Olof Ericksson Willman reser till Japan

1651-1652 deltog Olof Willman på en diplomatiskt expedition till Nagasaki. Man ankrade vid ön Deshima, och därifrån ledsagade Willman den nederländska expeditionsledaren Adriaan van der Burg till den japanske shogunen på en så kallad ”hovresa” (Edo sanpu 江戸参府). Först reste man till Osaka och därefter landvägen via Tokaido till Edo, dvs dagens Tokyo. En resa på cirka 150 mil. Willman skrev hemkommen om sin resa i ”En kort beskrivning på en resa till Ostindien och Japan, den en svensk man och skeppskapiten, Olof Ericksson Willman benämnd, gjort haver.” samt ”En kort beskrivning över kungariket Japan”. 

Olof Willman var inte den förste svensk att besöka Japan, den 8 augusti 1647 hade Johan Olofsson Berg gått i land i Nagasaki och Fredrik Coyet anställdes som föreståndare på Deshima för Ostindiska kompaniet i november samma år. Dock lämnar Willman som god trea en detaljerad reseskildring som få västerlänningar lät göra, om än utan att sätta det i sin kulturella kontext. Willmans uppväxt i en prästgård kan också ha påverkar att han mer än någon annan samtida japanbesökare skildrar just folktro och religion i det han möter. Okunskapen om Japan är stor, man vet inte om Japan är en ö eller längst i norr sitter ihop med det asiatiska fastlandet. Willman menar att i bergstrakterna bor det folk som är ludna över hela kroppen med långt hår, skägg och knävelborrar

De första europerna som kom till Japan var 1543 då några portugiser som råkat ut för skeppsbrott kom i land i södra Japan. En svensk som senare bidragit till kunskapen om Japan, har kommit att kallas för Japans Linné och det var just Linnés lärljunge Carl Petter Tunberg (1743-1828), han kom till Deshima 1775 och fick året efter möjligheten att resa till Tokyo landvägen. Det resulterade i att han 1784 publicerade ”Flora Japonica”

Willmans resa till Japan är också intressant så till vida att den inte gick helt problemfritt och att den byggde på ett antal slumpmässiga händelser som till slut gjorde att han hamnade i Japan. Han tog nämligen vägen via Sydamerika och Afrika för att komma till Asien och Jakarta. Japan var inte målet på resan förrän efter ett tag.

Willmans livsresa började i prästgården i Västervåla där fadern Ericus Magni Björkstadiensis var kyrkoherde. Han studerade först vid nedre skolan och gymnasiet i Västerås  (1632) och sedan några år vid Uppsala universitet. Han var inskriven som Olaus Erici Wallenius vid Västmanland-Dala nation 1641. Wallenius var det namn som flera av hans syskon tog sig, själv började han använda Willman som efternamn. Efter fjorton års studier fick han en längtan att se främmande orter, efter att ha fått sina föräldrars tillåtelse gav han sig i väg på en skuta 1644 från Västerås till Stockholm och därefter med Bernhard von Steenhausen med armen till Danmark.

Västervåla kyrka, tecknad av Olof Grau, mitten av 1700-talet

1644-1645 deltog han i det Svensk-Danska kriget och efter freden i Brömsebro hade han tjänst i Halmstad. 1647 resten han till Kronborg i Danmark och blev där bekant med en holländsk sjökapten, det slutade med att han gav han sig i väg till Amsterdam i Holland där han tog hyra på skeppet Elephanten som sjökadett. Han tog då en tjänst vid Nederländska Ostindiska kompaniet på fem år med en lön på 15 Gulden i månaden. I Januari 1648 avseglade han till Nederländska Indien (Indonesien). Resan tog åtta månader och gick inte direkt raka vägen, via Kanarieöarna tog man vägen till Recife i Brasilen, rundade Godahoppsudden och så slutligen kom de fram till Jakarta på Java.

Flera episoder finns bevarade från hans resa, bland annat hur han får höra hur skeppet Malacca träffats av en meteorit så att två besättningsmän dött

…i det att de seglade uti vilda havet är en åttapundig kula kommen uti skeppet, slåandes två båtsmän till döds i allas åsyn.

En natt ser de tre regnbågar och dagen efter bröt en gruvlig storm ut så att de firade alla segel och bara drev omkring. Vågorna var så stora att de for upp mot himlen och ner mot avgrunden. Han noterar att han på ett år upplevt två somrar och två vintrar och varit både i Europa, Afrika, Amerika och Asien på samma år.

På Java och staden Batavia (Jakarta) stannar han en längre tid. Här hamnar han mitt i ett upplopp mellan lokalbefolkningen och holländarna. En mindre husbrand uppstår också och en jordbävning. Lite senare dödar han en deltakrokodil och därefter en indiansk leguan (dvs en varan). Han träffar på elefanter och beskriver hur skepp kommer och går. Den 1 juni 1651 utses Adriaan van der Burg som Stationschef för handelsstationen i Deijima, Nagasaki och därmed sändebud till Japan. Två dagar senare utses Willman till hans hovmästare och sergeant på skeppet. En av anledningarna var nog att han var både läskunnig och bildad.

