sedan avfärdat, mannen med familj, barn och som levde långt in på 1900-talet. Denna gång gick jag djupare och hittade vigselnotiserna för hans två giften. I den första när han gifte sig med en tornedalsflicka finns en kluddrig notering av hans faders namn som skulle kunna tolkas med lite god vilja till Kris Larsson. I den andra giftet med en finskättad kvinna råder ingen tvekan fadern till Carl Johan anges heta Krispin Larsson. Det är i sådan här lägen man är tacksam att ens förfäder hade ovanliga namn och att man efter många år tillslut skickade in ett DNA-test till även Ancestry.
Folkräkningarna ger mer fakta
I ett av de cencus Carl Johan är med har man skrivit ut födelseår och födelsedatum. Det stämmer på dagen med vad prästen i Nederkalix präntade ner 1863 när han föddes.
I census för 1910 bor en ”nephew” (syskonbarn) invandrad 1909 från Sverige, Otto Larson. Otto hade jag tidigare hittat i en annan delstat i 1930 års census. Han var Carl Johans dotterson. I 1920 års census bor också en nephew född i Sverige men med förnamnet Abion. Jag fick fundera ett varv men lyckades dechiffrera även honom, som brorsonen August Albin Larsson som utvandrade 1910 från Sverige.
Census 1910 där Carl Johan är tredje familjen ovanifrån på sidan
Hur var det med de ädla metallerna då? Nja det visar sig att Carl Johan som så många andra svenskar i denna del av Michigan försörjt sig som gruvarbetare i en järnmalmsgruva. Men det var ju inte kanske så spännande så klart. Kunde det vara anledningen att man ville förädla sin farbrors öde lite? Järn fick bli guld och gruvarbetare fick bli guldletare?
Carl Johan var som sagt gift två gånger, han fick sönerna John William (för övrigt svåger till nobelpristagaren och kemisten Glenn Seaborg), Ernest Rudolph, Oscar David och Walter James alla i första giftet. Han hade döttrarna Ella Agnes och Clara Minnie i första giftet och dottern Hulda född 1912 i andra äktenskapet. Carl Johan bodde hela sin tid i USA fram till sin död 1945 i Negaunee i Michigan.
När jag skrev mitt tidigare inlägg om min anfader Carl Erik Hallin hade jag inte tänkt på att han själv under en stor del av sin levnad stavade sitt efternamn med ett L. När jag sedan sökte på det i Kungliga bibliotekets tidningssamlingar fick jag några fler napp.
För det första finns två ”upphittat annonser” från 1880-talet, i den ena har Carl Erik hittat en stövel och den andra en lädergrimma. Av detta kan man ju utläsa att han var en både vaken och omtänksam man som ville se till att det som var borttappat återkom till sin rättmätiga ägare.
Den tredje visar en annan sida av honom, en historiskt intresserad person som var påverkad av tidens fosterländska strömningar. 1860 skedde en insamling för att finansiera Vasamonumentet vid Utmeland i Mora. Vad man kan utläsa av nyhetsnotisen är att någon varit flitig på att samla in pengar från Hubboborna och en av dem som skänkte pengar var alltså Carl Erik Hallin. Totalt insamlades 34 756 Riksdaler och 4 öre från personer i hela landet. Nästan 14 000 Rd av dem hade gått till själva byggnaden och lite mer än 8000 Rd som ersättning för konstnärerna Höckert och Berg som smyckat insidan.
Carl Erik Hallin var min farfars morfars far. Han var född 1819 vid Alvesta i Hubbo, Västmanland som son till statdrängen Anders Jansson och hans hustru Anna Larsdotter Frösman. Ovanligt för den tiden växte han bara upp med två syskon, den två år yngre systern Christina och halvsystern Anna Maria som var åtta år äldre.
Lagom efter att han konfirmeras fick han ge sig ut och tjäna som dräng. I samband med det noteras han i längderna med efternamnet Ahlin. Detta är intressant, när jag som ung intresserade mig för släktforskning berättade min äldsta farbror att innan Hallinsläkten hetat Hallin hade de hetat Ahlin, men efter ett tag ändrat namn. Hur en sådan historia har kunnat traderats mellan generationer med dokumenterat dålig kontakt kan man fråga sig, men denna höna hade onekligen en äkta fjäder. Första drängtjänsten fick Carl Eric i grannsocknen Romfartuna på Frösvi, på samma gård som även hans kusin Carl Frösman tjänade dräng. Via gårdarna Myrby och Viggby kommer Carl Eric sedan som dräng till Skillsta i Dingtuna och därifrån till Lövsta i samma socken. Här noteras Carl Erik som lösdrivare. Här har han dessutom fått efternamnet Hallin runt 1842. Via Nibble i Svedvi, tillbaka till Dingtuna och sedan hem till Hubbo hamnar han som dräng i Vallrum i Kumla. Åter till Hubbo som dräng i Kaplansbostället och sedan till Brunnby i Irsta. 1847 kommer Carl Erik till Alvesta östergård, Hubbo, efter detta ska han aldrig mer flytta ifrån sin hemsocken. 1848 flyttar han till Lista i samma socken. 1849 står äktenskapet med Sophia Wilhelmina Jansdotter, hon är bördig från akademihemmanet Åby västergård i S:t Illian.
Häradsekonomiska kartan från 1900-talets början, här ser man Hubbo kyrka, samt byarna Alvesta (där Carl Erik Hallin föddes) och Gryta (där han levde en stor del av sitt vuxna liv)
Carl Eriks namnteckning i hustruns bouppteckning 1864
I äktenskapet föds Edla Wilhelmina 1850 . Familjen flyttade 1851 från Lista by till Gryta ägor. Carl Erik benämns nu sockensnickare. vid flytten 1853 flyttar modern Anna Larsdotter och hans ogifta syster Christina in i familjen från Erikslund. 1854 föds sonen Carl Henrik, tre dagar senare har hans hustru Sophia Wilhelmina dött, faktiskt inte i sviterna av förlossningen utan av en halsinfektion. I Bouppteckningen benämns han snickaren Carl Eric Halin samtidigt som det i boets fordringar upptas ersättningar för diverse smidesarbeten. Förutom bostadshuset finns en loge med lider och fähus i samma tak samt en smedja.
Carl Erik gifter 1856 om sig med Mina Lyckman, men han blir änkling för andra gången redan 1862. Han tituleras nu sockensnickare. I äktenskapet har fötts en son Johan August, men han dör innan han fyllt nio år 1865. I Minas bouppteckning får man reda på bland annat att det finns en fiol och två bikupor. Om husen nämns en bostad med kammare på nedervåningen samt ladugård med lada och lider samt en smedja med separat verkstadsrum. Det finns också en auktionsskuld på en bodbyggnad. Husförhörslängden för samma tid berättar att hela familjen är vaccinerade mot koppor. 1868 dör Carl Eriks mor Anna Larsdotter. Av husförhörslängden får vi reda på att familjen har en ”helbibel” men ingen postilla.
När dottern Edla Wilhelmina 1870 gifte sig med rusthållaren i Stora Gesala, Romfartuna anges hon vara byggmästardotter.
I mars året efter ställer Carl Eric till med auktion. Det kan man läsa i en annons i Västmanland läns tidning. Där står att smeden Hallin, vid Gryta ås i Hubbo, genom frivillig auktion i anseende till avflyttning från orten försälja dess lösörebo. Bland hans ägodelar fastnar man kanske främst för ett ankargångsur, ett toalettbord med spegel i mahogny, en fiol samt flera dubbla och enkla skjutgevär. Han är onekligen både musikalisk och jägare. Vi får också reda på att han har två jakthundar och bikupor. Han måste ha varit lite av en mångsysslare, förutom åkerbruksredskapen säljer han sina smidesverktyg, däribland ett större smidesstäd och en blåsbälg, men också målarverktyg och snickarverktyg. På den jord som hört till lägenheten verkar han ha odlat potatis och hö. Förutom lösöret säljer han även besittningsrätten till jord och lägenhetens hus på ofri grund. Vi får reda på att boningshuset har fyra uppvärmda rum samt förstuga, bod och vindsrum. I övrigt finns en loga med fähus, foderrum, vedbod och källare, en smedja med kolbod och en snickarverkstad.
1876 gifter Carl Erik om sig med sin hushållerska Kristina Johansdotter. Hon har varit i hans tjänst sedan 1863. I husförhörslängden för samma tid får vi reda på att de i samband giftet flyttat från ägorna för Gryta 1, in i en egen stuga på höger sida om landsvägen från vägvisaren räknat på Gryta bys ägor i Hubbo. Med vägvisaren kan jag inte tolka annat än den milsten som står placerad på Gryta ås och som finns utmarkerad med ett R på kartan nedan. Den flytt ”från orten” som auktionsannonsen talar om verkar aldrig ha blivit av.
Carl Erik tituleras därefter både sockensnickare och smed. Så gör han ända tills han dör 1898 av slag, i dödboken kallas han bara smed. I hans bouppteckning förtecknas ett antal snickar-, målar- och smidesredskap, slipsten med vev, potatiskvarn och ett tröskverk. Lägenheten Källbo på mark han för 12 kr per år arrenderade, hade vid dödsfallet 14 år kvar av besittningsrätten. Där fanns 20 fruktträd och 90 bärbuskar, det känns som om snickaren, smeden, byggmästaren, jordbrukare, jägaren, fiolspelaren och biodlaren även till sin profession var fruktodlare. Bouppteckningen ger också en bild av byggnaderna på platsen ett bostadshus med förstuga, kök, två kammare, och tre vindsrum av brädor med tegeltak, samt en ladugård med vidbyggd vedbod med tak av spån. Ur bouppteckningen kan man också utläsa att familjenamnet vid denna tid stavas Halin, dvs med ett l, så skriver både barnen under bouppteckningen och så har bouppteckningsförrättaren benämnt den döde och hans hustru.
Utsnitt ur lantmäteriets karta. Gryta ås är en del av Badelundåsen och man ser av höjdmarkeringarna att det är det gröna stråket i nord-sydlig riktning i mitten på kartan. Källbo ligger på toppen av åsen. Jämför man med den häradsekonomiska kartan från 1900-talets början ser man hur landsvägen flyttat ned till et läge väster om åsen.
Pensionärshemmet dit man flyttar frivilligt när man blir äldre för att ha nära till hjälp och kanske få lite sällskap var en nittonhundratalsföreteelse. Tidigare var det vanligt att de äldre flyttade in hos någon av sina barn, eller lät något av barnen ta över bruket över sin gård. Saknade de barn kunde de skriva ett detaljerat undantagskontrakt som gav dem möjlighet att bo kvar på sin gård fast någon annan tog över bruket. Var man fattig och saknade anhöriga skulle man i första hand få hjälp av sin husbonde annars fick man ta hjälp av socken, man kunde då få rotegång som innebar att man fick gå runt på på olika gårdar i en del av en socken för att få mat och husrum. Man kunde också bli inhyseshjon hos en särskild familj som försörjde dem mot betalning från socknen och med den hjälp den gamle orkade med. I vissa församlingar verkar man byggt fattighus ganska tidigt och inte bara låtit de riktigt orkeslösa bo där, utan även tex ogifta pigor som fött barn och änkor. Som fattig och i behov av hjälp kunde man inte heller flytta dit man ville, det var socknen man bodde i som bestämde, eftersom den hade försörjningsansvaret.
1642 års tiggareordning slog fast att ansvaret för de fattiga i första hand låg på de anhöriga, och i andra hand på den egna församlingen, som borde uppföra sjukstuga och fattigstuga för gamla och sjuka, och barnhus för de föräldralösa. 1734 kom ett tvång att bygga fattigstuga, men det dröjde länge innan många socknar verkligen gjorde det. 1829 hade bara hälften av landets socknar en fattigstuga. Först i och med Genom 1847 års fattigvårdförordning ställde man upp regler för hur det hela skulle organiseras. Då infördes också en tydlig hemortsrätt, hade man bott i en socken i tre år var det den socknens ansvar att försörja, hade man kortare föll ansvaret tillbaka på en tidigare socken man bott i. De bättre beställda menade att fattiga hade sig själva att skylla, eller att de tillhörde en sorts sämre människor som saknade vett, pliktkänsla och moral, de föreslog till och med att bidrag till fattigvården borde vara frivilliga. 1913 röstade den svenska riksdagen igenom världens första allmänna pensionsförsäkring, välgörenhet under valfrihet hade besegrats av grundläggande välfärd för alla.
