Ett trassligt livsöde reds ut

Bland farmors anor finns klockaren Petter Andersson Stenberg (1699-1772) vars andra hustrus liv jag skildrat i två inlägg (Släktens Stockholmare – Catharina Nilsdotter Granberg och Brott och straff – Klockarhustrun som åkte dit). Petter var även gift en tredje gång med Brita Andersdotter (1722-1769), och det är deras barnbarn namnen Petter Stenbergs öde jag tänkt skildra denna gång.

Lilla Mellösa by

Petter Andersson Stenberg den yngre föddes 1776 på Klockargården i Lilla Mellösa, Sörmland. Han var det äldsta barnet till klockare Anders Stenberg (1752-1797) och hans hustru Brita Ersdotter (1747-1821). Barnen växten upp i Klockargården men den yngsta dottern var bara fem år när fadern gick bort. Änkan Brita gifter om sig med änklingen Erik Larsson från Sörtorp. De bor en kort tid i Klockargården, Erik försörjer sig som skräddare och så gör han också när de flyttar till Nyberga. Men i flytten är de två yngsta barnen döttrarna Anna Charlotta och Ulrica Maria.

Sonen Petter har först flyttat till Sörtorp. 1802 har han lämnat efter sig ett spår i Mellösa by, då föds Sara Catharina, dotter till hustrun Stina Cajsa Andersdotter och den då ogifta drängen Petter i Sörtorp. Stina Cajsa blir skild från sin man Olof Ersson och flyttar till Sörtorp. Petter flyttar 1803 till Påvelskällan, fast utan att skrivas in där i husförhörslängden. Där slutar spåren tillfälligtvis.

1810 är det dags att ta upp tråden igen drängen Peter Andersson från Malmköping i Lilla Malma gifter sig med kökspigan Anna Catharina Jonsdotter i Skiringe, Lilla Mellösa. Jag hade aldrig fastnat för vigselnotisen utan har backat tillbaka till den utifrån upptäckten att Anna Catharina flyttar in hos svärmodern och hennes man i Nyberga och att deras son Per Erik föds där 1810 två månader innan giftet.

Det verkar inte som att Anna Catharina och Petter någonsin bodde tillsammans. Petter är inte noterad i Nyberga, mer än i marginalen på hustruns rad. Han står som ”maken skriven hos Länsman Husberg”. Länsmannen Husberg återfinner man på Länsmansgården i Malma by, Lilla Malma, det vill säga i det som var grunden till Malmköping. Varken under Malma by eller Malmköping i Lilla Malmas husförhörslängd återfinns dock Petter. I efterföljande husförhörslängd står Anna Catharina som utflyttad till Sköldinge. Deras son Per Erik verkar bo kvar hos farmodern. I husförhörslängden därefter står sonen som utflyttad till Näshulta med kommentaren ”fader Petter Stenberg ska bo uti Råneå socken i Norrland”. I bouppteckningen efter Brita Ersdotter 1824 nämns att Petter avrest till Piteå lappmark.

Jag har gjort några försök under årens lopp att hitta Petter Stenberg i Norrbotten men inte lyckats. Men genom att söka i Post- och Inrikes tidningar hittar jag en notis från 1821 som ledde till att Petters levnadsöde kunde tecknas

Notisen i Post- Och Inrikes Tidningar 1821-03-27

Notisen ger oss mängder med information. Petter som är född i Lilla Mellösa ska vara rättare i Luleå eller Råneå socknar, och varit i tjänst som beväringskarl i sista kriget (Andra Napoleon kriget mellan Sverige och Danmark/Frankrike, 1810-1814). Han ska sedan ha vistats på åtskilliga ställen och därför saknar han hinderslöshetsbevis när han nu vill gifta sig.

Ingen verkar ha kommit med invändningar, för den 22 december 1821 gifter sig rättaren Stenberg med Sara Johansdotter, änka efter Erik Björn vid Meldersteins bruk i Råneå. Tittar man i mantalslängderna ser man att Petter kommer till Melderstein 1818, då han övertar rättartjänsten efter min morfars släkting Nils Björk, även han bördig från Sörmland. Petter kommer från Lunda på Lovön, där han från hösten 1816 varit dräng hos major C J Du Rietz.