Handelsstationen Batavia på Java

Tio dagar senare lämnar man staden på skeppet Unga Prins. Vid ett strandhugg i Kambodja skjuter man en noshörning för att äta, tydligen är köttet inte särskilt gott. Utanför Kina fångar man flygfiskar som han menar smakade väl. Den 18 augusti steg man i land på ön Saikouk vid Nagasaki och sedan kom man till Dejima. Dejima var en liten konstgjord ö (120 x 75 meter, dvs 9000 m2) som skapades mellan 1634 och 1636, för att hålla utlänningar isolerade från övriga Japan. Namnet betyder ”Avfärdsön” eller ”Utstickande ön”.  Därefter fick inga kristna komma över bron in till staden och in i landet utan guvernörens tillstånd. Det stängda Japan inleddes 1639 och pågick ända till 1868. Det innebar både att utlänningar inte fick komma in i landet och japaner inte fick lämna landet. Reglerna infördes för att bevara kulturen och hindra invasioner. Kristendom förbjöds och alla japaner tvingades bekänna sig till någon form av Buddhishm. Det blev sällsynt att nanbanjin (barbarer från söder dvs utlänningar) fick röra sig inne i landet. Nederländare fick ett visst undantag då de upplevdes ha ett rent handelsintresse till skillnad från tex portugiserna som även ville bedriva kristen mission. Det var just jesuiternas sammanblandning mellan handel och bristande respekt för japanernas egen kultur och religion som startat denna segregering. Holländarna tvingades flytta dit 1641 från sin handelsstation på ön Hirado, samtida skildrare upplevde det som någon hemskt och att de dessutom blivit straffade för portugisernas dåliga attitiyd, de upplevde att de hamnat i ett fängelse. I samtida handlingar kallas det hela för ”maritima förbud” och hade sin inspiration från det kinesiska sjöförbudet (haijin) och dess motsvarighet i Korea. I Dejima kontrollerades de ankommande skeppen av japanerna, saker relaterat till kristendom beslagtogs och kunde leda till diplomatiska förvecklingar, själva handelsgodset registrerades och togs om hand. Efter ungefär en månad anordnades auktion där köpmän från olika delar av Japan kom och bjöd på varorna. Betalningen skedde i koppartackor av mycket hög kvalitet.

Dejima
Dejima
Panelmålning över sydbarbarer på japansk mark
Handelsstationen Hirado

Efter några dagar får han vara med i firandet av ”de dödas årsdag” av Japanerna kallad ”Obon” då alla hängde en papperslykta utanför sin dörr och även gravar smyckades med brinnande lyktor. Än i dag firas denna buddistiska fest runt den 15 augusti i Japan. Den 13 september råkar han återigen ut för en jordbävning och den 22 oktober var det en marknad och några dagar senare är det återigen dags för en stor nationell fest med spel och lek (Okunchi, för att tacka gudarna för höstskörden. Idag firas den 7-9 oktober, men på 1600-talet användes en månkalender vilket gjorde att högtidens datum varierade). Han skriver att det var ett händelserikt år då Japan fick en ny kejsare som visade sin godhet genom att frige mer än 3000 fångar varav mer än 200 sade vara kristna. Det intressanta är att kejsaren Go-Kymo tillsattes 1643 och nästa kejsare Go-Sai tillträdde först 1656. Istället avses Tokugawa Ietsuna den shogun som tillträdde 1651 endast tio år gammal som den som frisläppt fångarna. Det var vanligt att europeer förväxlade kejsaren som en religiös ledare (ärkebiskop) och shougun som en kejsare. Willman beskriver också att det finns ett antal lokala kungar

En 17 november påbörjar man sin resa till kejsaren i Tokyo, ja inte så att man reste i geografin, men man blev preparerad med kläder och annan packning att ta med. Särskilt intressant är den beskrivning Olof lämnar om tabi, ett par tunna innerskor i läder som vi kanske skulle likna vid ett par mocasiner eller ankelhöga strumpor som delar tårna i två lika delar. Han nämner att de bär dem uti tofflorna och att man går i den på golvet täckt av fina mattor. Vi får också veta att det kring jul fallit en del snö. Den 27 december är det avfärd med båt. Under båtresan får vi reda på att japaner är dåliga sjöfarare, de kan varken hantera sjökort eller kompass och kan därmed inte segla när det regnar. De föredrar att ha en mängd roddare och är tydligen fokuserade på att ro i takt under sång. De passerar först förbi Kujukushima (vilka Willman kallar ”de nittio öar”) en arkipelag om ca 350 öar och ankrar den 31 december i Hirado som förut varit en holländsk handelsstation men som bränts ned av japanerna. Kvällen efter ankrar man i Yobuko där det finns spelhus, underliga grifter och ”farligt stora valben”. Dagen efter passerar man ”ett mäkta skönt slott” Kokura. Slottet byggdes

Kokura Castle

Den 4 januari ankrar de vid staden Mihara och bor i slottet Bingo, på öarna utanför staden finns slotten Sanuki och Marugame, fast de inte sett dem för det varit för mörkt. Tittar man på en karta ser man att de andra slotten låg ganska långt bort, nästan en dagsresa bort.