Min mormors morfars farfar Petter Hultman har skymtat fram som en oblid, kall och känslolös man i berättelsen om hans hustru. Det kanske var ett släktdrag, när man läser dödboksnotisen för hans mormor Dorothea Andersdotter kan man nästan tro det.
Dorothea eller Dordi som hon också kallades var född 1739 i Vinkhemmet på Norrbys ägor i Ljungs socken i Östergötland. Faderns hette Anders Svensson och var torpare, han dog 1752 i Bäckstugan, som låg i grannskapet. Hans hustru, Dordis mor hette Brita Hansdotter. Vinkhemmet togs senare över av Dordis bror Hans, där Dordi också tjänade piga som ung.
Dordi gifte sig 1757 i Ljung (E) med Lars Andersson. Paret får två barn, det första dör några månader gammalt 1758, den andra Anna Maja föds 1761. Paret måste ha flyttat ifrån socknen runt 1761 för de finns varken i mantalslängden eller som dopvittnen i födelseboken.
1765 dyker Dordi upp igen, då nyligen omgift med soldat Per Törnqvist på Skrikstads ägor i Fornås. Här föds sonen Anders 1765, dottern Brita Maja 1768, Greta 1772, som dör året efter och slutligen ännu en dotter Greta 1775.
Soldat Törnqvist dör 1785, 61 år gammal på Skrikstads ägor. Dordi blir änka för andra gången, hon bor kvar ”till hus” på ägorna något år på torpet Törnevalla. Därefter försvinner hon från källorna för att först dyka upp i samband med att hon dör.
Dödsnotisen är innehållsrik och fyller i delar av tidsluckan. Vi får reda på att Dordi flyttat från födelsesocknen Ljung, tjänat piga i Älvestads socken, gift sig med sockenskräddaren i Ljung, blivit änka, gift om sig med soldaten i Skrikstad, blivit änka igen. Så långt är det mesta samma uppgifter som man kan hitta i andra källor. Hon lämnar efter sig en dotter från första äktenskapet och två döttrar och en son från det senare.
Dordi har blivit sjuk och tagits omhand av dottern Brita Maja (min anmoder), men familjen hade inte råd att försörja även en sjuk mor. Dordi hamnade då hos sin äldsta dotter Anna Maja, men fick bara vara där några veckor. Det döende modern körs sedan ur huset. Och varken något av de andra barnen eller hennes två levande syskon som bodde i närheten förbarmar sig över henne. Hon blir då intagen i fattighuset och hennes släktingar har inte ens efterfrågat om hennes tillstånd under tiden tills hon dog av lungsot och inte heller närvarade vid hennes begravning.
…var hon blott några veckor hos äldsta dottern Torparehustrun under Rimstad (Skeppsås) vilken var nog hård och lämnar en dödssjuk mor, så gott som handlöst ifrån sig…
När man läser texten undrar man vad som låg bakom. Vad gjorde att släktingarna bröt mot normen och vägrade ta hand på Dordi hennes sista tid? Att de inte ens gick på hennes begravning måste ha setts som oerhört udda? Var fattigdomen som den ena dottern hänvisade till bara ett svepskäl för att inte ta hand om modern? Hade Dordis gett sina barn en dålig uppväxt? Varför tog inte syskonen hand om henne om barnen vägrade? Var de osams? Var hon rent av elak? Troligen kommer vi aldrig få veta.
Det är ändå en ynnest att få veta så mycket sin mormors morfars farfars mormor, en fattig och sjuklig kvinna som dog för över 225 år sedan.
Vadsbro kyrka, teckning från 1684 av Johan Peringskiöld
Min anfader Jonas Jonasson föddes 1760 vid Kasta i Vadsbro, vid tiden var det nog troligare att platsen kallades Kadsta och låg i Vassbro, vilket ju fortfarande är det dialektala namnet på församlingen i hjärtat av Sörmland. Föräldrarna var Jon Jonsson och hans andra hustru Maria Persdotter. Familjen flyttade efter två år till Flinkesta kronogård i samma församling. När föräldrarna avlider är Jonas 18 och 19 år gammal. Han blir då dräng hos sin svåger Sven Svensson som övertar gården. 1781 gifter Jonas sig med min anmoder Catharina Andersdotter som är styvdotter i Dentersta mellangård. Hon är dotter till avlidne ryttaren Anders Hormfeldt dy och hans hustru Karin Olsdotter. Karin har gift om sig med Carl Persson och hamnat som bondmora på Dentersta. I hushållet bor både Carls mor och Karins föräldrar.
Jonas och Catharina flyttar efter några år från Dentersta, oklart vart. 1787 i december födds deras enda barn Maja Stina. Jonas är då rättare vid Minninge i Nicolai socken utanför Nyköping. Här blir de inte kvar så länge, 1788 står de som inflyttade från Nyköping till Sörby i Björkvik. Även här är Jonas rättare, men i september 1789 bär det av till Vadsbro igen, de som flyttar är dock bara Jonas och dottern Maja Stina. Catharina har fått rötfeber och avlidit 28 år gammal. Jonas flyttar då hem till svärföräldrarna som nu har flyttat till Kasta. Han ska sedan efter en tid ha flyttat till Vadsbro by, dottern Maja Stina lämnar han dock kvar i hennes mormors vård.
Efter ungefär ett år beger sig Jonas in i sitt andra äktenskap, han är då bosatt i Dentersta. Han gifter sig med Maja Lisa Jonsdotter som under två års tid tjänat som amma på godset Lagmansö i Vadsbro. De första åren bor de i Dentersta, där Jonas är rättare. 1794 föds sonen Jonas då bor de vid Katrineborg i Vadsbro, fadern Jonas är även här rättare. Det framgår inte i husförhörslängden, men när han utses till förmyndare för sin svåger Sven Svenssons barn 1801 är det utskrivet. Samma år avlider hustrun 49 år gammal av magplågor. Även denna gång väljer Jonas att flytta iväg efter sin hustrus död. Om det hade varit svårt att lägga detta pussel om Jonas första fyrtio år så väntade än större släktforskarutmaningar att komma vidare. Det har endast varit möjligt genom att använda de olika register som numera står till buds för vigda, födda, döda, bouppteckningar och husförhörslängder.
Kleva, denna byggnad har stått sedan 1600-talet på gården, nuvarande huvudbyggnad är byggd 1926.
Den fjärde oktober 1802 står bröllopet mellan befallningsmannen Jonas Jonasson Lindberg vid Kleva i Björnlunda med änkan Anna Stina Joachimsdotter Engeltorn. Hon hade tidigare varit gift med en annan Jonas Jonasson, vilka gifte sig 1776 i Lilla Malma. Befallningsmannen och hans nygifta hustru återfinns inte i husförhörslängden vid Kleva i Björnlunda, men de står med i utflyttningslängden samma år till Bogsta. Där återfinns han som befallningsman först vid Norrby värdshus, sedan bosatt vid Brunnsfattighus. 1804 flyttar paret som torpare till Norrby krog även det i Bogsta, alla tre platserna låg på Norrby ägor.
Karta över Norrby i Bogsta, längst ned ser man både Norrby värdshus och Fattighus.
1805 flyttar de som hyresfolk till Nyköpings västra stadsförsamling. 1809 bär det av till Bettna och Hål. Eventuellt får paret en dotter Helena Christina 1810, hon saknas dock både i födelsebok och dödbok men är införd i husförhörslängden. Hon finns inte heller med i nästa husförhörslängds notering så hon blev antagligen inte särskilt gammal. 1813 återfinns paret i Karlberg, Bettna, mannen har titeln lumpsamlare. Även i Håls krog är man skrivna, maken med samma titel. 1816 är han istället lumpsamlare i Sjöholmen, Bettna. 1818 byter han karriär och blir torpare vid Mosstorpsstugan, Bettna. Här avlider hustrun Anna Stina på nyårsafton 1820, 63 år gammal av lungsot. Jonas bor ensam kvar i torpet, men tituleras därefter inhyses fattighjon. 1834 flyttar Jonas som nu plötsligt kallas Johan Lindberg till Ålspånga grindstuga. Grindstugan verkar vara någon form av fattigstuga, och här dör Jonas 1837 även han av lungsot. Varken då eller vid någon av hustrurnas dödsfall upprättas bouppteckningar.
Dottern Maja Stina som vuxit upp hos mormodern gifter sig 1812 i sakristian till Vadsbro kyrka med soldat Erik Ersson Hjerdt. De bosätter sig i Slanten i Björkvik. Efter fyra barn och tolv års äktenskap dör Maja Stina av vattusot.
Slantens soldattorp, Björkvik. Foto (av Per Hansson, Björkvik) som finns på Södermanlands regementes museum
Sonen Jonas kallar sig också Lindberg. Han levde som skomakare i Nyköping 1815, samma år flyttar han till Lagmansö i Vadsbro för att gifta sig med den två äldre spinnerskan Maria Christina Lundqvist. Där är han gårdsskomakare, men redan 1817 flyttar han tillbaka till Nyköping för att bli skomakargesäll. 1819 dör hans hustru i feber. De har fått två barn tillsammans. Utan att ta ut flyttbesked flyttar han samma år till föräldrarna i Bettna, här gifter han också om sig med pigan Ulrika Gustava Hedlund, hon är född här i församlingen 1793. Året efter flyttar de in vid Axelsberg i Björkvik där han blir gårdsskräddare. 1822 bär det av till Rom, ja i Julita socken, där är Jonas arbetskarl, 1824 är Jonas tillbaka i skomakaryrket då de flyttar till Henrikstorp i Stora Malm och därifrån 1829 till Nyängslund även det i Stora Malm. Året efter flyttar de till S:t Nicolai och året efter det bär det av till Harsta i Stigtomta. Här bor man först vid gården och sedan vid torpet Blomsterhult. 1839 är det dags för en sväng till Katrineborg i S:t Nicolai, Jonas har då återigen tagit fram sina hantverkskunskaper. Året efter fyra dagar före jul (dvs för exakt 160 år sedan idag när jag skriver detta) avlider hustrun Ulla av lungsot. Paret fick tillsammans fyra barn. Bouppteckning efter hustrun sker året efter. Man ser att boet är fattigt, Jonas står som skoarbetare och bouppteckningen saknar förtecknade redskap för skomakeri, av det kan man sluta sig till att Jonas är anställd hos någon som äger redskapen. Ulla hade innan äktenskapet född barnen Gustaf och Johanna Gustava, båda bär efternamnet Lindberg som vuxna men tas inte med bouppteckningen, eftersom de inte är födda i äkta säng och därför inte hade någon arvsrätt efter sin mor. 1842 står bröllop i grannförsamlingen Svärta, bruden heter Lena Hansdotter och är bördig från Lerbo, det är nu Jonas tredje gifte. Jonas har då redan flyttat till Bullersta grindstuga i Helgona församling. Här bor han och hustrun kvar fram till juni 1860 då Jonas avlider i lungsot, 65 år gammal. 1868 tar även Lenas liv slut, och även hon avlider i lungsot.
I ett senare inlägg kommer jag presentera mer om Jonas Jonssons ättlingar, men det är en annan historia.
Jag skrev för flera år sedan ett inlägg där jag klurade om min farmors halvsyster verkligen var hennes syster eller inte. Bakgrunden är att hon föddes mer än sex år innan föräldrarna gifte sig.
Amanda Maria föddes 1882-03-25 i Björnlunda, föräldrarna gifte sig 1888-12-26 i Gåsinge. I mellanperioden hade den misstänkta fadern Carl Erik flyttat från bygden och tjänat som livgardist vid Andra livgardet (senare kallat Göta livgarde) och modern Johanna Sofia tjänade piga på olika gårdar i Dillnäs i Sörmland. Väl återkommen till Sörmland gifte sig paret och satte bo vid Rasktorp, Skottvångs soldattorp. Min farmor nämnde aldrig sin syster Amanda, och hon var ju 28 år äldre än farmor. De bodde dessutom i varsin ända av Sörmland som vuxna, farmor i Vårdinge och Amanda i Julita. Min pappas äldre kusin minns dock Amanda, en storvuxen kvinna som hade svårt att få plats i den lilla utdragssängen som hon skulle övernatta i, vid besök hos sin syster Signe.
När jag då igår kikade in på släktens DNA-träffar på MyHeritage så hittade jag en ny ”Kusinbarns barn – sysslingbarns barn” med 111 centiMorgan träff på min far och 140, 116 och 181 centiMorgan på mina respektive fastrar och farbröder samt 219 på min pappas halvkusin, vars mor var dotter till Carl Erik och Johanna Sofia. Jag började genast leta bakåt på den nya träffens anor (det var ett magert träd med enbart farfadern och morfaderns namn med mormor, farmor och föräldrar utan namn). Efter några några trevande försök att fiska bland grenarna på DNA-träffens fars sida hittade jag mormodern som var född Vidén. Och då insåg jag plötsligt, det var ju det farmors syster Amanda hette som gift. Och visst var mormoderns mor denna Amanda. Cirkeln sluten, mina misstankar hade alltså besannats.