Petter verkar inte ha varit så flitig på att höra av sig till sin släkt för när hans systerdotter Brita Sophia Holmberg dör 1824 efterlyser släktingarna på mödernet som vistas på okända orter.

Post- Och Inrikes Tidningar 1823-04-03

Det är tveksamt om efterlysningen gav napp men Kronobefallningsmannen Stenbäck bevakade Petter Stenbergs rätt när bouppteckningen upprättades, Petter sägs då bo i Piteå lappmark vid ryska gränsen. Råneå låg vid den tiden ca 10 mil från den ryska gränsen. 1825 flyttar Petter och Sara från Melderstein till grannbyn Orrbyn.

Post- Och Inrikes Tidningar 1828-04-24

1828 sätts ännu en efterlysning efter Petter ut i Post- och Inrikes Tidningar. 1/96 mantal av Remna i Lilla Mellösa är i arv efter systerdottern Brita Sophia och han ombedes kontakta länsmannen som bevakade hans rätt.

1830-01-20 är det dags igen, det är nu sonen Per Eric som står som undertecknande. Budskapet är att om fadern Petter inte hör av sig kommer Per Eric att ärva andelen i Remna efter sin kusin.

Post- Och Inrikes Tidningar 1830-01-20

Petter Stenberg dör 1830-04-25 av lungsot. I den sista husförhörslängden i Orrbyn finns kommentaren ”ifrån Södra Orter” för Petter. Någon bouppteckning finns inte bevarad för Petter. Det är alltså obekant om sonen någonsin fick kunskap om sin faders död, om fadern fick ärva andelen i Remna eller om den överläts direkt på sonen. Här hade historien kunnat sluta om inte jag börjat fundera.

Var Petter bigamist eller hade han fått veta att hans hustru Anna Catharina dött och det därför var fritt fram att gifta sig? Jag började leta efter spår efter hustrun. Tack vare Arkiv Digitals personregister får jag napp på en kvinna med rätt förnamn, födelsedatum och födelseort. Och hon är vid liv långt efter Petters död 1830. Mina tankar kring bigami väcks igen. Hade Petter kommit undan med tvegifte genom att fly upp till ”ryska gränsen”?

Anna Catharina Jansdotter Hellberg avlider 1844 som piga vid Skönstavik i Brännkyrka. Hon flyttade dit från Sköndal i Brännkyrka tillsammans med sin husbonde häradshövding Stridbäck. I Sköndal hade hon bott från 1830 med kortare avbrott då hon 1832 flyttar till Stockholm och 1834 till Danvik. Innan Sköndal bodde hon i Jacobsberg, Huddinge, där bor hon bara ett år, i husförhörslängden står att hon fått skiljebrev från Strängnäs domkapitel och därför är ”ledig” från sin man. 1829 kom hon från Kumla i Tyresö. Här hittar man uppgiften att hon begått hor och därför är skild från sin man i Sköldinge 1816. Innan Tyresö bodde hon i Söderby, Österhaninge och innan det vid Anneberg i Sorunda. Här dyker hon upp med sin oäkta dotter Johanna Sophia Bergström som ska vara född i Huddinge 1817. Den uppgiften följer med henne resten av livet, men i Huddinges födelsebok finns inget spår av henne. Anna Catharina och hennes dotter ska dessutom ha kommit från Huddinge innan de flyttade till Sorunda 1824, men inget spår i Huddinges husförhörslängd av det heller.