På väg in mot Osaka möts de upp och blir trakterade med sake (som Olof förklarar är som varmt vin), förgyllda stekta fåglar och sakana. Sakana är snacks man äter till sake, förr i tiden hårt saltat och av fisk. En annan iaktagelse har gör är kring de tusentals av fåglar som finns i området, verkar tama och inte jagas av japanerna. Vi får senare reda på att det är förenat med dödsstraff att skjuta fåglar. Väl framme i Osaka stannar de några dagar. De besöker Osaka slott som Olof beskriver som ett av de mest förnämsta och befästa i hela Japan och nås genom att gå på en mäkta stor brygga. Tydligen var Osaka en stad med mycket folk då han skriver ” där kunde man illa komma fram på gatan för myckenhet utav folk.”.

När det gäller husbyggnad så får ingen bygga hus av sten och därför drabbas städerna ofta av stora bränder.

Den 13 januari lämnar de Osaka på hästryggen. I ett följe om sextio japaner, femtio hästar och fyra kristna. Stationschefen som är den finaste i sällskapet bars i en bärstol och de övriga red, vid varje häst fanns en japan som hjälpte dem av och på och ledde hästen framåt. Hästarna hade halmskor och var betydligt starkare än de såg ut att vara. En annan intressant notis är att de som reser i Japan tar med sig sängkläderna själva. En bit utanför Osaka passerar de en avrättningsplats där man korsfäst 150 personer och satt upp 50 huvuden på järnpinnar för att de gjort uppror i samband med den nyss döde shogunens död. I Japan vid denna tid korsfäste man personerna mer eller mindre sittandes på sitt kors, man korsfäste även barn och anhöriga till brottslingar. Man kunde också bli korsfäst upp och ned.

På vägen ser man risodlingar och tillhörande bevattningskanaler och bomullsplantage (bomull hade kommit till Japan på 1420-talet). Vi får reda på att man inte har några milstenar utan trädbeväxta högar (ichirizuka) stora som Uppsala högar som markera varje mil längs huvudvägen. Han skriver också om den hälsning som värdshusvärdar välkomnar dem med som består i att han ”fäller sig neder på händerna och bockar huvudet till marken”. På flera av ställena serveras till kvällsmat rå fisk doppad i ättika. Det låter lite som en föregångare till dagens sashimi, som de dessutom äter med två träpinnar. Ofta serverade många små rätter och på varje ställe betalade man lika mycket för måltiden. En gång har de ätit fasan. Bland frukterna nämns micanäpplen som troligen avser mandariner. Förutom kvällsmat verkar de varje dag ta en längre paus med mat vid middagstid (lunchtid på nu-svenska).


En ”avståndskulle” – Ichirizuka

På vägen till Kyoto (som då kallades Miyako) rider de förbi ett ”avgudahus uppbyggt som ett stort torn, dess like haver jag aldrig sett, emedan det var hiskeliga högt och underligen byggt”. Det är troligen Tō-ji, en femvånings pagod om 55 meter som restes 1643 som han passerade förbi. Att det är detta och inte något annat bekräftas att han senare på resan stöter på en pagod på fyra våningar som han beskriver som mindre än den i Tō-ji.

Pagoden vid Tō-ji

Efter Kyoto har man fem olika vägar att välja om man ska till Tokyo. Det vanligaste var att man reste Östra sjörutten ”Tōkaidō” nära den östra kusten. Längs vägen fanns 53 gästgiverier. Det är än idag det mest trafikerade stråket i Japan. Det var den vägen som Olof tog på sin väg mot Tokyo.

På vissa ställen går vägen brant över bergen så det var omöjligt att rida och på ett ställe har man ”med mycken omkostning” murat upp vägen så att vattnet som kommer från berget inte ska skära bort vägen. På andra ställen behöver de åka på en pråm över vattnet, fast det egentligen finns en bro (som ligger i ett förråd), men den är bara till för kejsaren och tas bara fram när han är ute och reser. Olof berättar att de under flera dagar ser berget Fuji som på toppen var snöklätt och längre ner en krans av moln. Varje år offrade man en person till berget. I Ejiri finner man en död tjänare på vägen, vilken Olof menar blivit huggen av sin husbonde för någon ringa orsaks skull, vilket var helt lagligt. Den samtida svenska tjänstehjonstadgan från 1664 var alltså relativt sträng. När de passerar templet i Hakone uppmärksammar han att prästerna säljer tunna träskivor med nio bokstäver på som besökarna ska sätta ut ibland stenarna i Hakonesjön. Folktron var att om man gjorde det skulle man återkomma dit och dricka av sjöns vatten när man dött. Olof köper sig också en sådan skiva (o-mamori) som han benämner avlatssedel, men sätter inte ut den bland de andra tusentals som redan finns i sjön utan tar den med sig. Prästerna morrade över detta tilltag, men Olof har köpt sig en souvenir. Idag i Japan är det vanligt att sådana säljs som souvenirer, kanske Olof var den som startade en trend.

Fuji i bakgrunden (Katsushika Hokusai – The Great Wave off Kanagawa)

Den 25 januari på eftermiddagen är man så äntligen framme i Tokyo eller Edo som det kallades vid denna tid. Den 7 februari skulle man få audiens hos kejsaren. Under denna väntan hinner det både bli jordbävning och stadsbrand. Gästande utlänningar härbärgerades på ett värdshus som hette ”Nagasaki-ya” nära nuvarande Shin-Nihombashi station.