DNA-träffarna mellan min far, fastrar, farbröder, deras kusin jämfört mot deras mosters barnbarns barn.
Man ser verkligen hur slumpmässigt släktingar ärver DNA. Två helsyskon delar alltså allt från 111 till 181 centiMorgan med samma person, som utgår ifrån syskonens morfar. Kusinen som delar både morfar och mormor delar 219 centiMorgan vilken ju är 108 cM mer än 111, dvs nästan dubbelt. Men bara 38 mer än ett av de andra syskonens DNA.
Vad händer nu då? Nu ska jag skriva till min nya släkting. Tänk vad kul det vore om hon har ett foto på sin gammelmormor, farmors syster vi aldrig sett på bild.
Min mormors morfar Edvard var fjärdingsman, han var skötsam och en av bygdens starke män. Han och hans fru uppfostrade ett antal barn som både blev goda medborgare och personer med stark släktkänsla. Tidsandan var så klart sådan att det fanns familjehemligheter, men jag minns hur dessa som gamla var fulla av berättelser och gärna ville dela med sig om livet förr och om sina förfäder. Det var en utsökt drivbänk för mitt intresse för släkt och historia tex när mormors morbror berättade om ”morsan” som var född 1865. Edvards farmor Lena dog när innan han fyllt fem år och farfadern Johannes hade dött ett tiotal år innan Edvard föddes. Om dessa berättade familjehistorien inget förutom att de var en sadelmakarfamilj som bodde på östgötaslätten, men här låg en mörk familjehemlighet och lurade.
Uppväxten
Lena Månsdotter föddes 1803 den 15 oktober vi Mossetorp i Klockrike. . fadern Måns Nilsson Bergqvist som var torpare och snickare dog innan hon fyllt fyra år efter att ha varit sjuklig några år. Modern Annika Hemmingsdotter gifte om sig med drängen Peter Andersson. Hennes uppfostran var vårdad och föräldrarnas villkor anges ha varit bergliga, dvs de kunde försörja sin familj utan problem. Lena fick ge sig ut och tjäna när hon var 16 år. Då hamnade hon som piga hos en familj i Kaga som hade släkt i Klockrike. Några år senare bar det av till Flistad och kort därefter till gårdarna Linkelösa, Marås och Hölja alla i Västerlösa.
Giftermålet i december 1825 med Johannes skedde inte av ren kärlek. Lena var i sjätte månaden, hennes äldsta bror Magnus Månsson i Mosstorp gav bifall till lysning och intygade hinderslöshet.
Vigselbok 1825 i Västerlösa
Flytten till gården Snavlunda som statfolk på förvaltaren Liedgrens egendom i Lönås skedde från Sperringstorp i Västerlösa 1832. Förutom maken Johannes Persson Hultman är det dottern Johanna född 1826, sonen Anders Johan född 1829 och den yngre sonen Petter f 1831. Petter som fått sitt namn efter sin farfar hade haft en tvillingbror Magnus som bara blev några veckor gammal.
Brottet
Kyrkböckerna är knapphändiga med information om brottet. I husförhörslängden står ”arresterad för mord”. Ingen hänvisning till ett dom eller vad som hänt.
Rättegången skedde som ett urtima ting den 10 juli 1833 vid Bobergs härads tingsstad, dvs i Tingshuset som ligger bredvid gästgivargården i Husby-Fjöl, nuvarande Borensberg. Förutom nämndemännen hade lagmannen och häradshövdingen samlats. Även kronosakföraren var där då han ledsagat Lena Månsdotter från länshäktet i Linköping dit hon införts den 3:e juli.
Eftersom det var ett urtima ting (extra) var det bara Lenas ärende på dagordningen. Man börjar med att utlysa tingsfrid och sedan påbörjas förhöret med Lena. På rättegångsdagen var hon klädd i blårandig ylleklänning och hade en mörkblå vadmalskapot. Dock är hon så tagen att hon svimmade och föll ned på golvet ett upprepat antal gånger, trotts stöttning av vakthavande och några närvarande kvinnor kan hon inte stå upprätt. Man lät därför hennes sitta en stund och påbörjade istället förhöret med hennes man Johannes. Förhören med Lena och vittnen skedde med avbrott för middag. Efter middagen framträder några myndighetspersoner med sina utlåtanden.
Bakgrunden
Domstolsprotokollet ger oss en ögonblicksbild av ett gift par som missförstår varandra, där mannen tycker hustrun är lättrörd och blödig och hustrun tycker mannen är oblid, kallsinnig och känslolös, och bemöter henne med stränghet, bannor och förebråelser. Vittnen berättar att hon alltid verkat så stilla och beskedlig. Hon berättar att hon aldrig varit lycklig i sitt äktenskap och att de gift sig för att hon var gravid. Hon beskriver att hon älskar sina barn, men att allt detta hade gjort henne dyster och modfälld, utan hopp för framtiden och inte längre kunde uthärda. Hon kände vid pingsttiden att hon behövde få till stånd en förändring. Hon hade ämnat söka nåd och tröst hos sin själasörjare men inte kommit sig för eller kanske inte vågat uppsöka prästen.
Maken vittnar
Först ut är som sagt Johannes, han verkar få berätta fritt ur hjärtat. Han växlar mellan självrannsakan och distans till sin hustru. Han inleder sin berättelse med att han och hans hustru gift sig för att han gjort henne med barn och inte av kärlek. Han berättar också att de ofta var oense i tycke och handlingssätt, att han nog hade ett häftigt sinnelag och inte alltid ”iakttagit den skonsamhet och det överseende” som han i besinning inser att han borde behandla sin lättrörda och blödiga hustru med. Han kände till att hon var dyster och modfälld. Han hade dock aldrig tidigare slagit sin hustru. Han berättar därefter vad som orsakat att det eskalerat.
På tisdagsaftonen den 2 juli hade Lena och rättarhustrun Anna Cajsa Ericsdotter hämtat hem korna från hagen för att mjölka dem på gården och därefter burit hem mjölken. Lena hade bråttom då hon därefter skulle ut till betesmarken för att vallsläppa sina kor. Hon ställer därför mjölkbyttan precis innanför dörren i stugan och beger sig sedan ut på vall. Hemma i stugan finns den åttaåriga dottern Johanna och de två yngre sönerna som hon har som uppgift att sköta medan mamman är borta. I huset finns också plötsligt en gris och som grisar är går de sällan att uppfostra dem, så plötsligt ligger mjölken utspilld på golvet. Johannes som varit ute och hägnat gärdsgårdar med grannen hela dagen, framåt kvällen kommer de hem bärandes på varsitt lass gammla gärdsgårdsstänger. Dotter Johanna märkbart nervös möter upp sin far och berättar om den spillda mjölken. Johannes blir arg, bannar sin dotter och agar henne för den bristande tillsynen. När Lena sedan går tillbaka mot hemmet möter hon sin förtretade man som tillsammans med grannen kommer åkandes i vagn utanför gårdsporten. Han ger henne förebråelser och hotar henne för den utspillda mjölken och tillslut ger han henne ett slag över höften med piskskaftet. Johannes och grannen åker vidare för att vallsläppa oxarna. När Johannes kommer tillbaka hem är Lena borta. När Johannes frågar runt säger grannarna att hon sågs ha gått åt trädgården, andra att kanske har hon gått till sin bror som bor inte så långt bort i grannsocken. Han får osäkra besked. Johannes väntar uppe hemma, men tänker att kanske har hon stannat kvar hon sin bror. Precis när han gått till sängs vid elvatiden hör han ett jämmerskri, han skyndar ut för att se vad det är. Han möter sin hustru Lena som kommit tillbaka och som verkar ytterst förtvivlad. Johannes försöker omfamna henne men hon sliter sig lös.
Vad hade hänt? Efter att Johannes rappat till Lena tidigare på kvällen känner hon att bägaren har runnit över, hon står inte ut med fler förebråelser. Denna högsommardag är hon helt oförberedd på kritiken denna gång. Han anklagar henne för något ett otämjbart djur gjort. Hon går in i stugan, är som i chock, lindar sin lilla gosse i ett förkläde och tar honom på armen och går ut. Hon behöver komma bort, hon behöver tänka. Så hon vandrar i aftonskymningen bort från byn, mot betesmarken. Hon kommer till ett vattenställe för kreaturen som nästan är uttorkat. Den lilla gossen har somnat på hennes arm. Hon vandrar vidare åt ängshagen, stannar för att vila och tänka lite efter vägen. En tanke kan inte överge henne, hon står inte ut längre, någon måste ske som ändrar hennes situation. Hon genomgår en inre kamp och önskar att någon fanns i närheten som kanske kunde hindra hennes oro. Hon vankar av och an, hon är framme vid Grönlundskällan, närmare en kilometer från byn. Beslutet sker snabbt. Hon sänker ner sin ännu sovande gosse med ansiktet nedåt i källans vattenspegel. Hon överfalls genast av ånger, och känner den yttersta fasan. Det känns som hjärtat i brösten skulle brista. Hon skyndar förtvivlad hem mot byn.
När hon då senare sliter sig från Johannes omfamning säger hon ”din son ligger drunknad i en källa i Änghagen” och försöker därefter rusa dit för att rädda den lilla gossen till livet igen. Grannarna har vaknat av oljudet på gården och kommer ut. Johannes är bestört och beger sig tillsammans med grannarna, rättaren Lars Jonsson samt torparen Jonas Ericsson snabbt till källan. Där hittar de gossen liggandes i runt 45 centimeter djupt vatten med ansiktet mot botten och fötterna flytandes mot vattenytan. De bär hem liket och när de kommer fram har oron spritt sig i byn.
Lena är nu i rättarens hus, hennes klagan och våldsamma skakningar verkar uppväcka både känslor av bedrövelser och medömkan. Hon omges av ett antal gummor som kommit dit. Lena talar då till sin man och säger att hon nu uppnått det hon önskat, målet för sitt lidande och hoppades att hon fick bekläda stegel och hjul. Johannes visar sig nu både bedrövad och gråtande och beklagar både sin egen och hustruns olyckliga och sorgliga tillstånd.
Målaren Carl Hildebrand som bodde lite utanför byn i torpet Karlslund frågade Lena varför hon tagit sin sons liv och inte sitt eget. Lena svarar att hennes gosse i sin oskuld skulle bli salig, men att hon själv behövde tid att förbereda sig, men att hon nu var nöjd att få dö. Torparen Jonas Ericsson gick under natten för att anmäla händelsen hos kronolänsman. Dagen därefter förs Lena till kronohäktet i Linköping.
Utsnitt över skifteskartan från 1832 över Snavlunda by. Husförhörslängden skriver Lena och hennes familj vid torpet Stenkullen, men alla vittnesmålen pekar på att familjen bodde i byn (det rosa området på kartan), inte längst ned till höger på kartan där Stenkullelyckan (nr 42) ligger. Grönlund och därmed Grönlundskällan är nr 25 på kartan, vilket är nära det nedersta Ca i kartan.
Lena sitter häktad i många månader
Häktestiden tillbringar Lena på Linköpings kronohäkte. Hit hade hon förts dagen efter brottet. Varje månad fördes en ny fångrulla över för tillfället häktade personer. På så sätt kan man kronologiskt följa rättsapparatens händelser. Först ut är häradsrättens förhör som alltså sker den 10 juli. Innan det blir kväll är förhören över och domstolen avkunnade sin dom. Lena Månsdotter har inte dränkt sitt värnlösa barn av känslolös grymhet utan fasthållen i livsleda och velat få tillstånd en förändring. Hennes tålamod och ståndaktighet hade dock sviktat på ett för rätten obegripligt sätt, moderskänslorna borde ha hindrat henne. Eftersom det fruktansvärda brottet skett av fri vilja och berått mod såg rätten att ett välförtjänt straff för henne och till varning för andra var dödsstraffet, och att först mista höger hand, därefter halshuggas och på bål brännas.
Fyra dagar senare begravs den döde sonen Petter. Lena får stanna kvar i häktet.