Skam den som ger sig, en ledstråd finns kvar att spåra. 1816 står det ju att hon bott i Sköldinge och ja där finns hon 1812 som gift bryggerska vid Holbonäs tillsammans med sonen Per Eric. Maken står noterad ”som nu ska vara extra roteringskarl vid Sparreholm”. 1815 flyttar hon till Oxhagstugan, och sonen till farmodern i Lilla Mellösa. I Oxhagstugan föds i mars samma år sonen Anders Gustav. Om relationen till maken varit frostig så frös den vad man kan förstå av efterlämnade handlingar nu till is. Det är ju inte Petter som är fadern. Strängnäs Domkapitel behandlar frågan i sitt protokoll den 25 september 1816 och deras utslag på ansökan om bli skild och att skiljebrev ska utfärdas är kort och gott ”beviljas”. Mer ordrika är Oppunda häradsrätt som lite knappt ett år tidigare tagit upp ärendet på tinget den 26 oktober 1815. Vi får få reda på att Petter har soldatnamnet Styf och är beväringskarl vid Fornebo i Lilla Malma. Han har varit borta i två år med armen i ”det sista kriget” och att hon då 8 dagar före Michaeli 1814 haft köttslig beblandelse med en nu avliden kusk vid Holbonäs. Sedan han kommit hem hade de inte levat tillsammans. Vårdnaden och försörjningen av sonen Per Eric tilldömdes Petter. Anna Catharina döms förutom till enskild skrift i kyrkan till 20 dagars fängelse på vatten och bröd vid Nyköpings slotts häkte. Dessutom menar domstolen att hon förlorat sitt rätt till morgongåva och del i boet.

Strängnäs Domkapitel, Protokoll 1816-09-26 § 14 här beviljas skilsmässan mellan Petter Stenberg och Anna Catharina Jonsdotter

Petter började sitt liv som klockarson, fadern tidiga död påverkade honom säkert, kanske var det tänkt att han som äldsta sonen skulle bli den tredje Stenbergaren som axlade klockartjänsten i socken. När modern gifte om sig med styvfadern hade han redan lämnat boet för att tjäna dräng. Som tjugosexåring gör han en gift hustru med barn, som trettionioåring vill han skiljas för att hans hustru blivit med barn under hans bortvaro i krig. Frågan är om han inte såg tillfället att skiljas från en hustru han aldrig ens bott tillsammans med. Den obesvarade frågan är fortfarande vad som gjorde att han hamnade som bruksrättare i Råneå, hundra mil från sin hembygd?

Vad hände med sonen Per Eric?

Parets enda barn Per Eric flyttade från farmodern som fjortonåring, han står då som fosterson hos Anders Hansson i Sörby, Näshulta. När fosterfamiljen flyttar till Tandla i Husby-Rekarne flyttar Per Eric med. Senare samma år som flytten till Tandla återfinns han som dräng i närliggande Tandersten. 1829 flyttar han tillsammans med den dåvarande husbondens familj till Borsökna i Gillberga. Det dröjer inte lång tid innan han slår sig in på en ny bana och blir indelt soldat vid Löppinge soldattorp, även det i Borsöknabäckens dalgång fast i Fors församling. Soldattorpet låg på säteriet Lagersbergs ägor och i dag är detta de södra delarna av Eskilstuna. Här lever och verkar Per Eric under soldatnamnet Berg, för att jäklas med släktforskaren har han dessutom i samband med flytten mellan Näshulta och Husby-Rekarne begåvats med ett nytt födelsedatum inspirerat från pigan på raden ovanför i husförhörslängden för Sörby i Näshulta.

Han blir aldrig gift, rätt snart flyttar en änka Anna Stina Bengtsdotter bördig från Sköldinge med sin son in i en backstuga invid torpet, hon tjänar piga hos honom, 1849 flyttar den tolvåriga Anna Lovisa Brolin in som tjänsteflicka, hon blir kvar i sju år. 1861 i oktober avlider Per Eric och boet uppges av Anna Stina Bengtsdotter som då tituleras hans hushållerska. Av bouppteckningen får vi reda på att han hade slöjdverktyg, höll två får, sådde råg och vete, att han hade lånat utsäde från sädesmagasinet och att han rätt nyligen varit på auktion, då han hade en auktionsskuld att betala. Han efterlämnade inga arvingar.

När tidningen ger mer än officiella källor…

Just nu har Kungliga biblioteket öppnat upp att hemifrån kunna läsa även digitaliserade dagstidningar som är yngre än 115 år pga Coronapandemin. I vanliga fall kan man inte läsa dem hemma utifrån den strikta tolkning av upphovsrätt som de anammat (inte ens journalistförbundet, som borde vara den som värnar detta högst, intar en sådan inskränkt inställning).