Nagasaki-ya , värdshuset som inhyste alla holländska gäster som besökte Tokyo på 1600-talet

Audiensen är fylld av ceremonier, innanför den första befästningen tillbringar de en timme tillsammans med en rådsherre, därefter rider de in till den andra befästningen. Längre än så får ingen rida så de stiger av och går genom den tredje befästningen. Stationschefen som OIof rest med som burits i en bärstol tvingas då stiga ur och alla får gå till fots in i huset där kejsaren visas. Där får de vänta i en timme i en stor sal, därefter blir de inledda genom två salar och in i en kammare där de återigen får vänta. Två skjutdörrar öppnas och där innanför sitter kejsaren tillsammans med riksråden. Riksråden sitter på golvet med benen i kors. På golvet står också de föräringar de tagit med sig till kejsaren uppställda. Besökarna måste bocka med ansiktet mot golvet tills de blir tillåtna att titta upp. Samtalet som sedan utspinner sig är historiskt, då ett av riksråden tar till orda och lovar holländarna fri handel i Japan så länge holländarna lovade att inte handla med portugiserna. Därefter var audiensen över, Kejsaren var rätt upptagen då alla guvernörer i Japan också hade audiens denna dag. Dagen efter träffar de riksråden och ger dem föräringarna, två av riksråden skickar dock tillbaka det de fått efter några dagar. Deras föräldrar hade nämligen tillsammans med kejsaren uppskurits sin buk den 8 juni 1651 och därför i sin sorg inte kunde ta emot gåvor. Detta var en del i den japanska traditionen, om en storman dog kunde tio ja upp till trettio undersåtar om de ånjutit den dödes välgärningar och ynnest helt enkelt ta sitt liv genom att skära upp sin buk.

Som bekräftelse på traktatet förärade kejsaren sändebudet med trettio silkeskjortlar och råden sammanlagt 106 silkesjackor i åtskilliga färger.

Det finns få illustrationer och beskrivningar av slottet från denna tid. Det var förbjudet att både rita ut på kartor och avbilda på målningar. På kartor står det oftast bara “slott” eller så visas kejsarfamiljens familjevapen. Det innebar att kartor och bilder som gjordes i Europa vid denna tid visandes borgen i Edo visade saker taget rakt ifrån fantasin. Willman har i sin skrift om Japan beskrivit borgen med tre murar befäst, den yttre har en grav på 60 steg och en mur om 16 steg. Det finns två välbeslagna järnportar. Där innanför bor rikets förnämsta herrar med sina familjer. Innanför den andra graven bor kejsarens släktingar. Där får man lämna sin häst och gå om man ska längre in i borgen. Den tredje graven är mycket djup och 60 alnar bred. Här skyddar kopparklädda portar öppningarna. Innanför finns plats för tusentals soldater. Man får också redan på att befästningarna är ordentligt byggda och har många krokiga vinklar.

Man får också redan på att de förnämsta herrarna inte själva väljer vem de ska gifta sig med, det gör kejsaren. Men istället får de ta sig hur många älskarinnor de vill om de bara har råd. Övriga män fick också ta sig fler hustrur, och det är föräldrarna eller andra släktingar som bestämde med vem de skulle gifta sig. Kvinnorna beskrivs som mycket trogna och blygsamma.

På nyårsafton den 9 februari firade man genom att löva på alla gator och binda matvaror och kryddor över alla husens portar för att symbolisera att maten inte skulle tryta under det kommande året. Nyårsdagen firades också och det innebar att gästerna fick gåvor på morgonen. Bland annat en hop kastanjenötter stora som hönsägg. Man hade också en tradition att hälla vatten över alla som gift sig under det senaste året. Olof fick dock inte vila, han blev både denna dag och någon dag senare besöka kommissarien Chikugo Kami Masahige för att redogöra för navigation och krigsvetenskapliga saker. Detta var en del i det systematiska kunskapande japanerna behövde göra när man gjort sig så sluten för omvärlden. Detta kunskapande kallades Rangaku eller ”Holländskt lärande” på japanska.  Ett exempel på detta lärande var när holländarna som uppmärksammat Tokyobornas rädsla för stadsbränder tog med sig bärbara brandssprutor i koppar som gåva. Gåvan återlämnades dock strax och utplacerades istället strategiskt på olika ställen i Dejima. Tre år senare på sin hovresa till Tokyo upptäcker de identiska brandsprutor utplacerade runt om kejsarpalatsen i Tokyo. Kommissarien hade helt enkelt låtit konstruera kopior som han överlämnade som egenutvecklade produkter till hovet.

Man kanske kan säga att Willman blev bemött med vänligt bemötande, mat och dryck i utbyte mot att släppa ifrån sig en del västerländsk kunskap. Kommissarien uppskattade Willman så mycket att han blev bjuden att sitta bredvid honom för att äta mat och dricka. Detta hade aldrig hänt någon från den holländska delegationen vilket väckte irritation hos dem. Japanernas nyfikenhet utnyttjades också av holländarna för att få chansen att få frihet och röra sig en del i landet, genom att ställa frågor om detaljer till kommissarien eller till shougan fick man ytterligare några dagar i frihet innan man behövde återinstallera sig på Dejima.

Den 27 januari hade man tagit avsked, betalt för sitt härberget och var redo att avresa. Willman skrev sitt namn på väggen på härberget så som några andra europeer gjort före honom. Värdshusvärden följde dem ända till Kawasaki innan de tog farväl.  Precis utanför Tokyo besöker de ett avgudatempel, Zojoji där den andra Tokugawa shogunen låg begravd. Totalt är här idag sex shoguns av Tokugawa klanen begravda här. Huvudporten byggd 1622 är idag Tokoys äldsta träbyggnad.