En dödsdom i häradsrätten var dock aldrig slutgiltig. Frågan skulle avgöras av Göta Hovrätt i Jönköping. Den 15 augusti hade domstolen sitt sammanträde. Men först den 11 september anländer till kronohäktet ett utdrag av domslutet. Hovrätten beslutar att fastställa häradsrättens dödsdom. Men det är inte slut där. Den 26 oktober insändes hennes böneskrift att fallet skulle undgå Kungliga Majestäts nådiga prövning. Det är ju inte kungen själv som gjorde den prövningen utan Nedre Justitierevisionen (det som idag är Högsta domstolen). Ärendet togs upp den 4 november och var precis som hovrättens prövning en juridisk övning, en rättegång utan förhör och närvarande vittnen.
Nedre justitierevisionens revisionssekreterare visade nåd och kom fram till ett annat straff än häradsrätten och hovrätten. Dödsstraffet omvandlades till tjugoåtta dagars fängelse på vatten och bröd och en söndags uppenbar kyrkoplikt och därefter livstids arbete på Norrköpings spinnhus.
Den 28 november anlände domslutet till Linköping och den 2 december påbörjades fängelsestraffet vid länshäktet i Linköping. Samma dag har en skrivelse från kungliga styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar ankommit, som beskriver att efter tio år ska en rapport insändas om Lenas förhållanden och uppförande.
Den 28 december är fängelsestraffet på vatten och bröd avklarat och den 12 januari har hon undgått kyrkoplikt. Slutligen den 15 januari blev Lena förd till Norrköpings spinnhus.
Fängelsetiden
Lena förs alltså till grannstaden Norrköping och Allmänna arbets- och correctionsinrättningen för kvinnor i Norrköping. 1783 hade Gustav III beslutat att uppföra ett moderns spinnhus för att stötta den växande textilindustrin i Norrköping. Anläggningen var modern i sin tid med stora salar och högt i tak där de intagna både sov och arbetade. Den placerades i kvarteret Drags nära Drags fabriker vilket var lämpligt eftersom det var dit det spunna garnet skulle. Kvinnorna spann mellan klockan fyra på morgonen till tio på kvällen, förutom att ge klädmanufakturerna arbetskraft skulle de intagna på detta sätt ”göra rätt för sig”.
Det finns noteringar att Lena en gång per år tog nattvarden och hon får a som betyg både i lilla katekesen, i förståelse och förklaring. I innantill kunskapen hade hon ab. I övrigt noteras att hon är hysterisk, och att hon varit illa behandlad av sin man och mannens elakhet och superi lämnade henne och barnet som ett rov för nöden och eländet och att hon därför velat gå i döden. Den 16 januari 1844 avsändes rapporten över Lenas uppförande till direktionen, det hade gått exakt tio år sedan hon kom till spinnhuset. Resultatet blir att hon benådas och den 9 mars 1844 friges Lena.
Spinnhuset i Norrköping i anslutning till Drags fabriker.
Tiden som fri
Lena flyttar först till organisten Janzon i Blidkulla, Lönsås som piga, den anställningen var ordnad redan innan hon blev frisläppt. Men det dröjer inte länge innan hon noteras i längden över lösdrivare. Här noteras även sonen Anders Johan, fast han finns noterad som dräng på annat ställe vid samma tid. Som lösdrivare kunde du bli dömd till tvångsarbete av länsstyrelsen, så detta var så klart ingen rolig tillvaro, det hade kunnat leda till ytterligare en tid på spinnhuset.
Lena vistades runt 1850 i Fornås. 1853 ändras hennes titel från hustru till änka i husförhörslängden. Hennes make Johannes har avlidit, och därmed är Lena fri både från sitt straff och från det äktenskap som fick henne att döda sitt barn. Frågan är kände Lena nu någon lycka? Hon hade levt tjugo år utan sin man, men utan varken fast hemvist eller försörjning.
Lena återfinns därefter vistandes hos ogifte backstugesittaren Anders Magnus Jonsson i Jonstorp, Stora Åkerby, Ekebyborna. 1862 skrivs hon vid Fattighuset i Lönsås. Dock verkar hon inte ha vistats där stadigvarade, då husförhörslängden noterar ”bor inte här” i anmärkningskolumnen. Den 27 mars 1869 dör Lena av bröstsjukdom 65 år gammal. Hon begravs den 2 april i Lönsås. Noteringen i dödboken är ytterst neutral, inget nämns om varken hennes brott, straff eller därefter stämpling som lösdrivare.
Lenas utseende
Hade Lena aldrig begått detta brott hade vi aldrig fått veta något om hennes utseende. Hon hade förblivit en av dessa ansiktslösa anonyma anmödrarna. Men både i häradsdomboken och fånglistorna finns ett signalement som ger oss ett hum om hur hon såg ut.
Hon var ca 153 cm lång (10 kvarter och 3 tum), av medelmåttig växt, hennes hår var ljust. Ansiktet var blekt, avlångt och koppärrigt och hon hade blå ögon. Signalementet skiljer sig dock åt då domboken menar att hon hade mörka ögonbryn och fånglistan anger ljusa.
Petter Andersson Stenberg den yngre föddes 1776 på Klockargården i Lilla Mellösa, Sörmland. Han var det äldsta barnet till klockare Anders Stenberg (1752-1797) och hans hustru Brita Ersdotter (1747-1821). Barnen växten upp i Klockargården men den yngsta dottern var bara fem år när fadern gick bort. Änkan Brita gifter om sig med änklingen Erik Larsson från Sörtorp. De bor en kort tid i Klockargården, Erik försörjer sig som skräddare och så gör han också när de flyttar till Nyberga. Men i flytten är de två yngsta barnen döttrarna Anna Charlotta och Ulrica Maria.
Sonen Petter har först flyttat till Sörtorp. 1802 har han lämnat efter sig ett spår i Mellösa by, då föds Sara Catharina, dotter till hustrun Stina Cajsa Andersdotter och den då ogifta drängen Petter i Sörtorp. Stina Cajsa blir skild från sin man Olof Ersson och flyttar till Sörtorp. Petter flyttar 1803 till Påvelskällan, fast utan att skrivas in där i husförhörslängden. Där slutar spåren tillfälligtvis.
1810 är det dags att ta upp tråden igen drängen Peter Andersson från Malmköping i Lilla Malma gifter sig med kökspigan Anna Catharina Jonsdotter i Skiringe, Lilla Mellösa. Jag hade aldrig fastnat för vigselnotisen utan har backat tillbaka till den utifrån upptäckten att Anna Catharina flyttar in hos svärmodern och hennes man i Nyberga och att deras son Per Erik föds där 1810 två månader innan giftet.
Det verkar inte som att Anna Catharina och Petter någonsin bodde tillsammans. Petter är inte noterad i Nyberga, mer än i marginalen på hustruns rad. Han står som ”maken skriven hos Länsman Husberg”. Länsmannen Husberg återfinner man på Länsmansgården i Malma by, Lilla Malma, det vill säga i det som var grunden till Malmköping. Varken under Malma by eller Malmköping i Lilla Malmas husförhörslängd återfinns dock Petter. I efterföljande husförhörslängd står Anna Catharina som utflyttad till Sköldinge. Deras son Per Erik verkar bo kvar hos farmodern. I husförhörslängden därefter står sonen som utflyttad till Näshulta med kommentaren ”fader Petter Stenberg ska bo uti Råneå socken i Norrland”. I bouppteckningen efter Brita Ersdotter 1824 nämns att Petter avrest till Piteå lappmark.
Jag har gjort några försök under årens lopp att hitta Petter Stenberg i Norrbotten men inte lyckats. Men genom att söka i Post- och Inrikes tidningar hittar jag en notis från 1821 som ledde till att Petters levnadsöde kunde tecknas
Notisen i Post- Och Inrikes Tidningar 1821-03-27
Notisen ger oss mängder med information. Petter som är född i Lilla Mellösa ska vara rättare i Luleå eller Råneå socknar, och varit i tjänst som beväringskarl i sista kriget (Andra Napoleon kriget mellan Sverige och Danmark/Frankrike, 1810-1814). Han ska sedan ha vistats på åtskilliga ställen och därför saknar han hinderslöshetsbevis när han nu vill gifta sig.
Ingen verkar ha kommit med invändningar, för den 22 december 1821 gifter sig rättaren Stenberg med Sara Johansdotter, änka efter Erik Björn vid Meldersteins bruk i Råneå. Tittar man i mantalslängderna ser man att Petter kommer till Melderstein 1818, då han övertar rättartjänsten efter min morfars släkting Nils Björk, även han bördig från Sörmland. Petter kommer från Lunda på Lovön, där han från hösten 1816 varit dräng hos major C J Du Rietz.
Petter verkar inte ha varit så flitig på att höra av sig till sin släkt för när hans systerdotter Brita Sophia Holmberg dör 1824 efterlyser släktingarna på mödernet som vistas på okända orter.
Post- Och Inrikes Tidningar 1823-04-03
Det är tveksamt om efterlysningen gav napp men Kronobefallningsmannen Stenbäck bevakade Petter Stenbergs rätt när bouppteckningen upprättades, Petter sägs då bo i Piteå lappmark vid ryska gränsen. Råneå låg vid den tiden ca 10 mil från den ryska gränsen. 1825 flyttar Petter och Sara från Melderstein till grannbyn Orrbyn.
Post- Och Inrikes Tidningar 1828-04-24
1828 sätts ännu en efterlysning efter Petter ut i Post- och Inrikes Tidningar. 1/96 mantal av Remna i Lilla Mellösa är i arv efter systerdottern Brita Sophia och han ombedes kontakta länsmannen som bevakade hans rätt.
1830-01-20 är det dags igen, det är nu sonen Per Eric som står som undertecknande. Budskapet är att om fadern Petter inte hör av sig kommer Per Eric att ärva andelen i Remna efter sin kusin.
Post- Och Inrikes Tidningar 1830-01-20
Petter Stenberg dör 1830-04-25 av lungsot. I den sista husförhörslängden i Orrbyn finns kommentaren ”ifrån Södra Orter” för Petter. Någon bouppteckning finns inte bevarad för Petter. Det är alltså obekant om sonen någonsin fick kunskap om sin faders död, om fadern fick ärva andelen i Remna eller om den överläts direkt på sonen. Här hade historien kunnat sluta om inte jag börjat fundera.
Var Petter bigamist eller hade han fått veta att hans hustru Anna Catharina dött och det därför var fritt fram att gifta sig? Jag började leta efter spår efter hustrun. Tack vare Arkiv Digitals personregister får jag napp på en kvinna med rätt förnamn, födelsedatum och födelseort. Och hon är vid liv långt efter Petters död 1830. Mina tankar kring bigami väcks igen. Hade Petter kommit undan med tvegifte genom att fly upp till ”ryska gränsen”?
Anna Catharina Jansdotter Hellberg avlider 1844 som piga vid Skönstavik i Brännkyrka. Hon flyttade dit från Sköndal i Brännkyrka tillsammans med sin husbonde häradshövding Stridbäck. I Sköndal hade hon bott från 1830 med kortare avbrott då hon 1832 flyttar till Stockholm och 1834 till Danvik. Innan Sköndal bodde hon i Jacobsberg, Huddinge, där bor hon bara ett år, i husförhörslängden står att hon fått skiljebrev från Strängnäs domkapitel och därför är ”ledig” från sin man. 1829 kom hon från Kumla i Tyresö. Här hittar man uppgiften att hon begått hor och därför är skild från sin man i Sköldinge 1816. Innan Tyresö bodde hon i Söderby, Österhaninge och innan det vid Anneberg i Sorunda. Här dyker hon upp med sin oäkta dotter Johanna Sophia Bergström som ska vara född i Huddinge 1817. Den uppgiften följer med henne resten av livet, men i Huddinges födelsebok finns inget spår av henne. Anna Catharina och hennes dotter ska dessutom ha kommit från Huddinge innan de flyttade till Sorunda 1824, men inget spår i Huddinges husförhörslängd av det heller.
Skam den som ger sig, en ledstråd finns kvar att spåra. 1816 står det ju att hon bott i Sköldinge och ja där finns hon 1812 som gift bryggerska vid Holbonäs tillsammans med sonen Per Eric. Maken står noterad ”som nu ska vara extra roteringskarl vid Sparreholm”. 1815 flyttar hon till Oxhagstugan, och sonen till farmodern i Lilla Mellösa. I Oxhagstugan föds i mars samma år sonen Anders Gustav. Om relationen till maken varit frostig så frös den vad man kan förstå av efterlämnade handlingar nu till is. Det är ju inte Petter som är fadern. Strängnäs Domkapitel behandlar frågan i sitt protokoll den 25 september 1816 och deras utslag på ansökan om bli skild och att skiljebrev ska utfärdas är kort och gott ”beviljas”. Mer ordrika är Oppunda häradsrätt som lite knappt ett år tidigare tagit upp ärendet på tinget den 26 oktober 1815. Vi får få reda på att Petter har soldatnamnet Styf och är beväringskarl vid Fornebo i Lilla Malma. Han har varit borta i två år med armen i ”det sista kriget” och att hon då 8 dagar före Michaeli 1814 haft köttslig beblandelse med en nu avliden kusk vid Holbonäs. Sedan han kommit hem hade de inte levat tillsammans. Vårdnaden och försörjningen av sonen Per Eric tilldömdes Petter. Anna Catharina döms förutom till enskild skrift i kyrkan till 20 dagars fängelse på vatten och bröd vid Nyköpings slotts häkte. Dessutom menar domstolen att hon förlorat sitt rätt till morgongåva och del i boet.