I förra veckan gjorde jag en djupdykning i min mormors morfars liv och leverne och fick flera nya pusselbitar. Av en slump hittade jag även en sörmlandsnotis om en okänd och obesläktad gubbes tragiska självmord som väckte mitt intresse.

Nerikes Allehanda 1880-08-20

Jag blev nyfiken på vad de officiella källorna kunde ge för information om samma händelse. Trots att namn saknas i tidningsnotisen gick det lätt att hitta honom i dödboken, genom att han beskrivs som nattvakt på Eriksberg. Det man ser är att skildringen av händelsen är betydligt mer knapphändig. Det verkar som man först noterad det som drunkning, därefter som självmord? och avslutningsvis bestämt sig (efter remittering till landshövdingeämbetet) till att det var självmord. Åldern skiljer på lite mer än två år mot notisen i tidningen. Med namnet Jan Larsson och bostadsorten Davidstorp kan vi gå vidare till bouppteckning och husförhörslängd.

ArkivDigital: Stora Malm (D) F:5 (1879-1894) Bild: 17

Tittar man i bouppteckningen hittar man ett hem utan större skulder och relativt normalt för den klass som mannen tillhörde. Intressant är att mannen här kallas statkarl och inte nattvakt. Förnamnet Jan har nu blivit Johan. Arvingarna, hustrun och de två barnen nämns vid namn, trots utan angivande av var barnen bor. Inget nämns i bouppteckningen om den rätt dramatiska dödsorsaken.

ArkivDigital: Oppunda häradsrätt (D) FII:60 (1880) Bild: 2820 Sida: 278

Slutligen i husförhörslängden får vi reda på att han är nattvakt, dock utan kunskap om var. Ingen notering finns om sjukdom, fattigdom, ålderdom eller liknande. Han kallas återigen Jan. Här får vi kunskap om hans födelsedatum och födelseförsamling, samt motsvarande om hans efterlevande hustru samt datumet för deras giftermål. Barnen som anges i bouppteckningen återfinns inte på samma sida i husförhörslängden.

ArkivDigital: Stora Malm (D) AI:26a (1876-1880) Bild: 132 Sida: 117

Det man kan konstatera är att de fyra olika källorna kompletterar varandra som tillsammans ger en betydligt bättre tid om Jan Larssons sista levnadsår och den dramatiska beskrivning kring mannens självmord och bakomliggande faktorer saknas helt i de officiella källorna. Så passa på och sök i Kungliga bibliotekets digitala tidningssamling som just nu också innehåller material får 1900-talet som annars bara kan sökas på bibliotek och inte hemifrån av upphovsrättsliga skäl.

Mormors morfar Edvard, en mångsysslare

När Kungliga biblioteket så förtjänstfullt under Coronapandemin öppnat upp sina digitaliserade samlingar av tidningar, så bestämde jag mig för att leta lite mer kring vad som kunde stå om min mormors morfar och därmed komplettera hans levnadsskildring med saker som stått i tidningar. Han tillhörde de som skämtsamt kallades för ”Borensbergsadeln” dvs de driftiga män som styrde och ställde i det samhälle som växte fram vid 1800-talets slut vid det gamla vadstället Husby-Fjöl.

Johan Edvard Hultman föddes 1864 i Hultorp i Fornåsa socken i Östergötland. Fadern Anders Johan var sadelmakare och modern Matilda Alexandersdotter var dotter till en torpare. Edvard var i mitten av en skara på sex syskon. De verkar ha haft en bra uppväxt vid lägenheten Hultorp som hörde till Vänneberga södergård och som ägdes av Johan August Petersson i Kvinnslunda i grannsocken Björkeberg.

Husförhörslängden för Hultorp i Fornåsa 1876-1880. Den enda längd där alla barnen bodde hemma samtidigt, det var 16 år mellan den äldsta dottern Hulda och den yngsta sonen David.