Taitoku-in Mausoleumet, Zojoji, Tokyo

Färden går nästan samma väg tillbaka som de rest dit. Några orter nämns särskilt; I Miyako bor de främsta lackverkarna i hela Japan, i Minakuchi repslagarna och i Miya de främsta klensmederna och i Kusatsu gjordes alla rottingar och knölpåkar. På vägen besöker man något som Olof beskriver som den största träbyggnad han någonsin sett med en stor Buddha inuti. Man kan först tro att det är Tōdai-ji i Nara Olof beskriver, den var nämligen världens största träbyggnad och innehöll en Buddhastaty som när det levererades på 700-talet gjorde Japan nästan bankrutt. Men det var ett annat tempel, Hōkō-ji i Kyoto som avses. Daibutsun var vid den tiden i brons och 19 meter hög, den förstördes 1662 i en jordbävning och ersattes av en i trä. Här träffar han också på ett hundratal spetälska kvinnor som tiggde.

Skiss av den stora buddhan i trä vid Hōkō-ji (Kyoto) tecknad av
Engelbert Kaempfer

Lite längre bort fanns en helgedom med 3333 beläten och med många lampor som brann. Detta var den tolfte februari och troligen firades ljusfestivalen Setsubun Mantoro, som i nyare kalender firas den tredje februari. Det är en festival man hållit i minst 800 år, för att fira vårens ankomst. Det tempel man besökte var Sanjūsangen-dō utanför Kyoto. Antalet figurer i naturlig storlek är dock ”bara” 1000 till antalet som omger själva huvudstatyn Kannon (en manlig bodhisattva som representerar barmhärtighet).

Olof gjorde sig ingen brådska att lämna Nagasaki, han fick uppleva skörd och mogna hallon och smultron i maj och därefter ”den osunda tiden av mycken hetta”. Den 1 september var en kraftig jordbävning dock utan större skador. Slutligen den 3 november lättade man ankar på skeppet Kungen av Polen under ledning av den stockholmsfödde Fredrik Coyet. På väg mot Taiwan råkade de ut för en så grov storm att de bara kunde ta ner seglen och driva för vinden. De la till vid Fort Zeelandia i Tainan (Anping). De stannade en vecka. Här var ganska oroligt då mer än två tusen kineser försökt inta ön men blivit ihjälslagna av de holländska kolonisatörerna.  Med skeppet Troon lättade de ankar och begav sig mot Batavia. Efter en månad i Batavia ville Olof resa hem till Sverige och fick avsked.

Borgen ”Godahoppet” i nuvarande Kapstaden

Den 10 april rundade de Godahoppsudden där holländarna 1652 påbörjat bygget av en skans för att slippa mellanlanda på ön S:t Helena. Vilket var lämpligt då engelsmän och holländare var i krig och att England 1659 skulle komma att erövra S:t Helena. Att England och Holland var i krig gjorde också att skeppet behövde ta en annan rutt mellan Island och Färöarna istället för mellan Skottland och Shetlandsöarna. Ombord på skeppet rådde dåliga förhållanden, det saknades både färsk mat och färskvatten. Skörbjugg och vattusot härjade, varje dag kastades någon över bord. Den 5 september slutligen hade de fast mark under fötterna när de landsteg i Bergen. Olof fick möjlighet att ta avsked från sin tjänst ombord under villkor att han kunde värva någon som kom i hans ställe. Han lyckades, men hur skulle han nu ta sig hem? Två försök misslyckades då de blev tillbakadrivna av sjörövare. Den 15 maj kom han slutligen till Öresund. Efter en månads väntan lämnade han Helsingör mot Östersjön. Det tog ytterligare nästan en hel månad innan Landsort siktades och därefter Muskö (vid denna tid kallat Älvsnabben).  På kvällen den 7 juli klev Olof av på Dalarö och efter att ha hyrt en båt kom han till Stockholm dagen efter. Året var 1654 och Olof Ericksson Willman hade varit utanför landets gränser sedan hösten 1647.

Willmans senare öden går att följa sporadiskt. Han återfinnes som skeppskapten i svenska flottan 1655. År 1658 förde han Kronan, viceamiralsskeppet i första eskadern av Karl Gustav Wrangels flotta och deltog i slaget i Öresund den 29 oktober. I december 1659 låg Willman med fyra skepp i Korsör. Under 1660-talets slut förde han det danska kofferdifartyget Phoenix i fraktfart på London och Portugal. Vid ett tillfälle ska skeppet ha fastnat i isen utanför Dalarö under Willmans befäl och där fått ligga kvar tills våren. 1663 har han köpt lax från Torneå. 1664 lät han trycka en minneskrift över sin bror Anders Wallenius, textförfattare till Dalvisan. Anders som var kyrkoherde i Mora hade avlidit året innan. 1669 tulldeklarerar han en kista socker

Han var gift med Catharina Johansdotter och när han dog i Stockholm 1673 efterlämnade han två söner Erik och Johan. I bouppteckningen står att änkan bor på en gård på Riddargatan på Ladugårdsgärdet så antagligen var det där Erik bodde sina sista år. Bouppteckningen ger bilden av ett förmöget hem med både diamat och rubrinringar i guld. Ett stort horologium (dvs ett större ur) och 16 mindre porträttmålningar, en mängd vapen. Willman hade också köpt en gård Ekeby i Småland som omnämns, samt en gård på Sperlingsgatan på Ladugårdsgärdet. Intressant är också att som bilaga till bouppteckningen finns en förteckning över böckerna i Willmans bibliotek, hela 172 böcker nämns med titel/författare. Här finns böcker i matematik, språk, historia, juridik, geografi, religion, astronomi, musik en del på svenska, många på latin och några på holländska och danska.