Strängnäs Domkapitel, Protokoll 1816-09-26 § 14 här beviljas skilsmässan mellan Petter Stenberg och Anna Catharina Jonsdotter
Petter började sitt liv som klockarson, fadern tidiga död påverkade honom säkert, kanske var det tänkt att han som äldsta sonen skulle bli den tredje Stenbergaren som axlade klockartjänsten i socken. När modern gifte om sig med styvfadern hade han redan lämnat boet för att tjäna dräng. Som tjugosexåring gör han en gift hustru med barn, som trettionioåring vill han skiljas för att hans hustru blivit med barn under hans bortvaro i krig. Frågan är om han inte såg tillfället att skiljas från en hustru han aldrig ens bott tillsammans med. Den obesvarade frågan är fortfarande vad som gjorde att han hamnade som bruksrättare i Råneå, hundra mil från sin hembygd?
Vad hände med sonen Per Eric?
Parets enda barn Per Eric flyttade från farmodern som fjortonåring, han står då som fosterson hos Anders Hansson i Sörby, Näshulta. När fosterfamiljen flyttar till Tandla i Husby-Rekarne flyttar Per Eric med. Senare samma år som flytten till Tandla återfinns han som dräng i närliggande Tandersten. 1829 flyttar han tillsammans med den dåvarande husbondens familj till Borsökna i Gillberga. Det dröjer inte lång tid innan han slår sig in på en ny bana och blir indelt soldat vid Löppinge soldattorp, även det i Borsöknabäckens dalgång fast i Fors församling. Soldattorpet låg på säteriet Lagersbergs ägor och i dag är detta de södra delarna av Eskilstuna. Här lever och verkar Per Eric under soldatnamnet Berg, för att jäklas med släktforskaren har han dessutom i samband med flytten mellan Näshulta och Husby-Rekarne begåvats med ett nytt födelsedatum inspirerat från pigan på raden ovanför i husförhörslängden för Sörby i Näshulta.
Han blir aldrig gift, rätt snart flyttar en änka Anna Stina Bengtsdotter bördig från Sköldinge med sin son in i en backstuga invid torpet, hon tjänar piga hos honom, 1849 flyttar den tolvåriga Anna Lovisa Brolin in som tjänsteflicka, hon blir kvar i sju år. 1861 i oktober avlider Per Eric och boet uppges av Anna Stina Bengtsdotter som då tituleras hans hushållerska. Av bouppteckningen får vi reda på att han hade slöjdverktyg, höll två får, sådde råg och vete, att han hade lånat utsäde från sädesmagasinet och att han rätt nyligen varit på auktion, då han hade en auktionsskuld att betala. Han efterlämnade inga arvingar.
Just nu har Kungliga biblioteket öppnat upp att hemifrån kunna läsa även digitaliserade dagstidningar som är yngre än 115 år pga Coronapandemin. I vanliga fall kan man inte läsa dem hemma utifrån den strikta tolkning av upphovsrätt som de anammat (inte ens journalistförbundet, som borde vara den som värnar detta högst, intar en sådan inskränkt inställning).
I förra veckan gjorde jag en djupdykning i min mormors morfars liv och leverne och fick flera nya pusselbitar. Av en slump hittade jag även en sörmlandsnotis om en okänd och obesläktad gubbes tragiska självmord som väckte mitt intresse.
Nerikes Allehanda 1880-08-20
Jag blev nyfiken på vad de officiella källorna kunde ge för information om samma händelse. Trots att namn saknas i tidningsnotisen gick det lätt att hitta honom i dödboken, genom att han beskrivs som nattvakt på Eriksberg. Det man ser är att skildringen av händelsen är betydligt mer knapphändig. Det verkar som man först noterad det som drunkning, därefter som självmord? och avslutningsvis bestämt sig (efter remittering till landshövdingeämbetet) till att det var självmord. Åldern skiljer på lite mer än två år mot notisen i tidningen. Med namnet Jan Larsson och bostadsorten Davidstorp kan vi gå vidare till bouppteckning och husförhörslängd.
ArkivDigital: Stora Malm (D) F:5 (1879-1894) Bild: 17
Tittar man i bouppteckningen hittar man ett hem utan större skulder och relativt normalt för den klass som mannen tillhörde. Intressant är att mannen här kallas statkarl och inte nattvakt. Förnamnet Jan har nu blivit Johan. Arvingarna, hustrun och de två barnen nämns vid namn, trots utan angivande av var barnen bor. Inget nämns i bouppteckningen om den rätt dramatiska dödsorsaken.
Slutligen i husförhörslängden får vi reda på att han är nattvakt, dock utan kunskap om var. Ingen notering finns om sjukdom, fattigdom, ålderdom eller liknande. Han kallas återigen Jan. Här får vi kunskap om hans födelsedatum och födelseförsamling, samt motsvarande om hans efterlevande hustru samt datumet för deras giftermål. Barnen som anges i bouppteckningen återfinns inte på samma sida i husförhörslängden.
ArkivDigital: Stora Malm (D) AI:26a (1876-1880) Bild: 132 Sida: 117
Det man kan konstatera är att de fyra olika källorna kompletterar varandra som tillsammans ger en betydligt bättre tid om Jan Larssons sista levnadsår och den dramatiska beskrivning kring mannens självmord och bakomliggande faktorer saknas helt i de officiella källorna. Så passa på och sök i Kungliga bibliotekets digitala tidningssamling som just nu också innehåller material får 1900-talet som annars bara kan sökas på bibliotek och inte hemifrån av upphovsrättsliga skäl.
När Kungliga biblioteket så förtjänstfullt under Coronapandemin öppnat upp sina digitaliserade samlingar av tidningar, så bestämde jag mig för att leta lite mer kring vad som kunde stå om min mormors morfar och därmed komplettera hans levnadsskildring med saker som stått i tidningar. Han tillhörde de som skämtsamt kallades för ”Borensbergsadeln” dvs de driftiga män som styrde och ställde i det samhälle som växte fram vid 1800-talets slut vid det gamla vadstället Husby-Fjöl.
Johan Edvard Hultman föddes 1864 i Hultorp i Fornåsa socken i Östergötland. Fadern Anders Johan var sadelmakare och modern Matilda Alexandersdotter var dotter till en torpare. Edvard var i mitten av en skara på sex syskon. De verkar ha haft en bra uppväxt vid lägenheten Hultorp som hörde till Vänneberga södergård och som ägdes av Johan August Petersson i Kvinnslunda i grannsocken Björkeberg.
Husförhörslängden för Hultorp i Fornåsa 1876-1880. Den enda längd där alla barnen bodde hemma samtidigt, det var 16 år mellan den äldsta dottern Hulda och den yngsta sonen David.
Av husförhörslängderna kan man utläsa att han konfirmerades 1878 och 1883 uttog frejdebetyg. Den 23 oktober 1884 står han som utflyttad till Kristberg, norr om sjön Boren. Frejdebetyget är inte kopplat till utflyttningen visar det sig, men däremot för att Edvard den 20 november 1883 har antagits som livgrenadjär med namnet Hjelm vid Bergslagskompaniet vid Andra livgrenadjär regementet. Knappt ett år senare sker flytten till soldattorpet Rosenberg på Kvarns ägor, som han har som del i sin lön. Att han inte flyttade direkt efter värvningen berodde antagligen på att den avträdande soldat blev kvar på torpet innan denne flyttade till Gölstugan som inhyses. Men det kan också bero på att Edvard faktiskt inte ens befann sig i socknen vid denna tid.
Den 2 februari 1885 erhöll Edvard av Linköpings fabriks och hantverksförening gesällbrev som sadelmakare. Det visar sig att han varit gesäll hos sadelmakaren och tapetseraren Alfred Jonsson i Linköping sedan 1 juni 1883. Edvard hade uppfört sig hyggligt samt förrättat arbetet som blivit honom ålagt till belåtenhet. Tiden 27 mars 1885 till 15 juli 1886 var han gesäll hos sadelmakare A J Sandström i Örebro. Detta vet vi utifrån en bevarad gesällbok. Husförhörslängden placerar honom geografiskt på grenadjärstorpet Rosenberg under denna tid. Men detta är bara början på Edvards mångsysslarkarriär.
Ett porträtt på Edvard som ung
Edvard blev kvar till den 18 april 1890 då han tog avsked från livgrenadjärtjänsten. Han inskrevs samma år som värnpliktig. Han bodde kvar i torpet en kortare tid som sadelmakare och hann också gifta sig med halländskan Lovisa Hultman innan de flyttade till grannsocken Brunneby i november 1891. Först bosätter de sig vid Klakeström och senare i det så kallade Stenhuset.
Något år senare börjar de första notiserna dyka upp i tidningen som berör Edvard. 1891 söker Edvard en sadelmakargesäll
Från 1893 hittar man en radannons för att sälja ett par vagnsselar.
Den andra från samma år visar att Edvard var engagerade i föreningslivet på orten. Borensbergs sjuk- och begravningshjälpskassa får i och med detta en ny styrelseledamot.
Nästa handlar om att han utses till fjärdingsman enligt en notis i Motalaposten 1894-05-01. Julius Wadström var länsman och därmed hans chef vid denna tid. Det finns ett brev bevarat från honom till Edvard från 1901 där han kräver att han ska driva in en skuld på 57 öre.
På senhösten 1895 råkar Edvard på korpral Nils Adolf Oliv från Myrtomten i Godegård, som på hemväg från en instruktionskurs i tjänsten passerade Borensberg. Återseendet blev pratfyllt och hjärtligt. Edvard ska ha sagt ”Gå med upp och se hur jag har det ! Törhända kan ja bju min gamle halvtroppchef på en sup”. När de väl kom upp berättade Oliv att han var på väg till smeden i Hällabacka för att se om hans son Ernst kunde komma i smedslära. Edvard föreslog då istället ”skicka pojken till mig och låt honom bli sadelmakarare”. Senare på hösten skrev Edvard som överenskommet till familjen Oliv och berättade att han kunde ta emot pojken. Ernst Oliv skriver i sina memoarer att hans far hade instruerat honom om färdvägen och eftersom det var marknadstorgdag i Husbyfjöl denna onsdag den 6 december skulle ”min nyblivande principal då gå omkring iförd fjärdingsmannamössa, varför jag borde ha lätt att finna honom och anmäla mig”
Edvard Hultman avfotograferad i sin fjärdingsmannauniform
Oliv kommer till marknaden och finner en person med en sådan ämbetsmannamössa, en man med högrött och knottrigt ansikte och en försvarlig näsa med blåröda nyanser, kanske runt 55 år, han går runt honom två varv och känner sig osäker, detta är inte den man han föreställts sig och bestämmer sig för att istället söka upp Edvard i bostaden. Där möter han istället ett medelålders fruntimmer, och två lekande barn. Hon ber honom sitta ner och säger ”Hultman kommer nog snart”. Det dröjer inte länge innan en ”respektabel, medelstor, välväxt man, iklädd snygga borstade stövlar och kavaj”. Han hade en helt vanlig skinnmössa på huvudet, därunder ”ett mörkt tjockt hår, en välbildad proportionerlig näsa och därunder frodades ett par välvårdade mustascher. Hans ögon var granskande men vänliga och han såg alltigenom hygglig och rejäl ut.”. Av memoarerna får vi också reda på att sadelmakarverkstaden i två rum också kallades ”gamla krogen” och låg bara några steg från Motala ström. Sonen Allan Hultman pekade ut detta som Götagatan 3, som en gång i tiden varit telegrafhus. Edvard hade då två gesäller och de fick bo i verkstaden. Den ena, som var Edvards bror Oskar, delade bädd med Oliv i en utdragssäng och den andra gesällen som precis kommit dit fick sova i en järnsäng. Gesällerna kom och gick och blev sällan långvariga. Tillsammans med Oskar fick Oliv ge sig ut på ”landsarbete”, dvs man gavs sig ut på gårdar och herrgårdar där man såg över seldon och åkdon, men också stoppande av bossar, sätesdynor, madrasser och möbler. Edvard var ofta med och vi får reda på att han gillade att sjunga och var ganska skämtsam. Ibland hindrade fjärdingsmannasysslan honom, ibland kunde han kombinera dem. Som när Richard Carl Jacob Jacobsson i Bölnorp hade beställt av Edvard att se över seldon, madrasstoppning och en åktrilla som skulle stoppas och kläs i skinn. Samtidigt hade Edvard i uppdrag att vid samma besök driva in en skuld hos Jacobsson som gått till utmätning.