Av husförhörslängderna kan man utläsa att han konfirmerades 1878 och 1883 uttog frejdebetyg. Den 23 oktober 1884 står han som utflyttad till Kristberg, norr om sjön Boren. Frejdebetyget är inte kopplat till utflyttningen visar det sig, men däremot för att Edvard den 20 november 1883 har antagits som livgrenadjär med namnet Hjelm vid Bergslagskompaniet vid Andra livgrenadjär regementet. Knappt ett år senare sker flytten till soldattorpet Rosenberg på Kvarns ägor, som han har som del i sin lön. Att han inte flyttade direkt efter värvningen berodde antagligen på att den avträdande soldat blev kvar på torpet innan denne flyttade till Gölstugan som inhyses. Men det kan också bero på att Edvard faktiskt inte ens befann sig i socknen vid denna tid.

Den 2 februari 1885 erhöll Edvard av Linköpings fabriks och hantverksförening gesällbrev som sadelmakare. Det visar sig att han varit gesäll hos sadelmakaren och tapetseraren Alfred Jonsson i Linköping sedan 1 juni 1883. Edvard hade uppfört sig hyggligt samt förrättat arbetet som blivit honom ålagt till belåtenhet. Tiden 27 mars 1885 till 15 juli 1886 var han gesäll hos sadelmakare A J Sandström i Örebro. Detta vet vi utifrån en bevarad gesällbok. Husförhörslängden placerar honom geografiskt på grenadjärstorpet Rosenberg under denna tid. Men detta är bara början på Edvards mångsysslarkarriär.

Ett porträtt på Edvard som ung

Edvard blev kvar till den 18 april 1890 då han tog avsked från livgrenadjärtjänsten. Han inskrevs samma år som värnpliktig. Han bodde kvar i torpet en kortare tid som sadelmakare och hann också gifta sig med halländskan Lovisa Hultman innan de flyttade till grannsocken Brunneby i november 1891. Först bosätter de sig vid Klakeström och senare i det så kallade Stenhuset.

Något år senare börjar de första notiserna dyka upp i tidningen som berör Edvard. 1891 söker Edvard en sadelmakargesäll

Från 1893 hittar man en radannons för att sälja ett par vagnsselar.

Den andra från samma år visar att Edvard var engagerade i föreningslivet på orten. Borensbergs sjuk- och begravningshjälpskassa får i och med detta en ny styrelseledamot.

Nästa handlar om att han utses till fjärdingsman enligt en notis i Motalaposten 1894-05-01. Julius Wadström var länsman och därmed hans chef vid denna tid. Det finns ett brev bevarat från honom till Edvard från 1901 där han kräver att han ska driva in en skuld på 57 öre.

På senhösten 1895 råkar Edvard på korpral Nils Adolf Oliv från Myrtomten i Godegård, som på hemväg från en instruktionskurs i tjänsten passerade Borensberg. Återseendet blev pratfyllt och hjärtligt. Edvard ska ha sagt ”Gå med upp och se hur jag har det ! Törhända kan ja bju min gamle halvtroppchef på en sup”. När de väl kom upp berättade Oliv att han var på väg till smeden i Hällabacka för att se om hans son Ernst kunde komma i smedslära. Edvard föreslog då istället ”skicka pojken till mig och låt honom bli sadelmakarare”. Senare på hösten skrev Edvard som överenskommet till familjen Oliv och berättade att han kunde ta emot pojken. Ernst Oliv skriver i sina memoarer att hans far hade instruerat honom om färdvägen och eftersom det var marknadstorgdag i Husbyfjöl denna onsdag den 6 december skulle ”min nyblivande principal då gå omkring iförd fjärdingsmannamössa, varför jag borde ha lätt att finna honom och anmäla mig”