Första sidan till Olof Willmans bouppteckning 1675

Fredrik Coyet

1656 blev han utsedd till guvernör för Formosa. 1662 anföll 30 000 kinesiska soldater ledda av den den kinesisk-japanske generalen Koxinga (Zheng Chenggong). Koxinga var minglojalist och avsikten vara att återinsätta Mingdynastin på Formosa. Fredrik Coyet fick efter nio månaders belägring överlämna nycklarna till fortet Zeelandia den 9 februari 1662 och kort därefter hela kolonin. Coyet levde först i exil på Bandaöarna och sedan i landsarrest i Nederländerna till sin död 1687. Den vid det här laget bekante Fredrik Coyet lämnade alltså Taiwan i november 1653 tillsammans med Olof Willman. Han var född 1615 i Stockholm av en svensk adelsätt stammande från Brabant. Han tog tjänst i det nederländska ostindiska kompaniet och blev medlem av domstolen i Batavia. Två gånger var han utsedd stationschef ”Opperhoofd” för handelsstationen Dejima i Japan (Perioderna 1647-11-03- 1648-12-09 och 1652-11-04 – 1653-11-10). Japanerna tillät inte längre tjänstgöringsperioder för att inte utlänningarna skulle kunna dra för stor nytta av japanernas godvilja. 1647 sändes Coyet till Nagasaki som sändebud, men vägrades bli mottagen. Han är i och med detta troligen den andre svenska medborgaren som besökt Japan.

Annonser

Trollkarlen som fick öknamn

Jag har kikat en del i domböckerna för Nedertorneå tingslag den senaste tiden. Allt i jakt efter min förfader Mats Hindersson Kurkinen som kommer dit 1695 från yttre rymden eller någon annan plats som inte verkar ha fastnat i källorna.

I domboken för 1702 års sommarting finns ett mål där en kvinna Marjatta Henriksdotter beskyller en man Henrik Jönsson för att vara trollkarl och med trolldom fått Elias Jönsson från sitt hemman. Marjatta som var Olof Kåckares hustru i Vojakkala hade varit mycket drucken vid tillfället. De öknamn som togs upp var:

  • Tällie knyf (täljkniv)
  • Bälling myssa (renskinnsmössa)
  • Krokknä
  • Lapphorunge
  • Swyntryna (Svintryne)

För detta dömdes Marjatta till 6 gånger 3 skilling silvermynt. Vid samma tillfälle dömdes Henrik Jönsson för att ha sparkat Marjatta till 2 gånger 3 skilling silvermynt. En mans våld mot en kvinna ansågs alltså mindre allvarligt än några illa valda ord under berusning.

Öknamn 1702 ST Nedertorneå TLGSvea Hovrätt – Advokatfiskalen Norrbottens län (BD) EXIe:4166 (1701-1705) Bild 2090 / sid 204 (AID: v494192.b2090.s204, NAD: SE/RA/42042202)

DNA bevisar att häradsrätten dömde rätt för 150 år sedan!

På julafton skrev jag ett inlägg om min okända farfars farmors far Jan Olof Andersson som avslöjats som fader till min anmoder Johanna i en domboksnotis där Johannas mor Carolina stämt barnafadern för att få pengar för att uppfostra deras dotter.

Efter att jul- och nyårsfirandet lugnat ner sig och jag även klarat av att flytta var det dags att kika om det hänt något på de dna-test jag administrerar på FTDNA. Det hade inte dykt upp några starka träffar, däremot hittade jag ett intressant inlägg om webbtjänsten DNA painter  som visade sig ha många fördelar jämfört med FTDNAs inbyggda ”kromosom browser”. Jag upprättade en profil för min fars DNA-test och började importera de kända träffarna på farmors och farfars sida. En klar fördel med DNA-painter är att kunna kika på så många träffpersoner man vill samtidigt och dessutom kunna märka ut både träffpersonen och vem som är den gemensamma anan.

Därefter började jag kika lite mer på de träffar med okänd koppling som ändå är rätt nära. Jag har många gånger vridit och vänt på dem utan att förstå kopplingen. Men denna gång föll pusselbitarna på plats. Efter att ha plockat ut antavlor på träffarna såg jag något  i DNArboretum hittade jag något jag tidigare uppmärksammat, nämligen hela tre DNA-släktingar som alla har Jan Olof Andersson i sitt släktträd. Visst hade jag sett att de hade anor i Norrby, men aldrig lyckats koppla ihop dem med de Norrby anor jag redan har bekräftade. Intressant är att alla lyckats ärva ungefär samma segment av DNA.

Om jag innan jul var lycklig över att domboken avslöjat fadern så blev jag nu överlycklig för att DNA bekräftat att häradsrätten dömde rätt och min anmoder Carolina Ersdotter inte for med osanning när hon tog ut stämning på Jan Olof Andersson som barnafader till häradsrätten.