Ernst Oliv blev kvar från 1895 till 1899. Ett år senare kom han tillbaka till Edvard som nybliven gesäll efter en tid hos en sadelmakare Ekström i Nyköping. Edvard hade ju inte kunnat ge honom ett gesällbrev utan bara ett utlärningsbevis, eftersom han inte var sadelmakarmästare i en stad och trots att skråväsendet upphört mer än femtio år tidigare. Vid denna tid kommer också Ernst Olivs yngre bror Carl som lärling till Edvard.
1896-06-17 finns i tidningen Fäderneslandet ännu en platsannons där Edvard söker en nykter och ordentlig sadelmakeriarbetare. Från Ernst Olivs memoarer får vi reda på att familjen läste just tidningen Fäderneslandet.
1897-05-05 i tidningen Östgöten är det dags igen för en platsannons för en gesäll.
1899-03-23 kommer nästa annons, den speglar att lärlingen Oliv bestämt sig att bli gesäll i Nyköping.
Kraven på den anställde kring nykterhet skulle kunna ha förklarats av att Edvard 1898 är med och bildar den lokala godtemplarlogen i Borensberg. Han utses till LD, dvs Loge Deputerad (= Storlogens ombud). Familjehistorien berättar att trots att Godtemplarna var en nykterhetsloge så spottade Edvard inte helt i glaset. Både hans farfar, bror och några av hans söner hade uppenbara alkoholproblem. Ernst Oliv berättar i sina memoarer om Edvard ”nu hade han antagit en nästan högtidlig och mer avmätt jargong, I en nära framtid lärde jag mig snart att det var nykterhetsbarometern som gjorde sitt utslag ”. 1908 byggdes Logen eller Ordenshuset som det också kallades. Här visades även bio och Edvard var då biografvaktmästare.
Edvard kvarstår i styrelsen för sjuk- och begravningskassan, i en artikel daterad 1897-01-14 i Östgöten ser man att han avancerat till vice ordförande. Föreningen som grundats tio år tidigare och under Edvards tid har medlemmarna ökat från 69 till 120 medlemmar. I den här notisen beskrivs att man vill komma i åtnjutande av statsbidrag,
I Motalaposten 1899-01-11 förstår man att han återigen blivit återvald som vice ordförande. Självklart var familjen själva medlemmar där, hustrun Lovisas försäkringsbrev finns bevarat.
Samma år i både Motalaposten och Östgöten den 1899-08-26 återfinner man en notis om att fjärdingsmannen J.E Hultman fått tillstånd att ha ett kommissionskontor för anskaffande av anställning i Norge och Sverige, en så kallad Tjänstebyrå. Dvs en privat arbetsförmedling. 1906 började statliga bidrag betalas ut till kommunala arbetsförmedlingar men först 1934 gjordes en reform med syfte att ge lika villkor över hela landet.
Redan månaden efter dyker det upp annonser i Motalaposten både som reklam för rörelsen och som platsannonser
1897 i både Nya Mjölbyposten och i Motalaposten berättas att lantgården Brånshult i Kristberg nu delats upp för egnahems lotter och Edvard har tilldelats en av dem. Hela hemmanet Brånshult 1 hade köpts 1895 från konduktör Bengt Alfred Nyström bosatt i Hållingstorp, som genom arv 1892 förvärvat gården, från den i Högby östergård bosatte Abraham Hjalmar Nyström. Brånshult är beläget ca 3,5 km väster om den i Borensberg belägna stenbron över Motala ström.
I Östgöten och i Motalaposten den 1902-02-06 finns en notis om att Egna hems föreningen haft årsmöte och att Edvard valts in som suppleant i styrelsen.
När man tittar i lagfartsböckerna för Brånshult 1 ser man att ”Föreningen Egna hem utan personlig ansvarighet” börjat sälja av tomter 1897. Men Edvard tillträder aldrig sin lott. Den 8 april 1902 skriver Edvard på ett arrendekontrakt på en annan tomt och 1903 flyttar familjen från Stenhuset i Klakorp till Rosenborg på Klakorps utjord som Edvard då låtit bygga, en fastighet som skulle komma att bli centralt placerad i det uppväxande samhället Borensberg. Först efter ägostyckningsförättning i november 1908 köper han loss tomten från Motala Ströms kraftaktiebolag. Köpeskillingen var på 1200 kronor och betalades med 6% i ränta och avsåg lotten XXV:E om 70/10 000 delar av stamfastigheten. Köpet var villkorat så att endast byggnad för bostad fick uppföras och ingen handel fick bedrivas före 1912. Inte heller fick han bedriva verksamhet som spred dålig lukt eller buller. Det var dessutom varken tillåtet att bränna ris på tomten eller släppa ut urin eller slaskvatten i öppet dike. Edvard passade dock på att hyra ut ena delen av det nybyggda huset till kommunen som skola. Hans barn kunde knappast klaga på att de hade lång skolväg. På övervåningen bodde en familj inneboende.
Vid denna tid var det ett lantligt kvarter, på kvällarna hjälpte Edvards barn till att mota in kor för mjölkning. Korna som gick fritt nära inpå huset hörde till bonden från Haget och som ersättning fick familjen mjölk, vilket gladde Edvards hustru Lovisa.
Familjen Hultman foto taget 1902. dottern Helny, Edvard, sonen Allan, hustrun Lovisa med dottern Eva i knät, sonen John och sonen Ivan.
Vi backar tillbaka i tiden till runt 1900 då Edvard har skaffat sig cykelagentur för märket Standard. Gesällen Oliv är en av hans kunder.
1901-05-25 finns det i tidningarna Fäderneslandet och Östgöten återigen annonser, där Edvard söker två nyktra och ordentliga sadelmakeriarbetare som kan få anställning omedelbart.
1904-07-11 dyker det upp en motsvarande platsannons i Stockholmstidningen, Edvard söker fortfarande en nykter och ordentlig personal, en sadelmakargesäll och en lärling. Intressant är också kraven på kunskap i möbelstoppning, sönerna Allan och Ivan som övertog rörelsen efter fadern titulerade sig tapetserare och slutade sin karriär som möbelhandlare. Annonsen återupprepas dagen efter.
1905 den förste april i tidningen Östgöten finns återigen en platsannons för tjänstebyrån. Intressant är den korta inställelsetiden att träffas den 7 april. På samma sida annons där han söker en sadelmakeriarbetare, Edvards annonser året innan i Stockholmstidningen för hjälp i den egna rörelsen verkar inte ha lyckats så väl,
Den 3 april 1905 dyker samma annons upp igen för sadelmakare, och denna gång får han napp, då en sadelmakeriarbetare från Åtvidstrakten flyttar in som inneboende i familjen.
I juli 1907 annonserar Edvard återigen i Stockholmstidningen efter personal till den egna rörelsen. Denna gång har han slopat krav på gesäll och lärling, ordningsamhet och nykterhet.
I Östgötaposten den 30 oktober 1908 ser vi ytterligare ett av Edvards yrken, som auktionist. Det är snickaren i Kvarn Jan Andersson som säljer delar av sitt hem.
I Stockholmstidningen 1910-02-13 är det dags för annonsering om auktion igen. Denna gång ska lösöre i Skrukorp säljas, är du känd kan du få tre månaders anstånd med betalningen, annars gäller direktbetalning.
Den näst sista annonsen jag hittat är ifrån en 10 maj 1910 då Edvard återigen söker två sadelmarkeriarbetare till sin egen verksamhet.
Året efter den 31 maj söker han via Stockholmstidningen en sadelmakeriarbetare kunnig i möbelarbete samt en försigkommen lärling
1915 säljer Edvard sitt hem (Klakorp 1:176) till svärsonen Gustav Andersson. Samma år har Gustav köpt en annan del av Klakorp från Motala ströms kraftaktiebolag, tomten Klakorp 1:124.
1919 den andre juli avlider Edvard Hultman i sitt hem, enligt hans barns berättelse dog han av lunginflammation i sviterna av spanska sjukan. I dödboken är noterat, efter rådfrågan av doktor E Eriksson i Motala, dödsorsaken tuberculosis pulmonum.
Bilden togs framför hemmet Rosenborg i samband med Edvard Hultmans begravning 1919. De flesta är identifierade som änkan, hennes barn med respektive och barnbarn. Bilden är färglagd i nutid.
Månaden efter Edvard avlidit köper änkan Lovisa tillbaka fastigheten från sin svärson Gustav. Samma år köper hon även en tomt av Motala Ströms kraftaktiebolag.
Edvards yngsta dotter Anna efterlämnade en klippbok som finns i min ägo. Ur den hittar jag två intressanta artiklar som har bäring på Edvard. Dels historien om nykterhetslogen som berättas när den fyllde 50 år. En bitvis stormig historia om hur man i början delat lokal med Baptistkyrkan och att den första strävan om egen lokal gick om intet. Intressant är också att lärlingen Oliv omnämns som ordensbroder.
Den andra artikeln i klippboken berättar om när Edvards söner Ivan och Allan beslutat sig för att lägga ned sin möbelaffär och främst ägna sig åt tapetserararbete. Vi får också reda på att Edvard först hade sin verksamhet vid Benstampen nere vid Motala ström och i samband med att han byggde Rosenborg även flyttade dit sin verksamhet. Först 1924 några år efter Edvards död byggdes själva möbelaffären, innan dess hade man huserat i ett uthus till själva bostadsbyggnaden. Oliv berättar i sina memoarer att Edvard 1895 hade stoppat stolar åt dansken Daniel Rasmussen i Hättorp, Tjällmo. Möbelstoppning och omklädnad var nog en naturlig bisyssla för sadelmakare i alla tider.
Innan jag började samla material till den här artikeln så visste jag att Edvard varit en mångsysslare, som gått i lära hos sin far som sadelmakare, gått på gesällvandring, lärt till tapetserare, varit fjärdingsman, livgrenadjär och biografmaskinist, varit hyresvärd, samt varit grundare av ortens godtemplarorden. För mig var de spännande nyheter att se hur han dessutom varit delaktig i den lokala sjuk- och begravningskassan, egnahemsföreningen samt bedrivit en privat arbetsförmedling och sålt cyklar. Ännu är inte Kungliga bibliotekets digitala samlingar kompletta. Flera tidningar från Östergötland är vad jag ser bara digitaliserade fram till runt 1905 så det kan finnas okända händelser och guldkorn som ännu väntar på sitt upptäckande i arkivens gömmor.
Synnerligen är deras bekännelse kommen av torturer genom fängelse, handklovar och de gamlas uttröttande med stående, under vilka plågor de hava gjort sig skyldiga till det som de sedan vid avlivandet alldeles nekar hava
På skärtorsdagen brukar påskkärringarna komma på besök, vilket har sitt ursprung i sägnerna att det var dagen då häxorna for till Blåkulla för att festa med Djävulen. De for på en sopkvast som de smort in för att delta i den fest som enligt folktron var Djävulens sista kraftsamling innan livets seger och kristi uppståndelse efter påsken. Traditionen uppstod vid 1800-talets början eller lite tidigare, då var det ungdomar, idag är det barn som går runt utklädda. Bakom det skämtsamma i påskkärringarna verkar en del allvar ha legat i och med att man faktiskt gömde kvastar och spisrakor samt stängde spjällen till eldstäder för att försvåra för häxorna att flyga iväg. Man tände också påskeldar och sköt i luften av samma orsak.
Redan under den katolska tiden anklagades personer för att vara häxor och det skedde fram till 1700-talet. I Sverige hade häxprocesserna sin kulmen under några korta år av 1600-talet. Bland mina anmödrar och anfäder har jag inte hittat något som anklagades som häxa vid denna tid. Däremot har jag hittat en avlägsen släkting på mormors sida som 1675 anklagades för att vara häxa men som faktiskt friades från anklagelserna efter att först ha dömts till döden och därefter flytt. När jag sedan börjar rota i släktförhållanden visar det sig nog att samma släkt producerat två häxor och en visgosse.