Edvard Hultman avfotograferad i sin fjärdingsmannauniform

Oliv kommer till marknaden och finner en person med en sådan ämbetsmannamössa, en man med högrött och knottrigt ansikte och en försvarlig näsa med blåröda nyanser, kanske runt 55 år, han går runt honom två varv och känner sig osäker, detta är inte den man han föreställts sig och bestämmer sig för att istället söka upp Edvard i bostaden. Där möter han istället ett medelålders fruntimmer, och två lekande barn. Hon ber honom sitta ner och säger ”Hultman kommer nog snart”. Det dröjer inte länge innan en ”respektabel, medelstor, välväxt man, iklädd snygga borstade stövlar och kavaj”. Han hade en helt vanlig skinnmössa på huvudet, därunder ”ett mörkt tjockt hår, en välbildad proportionerlig näsa och därunder frodades ett par välvårdade mustascher. Hans ögon var granskande men vänliga och han såg alltigenom hygglig och rejäl ut.”. Av memoarerna får vi också reda på att sadelmakarverkstaden i två rum också kallades ”gamla krogen” och låg bara några steg från Motala ström. Sonen Allan Hultman pekade ut detta som Götagatan 3, som en gång i tiden varit telegrafhus. Edvard hade då två gesäller och de fick bo i verkstaden. Den ena, som var Edvards bror Oskar, delade bädd med Oliv i en utdragssäng och den andra gesällen som precis kommit dit fick sova i en järnsäng. Gesällerna kom och gick och blev sällan långvariga. Tillsammans med Oskar fick Oliv ge sig ut på ”landsarbete”, dvs man gavs sig ut på gårdar och herrgårdar där man såg över seldon och åkdon, men också stoppande av bossar, sätesdynor, madrasser och möbler. Edvard var ofta med och vi får reda på att han gillade att sjunga och var ganska skämtsam. Ibland hindrade fjärdingsmannasysslan honom, ibland kunde han kombinera dem. Som när Richard Carl Jacob Jacobsson i Bölnorp hade beställt av Edvard att se över seldon, madrasstoppning och en åktrilla som skulle stoppas och kläs i skinn. Samtidigt hade Edvard i uppdrag att vid samma besök driva in en skuld hos Jacobsson som gått till utmätning.

Ernst Oliv blev kvar från 1895 till 1899. Ett år senare kom han tillbaka till Edvard som nybliven gesäll efter en tid hos en sadelmakare Ekström i Nyköping. Edvard hade ju inte kunnat ge honom ett gesällbrev utan bara ett utlärningsbevis, eftersom han inte var sadelmakarmästare i en stad och trots att skråväsendet upphört mer än femtio år tidigare. Vid denna tid kommer också Ernst Olivs yngre bror Carl som lärling till Edvard.

1896-06-17 finns i tidningen Fäderneslandet ännu en platsannons där Edvard söker en nykter och ordentlig sadelmakeriarbetare. Från Ernst Olivs memoarer får vi reda på att familjen läste just tidningen Fäderneslandet.

1897-05-05 i tidningen Östgöten är det dags igen för en platsannons för en gesäll.

1899-03-23 kommer nästa annons, den speglar att lärlingen Oliv bestämt sig att bli gesäll i Nyköping.

Kraven på den anställde kring nykterhet skulle kunna ha förklarats av att Edvard 1898 är med och bildar den lokala godtemplarlogen i Borensberg. Han utses till LD, dvs Loge Deputerad (= Storlogens ombud). Familjehistorien berättar att trots att Godtemplarna var en nykterhetsloge så spottade Edvard inte helt i glaset. Både hans farfar, bror och några av hans söner hade uppenbara alkoholproblem. Ernst Oliv berättar i sina memoarer om Edvard ”nu hade han antagit en nästan högtidlig och mer avmätt jargong, I en nära framtid lärde jag mig snart att det var nykterhetsbarometern som gjorde sitt utslag ”. 1908 byggdes Logen eller Ordenshuset som det också kallades. Här visades även bio och Edvard var då biografvaktmästare.

Edvard kvarstår i styrelsen för sjuk- och begravningskassan, i en artikel daterad 1897-01-14 i Östgöten ser man att han avancerat till vice ordförande. Föreningen som grundats tio år tidigare och under Edvards tid har medlemmarna ökat från 69 till 120 medlemmar. I den här notisen beskrivs att man vill komma i åtnjutande av statsbidrag,

I Motalaposten 1899-01-11 förstår man att han återigen blivit återvald som vice ordförande. Självklart var familjen själva medlemmar där, hustrun Lovisas försäkringsbrev finns bevarat.

Samma år i både Motalaposten och Östgöten den 1899-08-26 återfinner man en notis om att fjärdingsmannen J.E Hultman fått tillstånd att ha ett kommissionskontor för anskaffande av anställning i Norge och Sverige, en så kallad Tjänstebyrå. Dvs en privat arbetsförmedling. 1906 började statliga bidrag betalas ut till kommunala arbetsförmedlingar men först 1934 gjordes en reform med syfte att ge lika villkor över hela landet.