Jan Olof Anderssons ättlingar Gösta Maria Ingrid Johanna
Gösta, Maria, Ingrid och Johanna alla delar den gemensamma anan Jan Olof Andersson

Så nyfiken som jag är har jag redan börjat kika på mina nyfunna anor och förutom en stor del Norrby anor finns rötterna i Kumla och Sala och även så långt bort som i Norberg. Alla mycket tacksamma socknar att forska i med välbevarade kyrkböcker och detaljerade dödboksnotiser. Räkna med att det kommer att komma spännande inlägg om dessa anor framöver.

Ännu en jungfrufödsel avslöjad…

Jag har tidigare skrivit om hur jag fick kunskap om vem som var min farfar Harrys far.  Det visade sig att även farfars farmor var född med okänd far. Johanna föddes den 3 maj 1860 i Maritbo, Norrby (U) som dotter till pigan Carolina Ersdotter. Varken husförhörslängd eller födelsebok ger några ledtrådar om vem fadern skulle kunna vara. Eftersom det hela skedde i en tid där det inte längre var straffbart att föda barn som ogift räknade jag med att det skulle vara omöjligt att få klarhet i faderskapet till Johanna.  Under sin levnad bar Johanna tre efternamn. När jag kom i kontakt med henne i det tidiga 1900-talets kyrkböcker kallades hon Molin. Efter att maken dör kallas hon Hedberg , dvs den avlidne makens efternamn. Jag trodde ett tag att Molin kunde vara faderns namn, men det visade sig att Johanna varit gift en första gång med en skomakare Edvard Leonard Molin och därefter som änka efter honom ”övertog” efternamnet. Som ogift kallades hon Andersson. Inte heller det namnet stämde ju med moderns efternamn. Även här ett villospår, modern Carolina gifter sig med en slaktare Anders Johan Andersson och det är därifrån efternamnet Andersson kommer. Att Anders Johan inte är fadern var ganska rimligt eftersom det är sju år mellan nedkomsten och äktenskapet.

När jag skriver detta är det julafton och både barn och vuxna får sina önskningar uppfyllda. Jag fick årets bästa julklapp redan i tisdags när jag besökte landsarkivet i Uppsala.  Efter att ha läst många rader i domboken för åren 1860-1861 i Simtuna häradsrätt (AIa:60) hittar jag för höstetinget som hölls den 8,9 och 10 november 1860 under paragraf 10 en mycket spännande skrivning.

Det visar sig att Carolina Ersdotter (nu bosatt i Skäggebo, där hennes föräldrar bodde) instämt bondesonen Jan Olof Andersson i Sörkärrsbo, Norrby socken med påståendet att han:

”som fader till ett av kvinnan 3 sistlidne maj framfött  flickebarn i dopet benämnt Johanna måtte förpliktigas att årligen, från barnets födelse till dess det uppnår 15 års ålder såsom bidrag till dess underhåll och uppfostran utgiva en tunna råg och 30 Riksdaler Riksmynt i penningar eller ock istället på en gång genast erlägga 400 Riksdaler Riksmynt varjämte ersättning för rättegångskostnader yrkats.”

Onekligen ligger det en självsäkerhet väl anstående en bondedotter bakom instämningen och ett visst affärssinne, att erbjuda två avbetalningsalternativ, där det ena är klart mer fördelaktigt för båda parter.  För fadern för ett lägre totalbelopp köpa sig fri och kunna glömma det hela. För modern att kunna få ett större belopp direkt som dessutom var frikopplat mot om barnet skulle överleva till sin 15 års dag eller ej.  Rättegångskostnaderna beräknades till 10 Riksdaler och 50 öre och var ersättning för att vittnena kommit till rätten.

Till sin hjälp att bevisa faderskapet har Carolina tagit med tre vittnen, bonden Anders Olsson,  drängen Lars Gustaf Hedbom i Skäggebo och Johan Larsson i Sörkärrbäck. Det visar sig att Carolina tjänat piga hos barnafaderns bror Erik Andersson i Gunnarsbo.

Vittnena berättar att de vid:

tre särskilda nätter nästsistlidna år sommar, första gången vid pingsstiden, andra gången i slutet av juli och tredje gången i början av augusti månad Jan Olof ligga avklädd i samma säng under samma täcke som Carolina. Ett av vittnena berättar att de varit ett större sällskap på besök och att Jan Olof kvarstannat när övriga sällskapet gått hem.

Jan Olof erkände att han ”plägat köttsligt umgänge” med Carolina  och det framkommer också i protokollet att ingen annan mansperson under sistlidna året sammanlägrat Carolina. Tingsrätten kommer efter överläggningar fram till att Jan Olof måste vara fadern och att han skulle betala en tunna råg och 20 Riksdaler riksmynt årligen de kommande 15 åren.

DSC05255 zoom till WordPressartikel

Ju mer jag läser domböckerna desto mer spännande tycker jag det är. Man får en inblick i det dåtida samhället, både om individerna, men också om så skilda saker som moral, företeelser och föremål. Många rättsfall handlar om strid om arv och egendom och stölder. Andra om mänskliga relationer som spårat ur, allt från ”okvädingsord” till dråp och mord. Det var kanske sorgligt för den enskilda individen att behöva gå till häradsrätten och instämma någon men för eftervärldens kunskap så oerhört värdefullt.