Katarina Rolandsdotter Bure var född 1620 i Nora i Uppland (i det som vi idag kallar för Tärnsjö), som dotter till kyrkoherden Roland Olai Bure och hans hustru Catharina Björsdotter. Katarina var den andra generationen i familjen Bure födda i Nora i Uppland. Farfadern Olaus Laurentii (Bure) var pastor i Nora i Ångermanland och hade av någon anledning kommit överens med pastorn i Nora i Uppland att de skulle byta tjänst med varandra. De menade att det gynnade dem båda, och de fick både församlingsborna och sina huvudmän med på detta. Eftersom båda församlingarna vid denna tid, innan Härnösands stift bildats, låg i Uppsala stift var det kanske en rätt lätt sak. Om det inte hade skett hade dock inte fortsättningen på denna historia kunnat skrivas. Olaus var dessutom riksdagsman 1590 och undertecknade 1590 års arvförening. Han var också en av undertecknarna av beslutet vid Uppsala möte, där man ju stadfäste den lutherska läran som den enda tillåtna religionen i Sverige. Katarina kallade sig Bure men det är osäkert hur pass aktivt generationerna före henne verkligen använde sig av Bure som efternamn under sin levnad.
Katarina Bure gifte sig hur som med matematikprofessorn och prosten Petrus Fontelius i Gävle. Fontelius var född 1622 i Kölva, Ålands socken i Uppland och studerade i Uppsala, hans vetenskapliga karriär kröntes 1667 då han blev rektor magnifikus. Därefter prästvigdes han och lämnade 1668 både lärdom och staden för att efterträda min anfader, på farfars sida, Olaus Christophori Aurivillius som precis avlidit och därmed lämnat sin post som kontraktsprost i Gävle. Aurivillius hade haft en kämpig tid då stadens borgmästare Wolcher ständigt motarbetade honom. Detta var dock inget mot vad som skulle möta hans efterträdare Fontelius med den nye borgmästaren.
När Fontelius kom till staden och visade upp sitt bevis att han hade fått tjänsten som pastor den 15 augusti 1668, då menade borgerskapet att de hellre sett Aurivillius som Petter som efterträdare. Kanske inte det bästa välkomnandet. Fontelius etablerade sig dock i staden och blev också inspektor över det nya gymnasiet i Gävle. Om honom kan man läsa att han var ”En liten starckot (kort) gubbe, med blekt ansikte och grått skägg.” samt att han låg och läste både ”bittid och sent och ingen fick tala ofta vid honom.”. 1671 hade han förhört en student vid gymnasiet Johannes Rahm, prästson från Ragunda, eftersom han hade spritt ut ogudaktiga uttalanden, han hade nämligen sagt att Gud själv som stod för all synd i världen (genom att ha skapat Adam som orsakade syndafallet), han hade dessutom beskyllt Jesus för att vara en horunge (eftersom hans föräldrar inte var gifta när han föddes).
Paret Fontelius hade åtta barn, äldst var sonen Olof som blev student men som trillade av en höstack och dog, även sonen Lars dog när han var student. Roland som blev kyrkoherde i Ystad. Abraham blev kapten vid Amiralitetet i Ystad och Per som löjtnant vid amiralitetet. Bland döttrarna blev Margareta gift med notarius Olof Hiller och därefter med prosten Mikael Ström i Nordingrå, Catharina först gift med prosten Gabriel Phragmenius i Västerlövsta och därefter kyrkoherden Olof Noraeus i Nora, Elisabeth gift med rådmannen Anton Martin i Gävle och slutligen den syndfulla dottern Anna, gift med kyrkoherden Jacob Erici Rönqvist i Alfta. Rönqvist är kanske mest känd som författare ett sorgekväde efter riksrådet Magnus Gabriel de la Gardie, då en av landets rikaste jordägare. Kopplingen mellan kyrkoherden Jacob och de la Gardie skulle kunna gå via Katarina Bures bror Olof som var befallningsman vid det de la Gardie ägda Läckö i Västergötland. Hur som när Alftaprästen skulle begravas 1694 reste prosten över Gästrikland Johan Henric Schæfer för att förrätta jordfästningen. Det hela slutade med att prosten enligt ryktena och änkan gjorde änkan med barn. Prosten uppmanades att till skandalen utretts avstå sitt ämbete. Han frikändes av hovrätten först 1699 medan änkan fortsatt vidhöll att han var far till barnet som hon fött 1695.
ERIK DAHLBERG, ”Gävle”, kopparstick ur Suecia antiqua et hodierna, utförd av Johannes van den Aveelen 1700
Häxprocesserna kommer till Gävle
Så tillbaka till 1670-talets Gävle, då residensstad i det gigantiska Västernorrrlands län. I snart tioårs tid har trolldomsoväsendet dånat runt om i landet och nu var turen kommen även till Gävle och dess grannbyar. Det visar sig att trolldomsanklagelserna funnits i staden ett tag, då kämnersbisittare Hans Bure anklagades för att skapat trolldomsrykten genom att ha mutat en tiggarpojke att sprida detta redan på Olov Aurivillius tid. Detta togs upp under rättegångarna som hölls 1675.
Bland annat anklagades Fontelius och Peder Eriksson Snifs för att vara faddrar och döpa barn i Blåkulla. Kyrkoherden skulle också ha suttit till bords i Blåkulla och skrivit. En tioårig pojke anklagade kyrkoherden för att ha fört honom sexton gånger till Blåkulla. Främst till bords i Blåkulla skulle Peder Snifs sitta, också kyrkoherdens hustru skulle ha suttit till bords. Katarina anklagades också av flera vittnen för att ha ”fört” barn till Blåkulla. Flera av kyrkoherdens barn skulle också ha varit med i Blåkulla. I Blåkulla hade alla barnen blivit omdöpta i Satans namn, blivit inskrivna i en bok med sitt blod och de hade sett Katarina Bure äta, dansa och ha sex med Satan.
Framför allt var det borgmästaren Carl Falks hustru Elisabet Gadd som stod för anklagelserna och Falcks lilla son Håkan. Carl Falk som i allra högsta grad var kyrkoherdens ovän har gått till historien som en hänsynslös intrigör och en bråkmakare och som gjorde politisk karriär genom att skrämma sina medmänniskor till lydnad. Han var samtidigt livrädd för häxor. Falk var bland annat irriterad på att Fontelius från predikstolen sagt att ”var och en borde piska rygghuden” ur de barn som orerat om sina trolldomsfärder. Fontelius hade dessutom vägrat läsa upp den häxbön som alla kyrkor ålagts att hålla sedan häxjakten tagit fart i Sverige. Fontelius var kritisk till häxjakten efter sin tid som medlem i häxkommissionen för Hälsingland, allt för mycket hängde på lösa vittnesmål och gammalt groll mellan grannar. Kommissionerna med status att ”av kunglig rätt med befogenhet att döma och exekvera utan revision” infördes för att befria häradsrätterna från dessa komplicerade mål och hade utsetts för flera olika landsändar. De hade en sammansättning med några ”rättslärda” från centralt håll, några präster och några nämndemän.
HÄXBÖNEN
HERRE, barmhärtige och nådefulle Gud, vi äro ju ditt folk och nämnde efter din enfödde, käre son, vår Herre och Frälsare, Jesum Christum, förlåt synderna och straffa dock med ditt eget och faderligt ris och låt den lede och grymme själamördaren djävulen icke så gräseligen få rasa, ditt namn försmäda och små oskyldige barn för föräldrarnas skull jämmerligen hantera. Hjälp, milde Herre Gud, de fattige anfäktade, styrk dina tjänare prästerna med din heliga ande, att de i trona kunna göra Satan ett kraftigt motstånd, att han icke ett sådant ohörligit Regimente för över din församlings Ledamöter
Fontelius hade dessutom redan frikänt två kvinnor i Gävles grannsocken Valbo från anklagelser genom att som deras advokat förhöra de två barnvittnena, två djäknar, så att deras argument smulades sönder. Det som sades varit startskottet för borgmästarens onda öga till pastorn var dock att Fontelius 1673 hade gett en bättre bänkplats i kyrkan åt Falcks ärkefiende, rådman Johan Anderssons hustru. Bänkplatserna var ju förr ett vanligt trätoämne, eftersom det var en markör på vilken ställning man hade i församlingen. Kulmen kom när Falck lite senare kom till kyrkoherden och krävde att rådman Johan Andersson och hans familj skulle förbjudas att ta nattvarden i kyrkan, eftersom han var borgmästarens ovän. Detta fick Fontelius att ilskna till, att en civil ämbetsman ställde krav på kyrkans agerande var självklart inte acceptabelt. Falck blev kränkt och när Fontelius lite senare höll bröllop för en av sina döttrar stod borgmästarfamiljens bänkar i kyrkan demonstrativt tomma. Falck hade därefter börjat sprida ut rykten i Gävle om att prästhustrun Bure förde barn till Blåkulla. Fontelius försökte stämma Falck i ett förtalsmål, men eftersom Falck satt i stadens domstol förhalande han målet. Rykten spred sig, någon berättade för något om något som någon annan sagt. Man rotade reda på rykten från Katarinas barndom i Nora. Dock förnekades dessa av femton socknemän (på samtliga sockenmäns vägnar) från Nora socken som i en skrivelse bedyrade hennes oskuld. Katarina var en av de få som hårdnackat nekade även under hot. Hon menade att trolldom stred mot Guds ord; för henne var det lika avlägset som öster från väster, och om man börjar fråga barn om sådant lär de sig hur man ska svara; en del kan rent av vara drömmar. Hon sade att barnen hade mutats och övertalats. Kommissionen kallade detta ”en galen inbillning”. Bure sade sig vara oskyldig trots vittnena: ”ty om än hela världen mot henne betygade, vet hon likväl att hon vore oskyldig, och fast så många djävlar finnas som stenarna i muren, så skall hon dock aldrig bekänna sig saker till denna beskyllning”
Hedersintyget från Nora socken som visade att Katarina Bure var en gudfruktig person
Ett tjugotal barnvittnen, det yngsta fyra år gammalt, radades upp, bland annat hennes egna barn förhördes men avvisade anklagelserna mot sin mor, men domstolen ansåg att de uppträdde som om de vore förtrollade, eftersom de varken grät eller visade känslor. Om man höll huvudet kallt och inte blev känslosam var alltså risken vid denna tid större att förlora själva huvudet.
Resultatet blev en lång rad häpnadsväckande historier om egendomliga måltider och sexuella utsvävningar. Och det var inte bara kvastar och andra redskap från hushållet som kom till användning när man flög till Blåkulla. Lika ofta red man på kor, hästar och människor. Fjortonåriga Annika Gotthalksdotter berättade att hon – fyra gånger på en enda natt – förts till Blåkulla ombord på ingen mindre än borgmästare Falck. Flera andra barn, även borgmästarens fantasifulle son Håkan, mindes att de också vid flera tillfällen haft Falck som fortskaffningsmedel. Sådana påståenden borde ju vara besvärande för denne häxornas fiende. Men borgmästaren kunde ju inte rå för vad de onda krafterna gjorde med hans kropp när han sov. Och han berättade att han faktiskt var öm i leder och muskler ibland när han vaknade om morgnarna.
En Peder Nilsson Hörn visade upp en lapp som kyrkoherde Fontelius skrivit som uteslutit honom ur kyrkan och beskrivit honom som en uppstudsig och ond församlingsmedlem, för att hans son spritt trolldomsrykten om kyrkoherden och hans hustru. Hörn menade att prästen gått för långt och dessutom predikade dålig, han menade att flera borgare i staden hade samma klagomål. En änka menade att kyrkoherden förnekade att begrava hennes man eftersom hennes barn vittnat mot kyrkoherdens hustru. Tydligen hade Katarina Bure även sagt ”aldrig skal tin man niuta kyrkogål i min mans Probsteri” när hon besökt kyrkoherden för att ordna med begravningen.
Kyrkoherden lyckades få hustrun på fri fot med borgen trots att hon av den lokala kommissionsrätten dömts till döden, detta genom att gråtandes mena att han behövde henne för att ha hand om barnen. De rymde den 3 mars 1675 till Stockholm, det var i sista stund, för det var samma dag som de övriga kvinnorna i Gävle avrättades på Rådhustorget för trolldom och sedan brändes på bål på Vallbacken.
Ingen visste var paret hade tagit vägen men att prostinnan återvände om nätterna och fortsatte att föra oskyldiga barn till Blåkulla var det inte många som tvivlade på. Den uppretade borgmästaren Carl Falk gjorde allt vad som stod i hans makt mot paret Fontelius. Falk menade att Fontelius endast gjorde sitt arbete när pengar vankades och han fick stadens råd med sig att skriva till kungen och begära Fontelius avsatt och hustrun avrättad. Dock började man på nationellt håll dra öronen åt sig och menade att Falk gjort en oskäliga och oordentlig skrivelse. Kommissionen menade trots detta att Katarina Bure ju av andra häxor pekats ut som skyldig, och att hon genom att fly bekänt brottet. Man benådade henne dock från att brännas på bål efter hon blivit halshuggen och dessutom låta henne begravas på kyrkogården av hänsyn till hennes familj, på grund av det goda anseende hon tidigare hade haft samt eftersom hon var ”en förnäm mans hustru”.
Under samma tid och troligen under sin vistelse i Stockholm hade även Fontelius agerat med inlagor där han argumenterade för att delar av kommissionen var partisk, där flera personer var besvågrade med borgmästare Falk och barnvittnena jäviga. Och att allt var uppdiktat av borgmästaren för att få pastorn på obestånd. Först lyckades han övertyga domkapitlet i Uppsala och sedan även de styrande i Stockholm.
Landshövding Sparre avstyrde det hela även lokalt vid valborgstiden och menade att man i staden inte gjorde annat än gick ihop och anklagade oskyldiga människor för trolldom. Sparre menade också att barnens vittnesmål inte var något att lita på och menade att om detta onda vinner framgång kommer ingen ärlig kvinna att skonas. Därför skulle rannsakningarna upphöra tills kungen kom med andra besked. Hon greps dock och sattes i ”Trollkonekammaren” på Örebro slott. Fallet mot Katarina Bure hade stor betydelse. Kanske för att hon kom från en samhällsklass med högre status än de övriga anklagade ställde sig många högre ämbetsmän på hennes sida, vilket gjorde att häxprocesserna över huvud taget började ifrågasättas av en del myndigheter under 1675–76. Man fick också in ett antal vittnesmål på personer som berättade att de mer eller mindre tvingats att vittna mot prästhustrun under hot. Detta efter att bland annat trolldomskommissionens ledamot Urban Hjärne som menade att det hela grundat sig på ”barnasqvaller” varpå hon den 13 december friades.
Ett av de erkännanden som inkom som visade att vittnen mutats och under hot talat osanning om Katarina Bure
Familjen återvände till Gävle och fortsatte bo grannar med familjen Falck. Fontelius avled 1684, hustrun och barnen fick då som änkepension ett antal tunnor säd från Österfärnebo kyrkohärberge. Hustrun Katarina Bure dog 1706 och trots att hon alltså blev frikänd fick hon inte begravas tillsammans med sin man inne i kyrkan.
”Här under vilar den högvördige och höglärde herren Magister Petrus Fontelius, fordom mathesios professor i Upsala sedermera prost och kyrkoherde i Gefle, begraven på sitt 62 års ålder den 27 april 1684”, men i den undre cirkeln står ingenting alls. Där skulle minnesorden över hans hustru Katarina Bure stå, men när hon dog var hon inte längre välkommen att begravas inne i kyrkan. Även om hon hade blivit frikänd av Svea Hovrätt, så hade hon tydligen för evigt blivit stämplad av kyrkan och lokalsamhället.
En mindre känd Burehäxa
Även en annan Bureättling bosatt i Gävle, Anna Zachrisdotter Bure var anklagad för att vara häxa och avrättades den 6 mars 1675. Hon var gift med Peder Eriksson Snifs som var fiskare, borgare i staden samt ägare av Hammarby norra smedja, och hennes egen son var ett av barnvittnena i trolldomsrättegången. Hon var dotter till brukspatronen och handelsmannen Israel Zachrisson Bure som av vissa källor anges vara dotter till kyrkoherden Zacharias Jonae i Själevad och hans hustru Malin Engelbrechtsdotter Bure. Om det stämmer då var hon sjumänning med Katarina Bure, och precis som traditionen bjöd användes namnet Bure delvis även om man var släkt via mödernet. Anna hade en bror som hette Hans Israelsson Bure som var borgare i Gävle, dock var det inte den Hans Nilsson Bure som nämns ovan och som var en av undersökningsledarna i häxprocesserna i Gävle.
Anna Peder Ericssons Snifs som hon kallas i protokollen anklagades av Brita Erik Lars i Hemlingby för att ha bortfört hennes nyligen avlidna dotter Ingri, som ska ha dött 19 år gammal på grund av den misshandel hon fått av Anna i Blåkulla, dottern levde bara åtta dagar efter hon hade berättat om händelsen för sin mor. Enligt Ingrids egen redogörelse blev hon sjuk när hon gick ut till bocken på kvällen för att lugna djuren och då kom Anna in till henne, genom ett hål, och slog henne så illa två gånger samt förföljde henne så att hon omedelbart blev mycket svullen och sjuk. Anna Bure låtsades gråta då hon nekade, vilket misstänkliggjorde henne. Anna bekändeden 12 februari att ”för två år sedan, när hon låg i sin säng, uppenbarade sig en fint klädd man med gulddekoration på röd duk utanför hennes fönster sittande på en stor häst. Han gav henne 10 gulddukater och sa: ’dessa skall du ha för den mat och logi som jag har fått hos dig’”. Om den mystiske ryttarens tidigare besök sa Anna bara ”ungefär 14 dagar tidigare hade en regementssekreterare bott hos henne”.
Enligt rättens handlingar berättade Anna vidare att hon hade kastat de tio gulddukaterna i en skål, och när hon senare sökte dem hade de förvandlats till blod och att hon sedan dess hade varit ond och varit förbunden med djävulen. Anna sa att hon ”kom till Djävulens boning mest i de drömmar hon hade”. Därför ”berörde hon och hanterade blodet”. Domboken uppger att ”Anna efter bekännelsen kände sig lätt till sinnet och fick därför i broderns och rådman Dunders sällskap gå hem och se om sitt hus, men att hennes följeslagare skulle med tvång se till att hon inte somnade och på nytt få tillfälle att inlåta sig i synd med djävulen”.
Hon dömdes till döden 3 mars. På grund av sin ånger slapp hon brännas efter halshuggningen och fick begravas på kyrkogården.
Anna och Katarina Bure var antagligen sexmänningar. Tack vare Sehlbergs ”Gefle och dess släkter”, herdaminnen och Johan Bures släktbok kan man bygga upp en trolig släktkedja.
Visgossen Grijs är också Bureättling…
Om man gör lite antaganden kan man också misstänka att visgossen Johan Johansson Grijs var av Bureätten. Han har gått till historien som den som angav sin egen mor Karin Nilsdotter Grijs (gift med borgaren Johan Davidsson) som häxa i Gävle, och som senare när han bodde hos sin mors kusin Ingrid Eriksdotter Grijs (gift med hökaren Johan Jöransson Lindvald) på Falkenbergsgatan på Södermalm, Stockholm slutligen avrättades på Hötorget 1676 för alla sina lögner och utpekande häxanklagelser som då fått sätta livet till vid häxprocessen i Katarina. En visgosse var mer eller mindre en dåtida konsult som anlitades av allmoge och präster för att peka ut häxor. De påstod sig ha speciella färdigheter att kunna identifiera häxorna. Tiden var fattig och folk från främmande bygder drog runt och tiggde, i brist på arbete kunde man då tigga pengar, visgossarnas specialitet var då att antingen peka ut någon som häxa på uppdrag av den man fått pengar av, eller under hot att peka ut någon som häxa ta emot pengar för att inte göra det. Mutor och utpressning med livet som insats alltså. Antagandet kring släktskap med Bureätten bygger på att kusinerna Karin och Ingrid är döttrar till bröderna Nils Andersson Grijs, som levde i Gävle 1634 och kopparhandlaren i Gävle Erik Andersson Grijs, Nils och Anders föräldrar var enligt Sehlberg Anders Persson Grijs och Gunilla Nilsdotter Bröms i Grisbacka, Umeå. Anders föräldrar vara Per Andersson Grijs och Barbro Jacobsdotter Grubb. Barbro Jacobsdotter Grubb var son dotter son till Jacob Andersson som var även Katarina Bure och Anna Bures förfader. Precis som i Buresläkten var det inte ovanligt i Grijs släkten att efternamnet gick i arv via modern.
Minns ni förresten att Läckö nämndes tidigare i texten om Katarina Bure, då hennes bror var befallningsman där och att hennes måg skrev ett dödskväde för Läckös ägare Magnus de la Gardie? Även släkten Grijs är kopplad dit. Johan Johansson Grijs mor hade inte bara kusinen Ingrid utan även hennes syskon Erik Eriksson Grijs som var ämbets- och kyrkomålare och Katarina Eriksdotter Grijs som var gift med Johan Aureller d.ä som tituleras konterfejare (dvs porträttmålare). Erik Grijs och Johan Aureller fick i uppdrag att porträttera generalmajoren Pontus Fredrik De la Gardie i Stockholm. Strax där efter fick de ett flerårigt uppdrag att smycka Magnus Gabriel De la Gardies slott Läckö, vilket gjorde att båda familjerna flyttade till Västergötland. Utifrån all denna information drar jag slutsatserna att Katarina Bure inte alls var unik som lite mer förnäm än de andra, både Anna Bure och Johan Grijs kommer från Gävles borgarsläkter och kan knappast ansetts höra till de medellösa och fattigas grupp i samhället.
Johan Grijs och Catharina Bures förmodade släktskap.
Källor:
Kommissorialrätt i Stockholm ang trolldomsväsendet, SE/RA/310187/5
Gefle och dess släkter under 16- och 1700-talen. Handskrift av Erik Sehlberg, Sätra . (Gävle högre allmänna läroverks handskriftssamling).
En lite mer udda källa i släktforskningen är domkapitlens protokoll. När jag för ett tag sedan bläddrade i Strängnäs domkapitel protokoll hittade jag ett exempel av kollegial vänlighet som straffade sig. Inga kända släktingar, men med anor i Gåsinge vid denna tid var säkert brottslingen och historien bekant för mina förfäder och förmödrar.
Pastorn i Gåsinge (D) Samuel Aurelius (1669-1742) instämdes den 27 feb 1723 för att lyst tre gånger samma dag, för sin kollega Johan Rosander i grannförsamlingen Vårdinge, och dessutom sammanvigt dem samma dag. Kyrkolagen från 1686 hade inte ändrats vid denna tid och det innebar att lysning skulle genomföras tre söndagar i rad på högmässan och det fanns bara två undantag, då man kunde komma undan med en lysning, och det var om mannen skulle ut i krig eller om någon av parterna var döende. Av handlingarna kan man också förstå att det dessutom utgått ett kungligt brev om detta den 25 november 1720.
Frågan hanterades vidare den 8 maj samma år av domkapitlet. Aurelius tillstod sin felaktighet men menade att han inte kände till det kungliga brevet. Han bad om ursäkt och erbjöd sig frivilligt att böta 40 daler kopparmynt, vilket godkändes efter förmaningar. Pastor Rosander menade att han nog det kungliga brevet hade kommunicerats men kunde inte minnas det. Rosander gjorde en uppenbar avbön för sitt tidiga sängalag och fick av domkapitlet en allvarlig förmaning.
Av handlingarna ser man att Rosander redan tidigare utlovat att betala 60 daler kopparmynt för sin förseelse och att en påminnelse gick ut om detta den 27 februari. Enligt vigselboken för Vårdinge hade pastor Hans Rosander sammanvigts med sin husjungfru Elsa Gustafsdotter den 9 december. Och man förstår att det var bråttom, den 24 januari 1723 föddes nämligen sonen Johannes. Man kunde fråga sig hur pastorn därefter kunde stå i predikstolen och fördöma otidigt sängalag efter en sådan historia.
Vi kan konstatera att denna lilla historia inte bara innehåller ett brott, nämligen brott mot lysningsreglerna utan även otidigt sängalag, dvs sex före äktenskapet. Att begå ett brott för att dölja ett annat brukar sällan löna sig.
Domkapitlet eller konsistoriet som det också kallades fanns under medeltiden, avskaffades i samband med reformationen och återinfördes på mitten av 1600-talet var det stark knutet till stiftens gymnasium. Förutom rena ämbetsärenden som prästtillsättningar, prästexamen och prästvigningar och hjälp till prästänkor var man ansvarig för frågor rörande trolovning och äktenskap eller skilsmässa, samt för skolor och undervisningsväsen, och svarade för tillsättning av lärare.
Vill du läsa mer om domkapitlens arkiv för Strängnäs och Uppsala stift kan du kika på följande länk
Familyroots 