Tack farfars farmors mor Carolina för att du tog mod till dig och stämde farfars farmors far, annars hade vi aldrig fått reda på vem barnafadern var!

 

 

 

Släktens finnar – Herrbråten

Idag är det Finlands självständighetsdag och dessutom hundraårs jubileum som eget land. Det är därför passande att kika lite på de släktingar som kom från ”Österlanden”. Inga familjehistorier finns bevarade om att vår släkt skulle ha finska rötter. Min gammelmorfar bördig från Kalix kunde vad jag förstår både kalixbondska och en del som vi sörlänningar uppfattade som finska, men kanske var det meänkieli, dvs det som tidigare kallades tornedalsfinska. Men vi antog att det mer berodde på att han växte upp bara några kilometer in på den svenska sidan och helt enkelt hade snappat upp en del under sin barn- och ungdom. Han berättade gärna historier om ”finnarna”  -med  smattrande finsk brytning – om hur de gjorde sig lustiga över svenskar och antagligen främst ”sörlänningar”, tex om paraplyer ”kallar dom en ‘rasa på en pinne”.

Med modern DNA-teknik dyker spåren upp om att det finns finska anor både på farmor, farfar, mormor och morfars sida. Jag tänkte dock göra några nedslag i gränslandet mellan nuvarande Sverige och Finland. Idag börjar vi i Sörmland och ett ännu så länge rätt osäkert spår.

Finska nybyggare vid Herrbråten

Min släkt på morfars sida bodde i byn Herrbråten eller Herrbråta i Kila socken i Södermanland vid 1600-talets slut. 1705 bor här Lars, Henrik, Petter och två bönder Anders samt deras familjer.  1691 bor Per Eskilsson, Lars, Mats, Per, Anders och en Per Olofsson där, den sistnämnde Per är anställd på Stavsjö bruk de övriga är bönder. Lite tidigare bor också en Ivar och en Göran där.

Byn ligger där Kiladalens bördiga jord skiftar över i Kolmårdens magra tallmoar. Troligen uppstod byn som ett nybygge, ”en ur ödemarken upptagen torpstad” för att låna orden från 1600-talets .

Den första kända noteringen om byn är från 1581 då Hendrik finne hava byggt ett pörte och ett fähus och sått 2 tunnor råg, 3 spann korn, ½ spann ärtor, och 4 kannor linfrö. Kikar man i ”tiondelängden” från 1607 finns under rubriken ”Finnarna” byns brukare; Erik, Gamle Eschild, Unge Eschild, Olof och Michel. Länken mellan dessa första nybyggare och byborna hundra år senare kanske aldrig blir klarlagda, men det är ju inte helt otroligt att släktled efter släktled tog över gårdarna även om det inte alltid var från far till son.

 

 

 

Ättlingar till kyrkoherde Jonas Petri i Varv och Styra

Jonas levde som kyrkoherde i Varv och Styra i Östergötland i alla fall mellan 1555 och 1582. Han efterträddes av sina båda söner Sigvard och Laurentius. Laurentius son Jon blev även han kyrkoherde i församlingen.  Andra ättlingar blev präster i andra församlingar, majorer, rådmän, kollegor, mönsterskrivare, räntmästare, handelsman, möbelfabrikör samt en statsminister. Min släktgren föll så klart ner i bondeståndet om än den första tiden så som självägande.

Här följer de första generationerna, utan något anspråk på att de är fullständiga.

Ättlingar till Jonas Petri Kyrkoherde i Varv och Styra (20171121)

 

Vem statsministern var? 

PERSONFOTON
Arvid Lindman, Salomon Arvid Achates Lindman (i riksdagen kallad Lindman i Stockholm), född 19 september 1862 på Österby bruk i Films socken i Uppland, död 9 december 1936 i en flygolycka vid Croydons flygplats i Storbritannien, var en svensk högerpolitiker, officer och industriledare. Han var riksdagsman 1905–1935, statsminister 1906–1911 och 1928–1930, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912–1935 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913–1935, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden 1917. Han var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, men var tjänstledig större delen av tiden, samt styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson 1916–1925.
Lindman gifte sig år 1888 med Anna Lovisa ”Annie” Almström (1867–1927), dotter till bruksägare Robert Almström och Eva Almström, född Påhlman. De fick tre barn: Rolf Achates (1888–1987), Eva Ebba Sophia von Dardel (1890–1985) och Karin Ebba Larson (1893–1989)

Bilden av Lars Elvius klarnar…

lars-elvius-orsa.jpg

Lars Pettersson i Älvdalen eller Laurentius Petri Elvius som han kallas av eftervärlden var sockenpräst i just Älvdalen i Dalarna. Här hade hans förfäder verkat i minst fyra generation som sockenpräster. Häxprocesserna i Älvdalen som involverade både Lars och hans familj tärde på Lars och han begärde förflyttning, när han väl fick förflyttning hamnade han som präst i Orsa. Det var tursamt det, för där blev hans porträtt målat och det hänger än i dag i kyrkan. Målningen finns reproducerad bland annat i Orsa hembygdsförenings årsskrift ”Kalln ö kelindji”.

Mer om Lars kan du läsa i avsnittet Präster i släkten