Redan månaden efter dyker det upp annonser i Motalaposten både som reklam för rörelsen och som platsannonser

1897 i både Nya Mjölbyposten och i Motalaposten berättas att lantgården Brånshult i Kristberg nu delats upp för egnahems lotter och Edvard har tilldelats en av dem. Hela hemmanet Brånshult 1 hade köpts 1895 från konduktör Bengt Alfred Nyström bosatt i Hållingstorp, som genom arv 1892 förvärvat gården, från den i Högby östergård bosatte Abraham Hjalmar Nyström. Brånshult är beläget ca 3,5 km väster om den i Borensberg belägna stenbron över Motala ström.

I Östgöten och i Motalaposten den 1902-02-06 finns en notis om att Egna hems föreningen haft årsmöte och att Edvard valts in som suppleant i styrelsen.

När man tittar i lagfartsböckerna för Brånshult 1 ser man att ”Föreningen Egna hem utan personlig ansvarighet” börjat sälja av tomter 1897. Men Edvard tillträder aldrig sin lott. Den 8 april 1902 skriver Edvard på ett arrendekontrakt på en annan tomt och 1903 flyttar familjen från Stenhuset i Klakorp till Rosenborg på Klakorps utjord som Edvard då låtit bygga, en fastighet som skulle komma att bli centralt placerad i det uppväxande samhället Borensberg. Först efter ägostyckningsförättning i november 1908 köper han loss tomten från Motala Ströms kraftaktiebolag. Köpeskillingen var på 1200 kronor och betalades med 6% i ränta och avsåg lotten XXV:E om 70/10 000 delar av stamfastigheten. Köpet var villkorat så att endast byggnad för bostad fick uppföras och ingen handel fick bedrivas före 1912. Inte heller fick han bedriva verksamhet som spred dålig lukt eller buller. Det var dessutom varken tillåtet att bränna ris på tomten eller släppa ut urin eller slaskvatten i öppet dike. Edvard passade dock på att hyra ut ena delen av det nybyggda huset till kommunen som skola. Hans barn kunde knappast klaga på att de hade lång skolväg. På övervåningen bodde en familj inneboende.

Vid denna tid var det ett lantligt kvarter, på kvällarna hjälpte Edvards barn till att mota in kor för mjölkning. Korna som gick fritt nära inpå huset hörde till bonden från Haget och som ersättning fick familjen mjölk, vilket gladde Edvards hustru Lovisa.

Familjen Hultman foto taget 1902. dottern Helny, Edvard, sonen Allan, hustrun Lovisa med dottern Eva i knät, sonen John och sonen Ivan.

Vi backar tillbaka i tiden till runt 1900 då Edvard har skaffat sig cykelagentur för märket Standard. Gesällen Oliv är en av hans kunder.

1901-05-25 finns det i tidningarna Fäderneslandet och Östgöten återigen annonser, där Edvard söker två nyktra och ordentliga sadelmakeriarbetare som kan få anställning omedelbart.

1904-07-11 dyker det upp en motsvarande platsannons i Stockholmstidningen, Edvard söker fortfarande en nykter och ordentlig personal, en sadelmakargesäll och en lärling. Intressant är också kraven på kunskap i möbelstoppning, sönerna Allan och Ivan som övertog rörelsen efter fadern titulerade sig tapetserare och slutade sin karriär som möbelhandlare. Annonsen återupprepas dagen efter.

1905 den förste april i tidningen Östgöten finns återigen en platsannons för tjänstebyrån. Intressant är den korta inställelsetiden att träffas den 7 april. På samma sida annons där han söker en sadelmakeriarbetare, Edvards annonser året innan i Stockholmstidningen för hjälp i den egna rörelsen verkar inte ha lyckats så väl,

Den 3 april 1905 dyker samma annons upp igen för sadelmakare, och denna gång får han napp, då en sadelmakeriarbetare från Åtvidstrakten flyttar in som inneboende i familjen.

I juli 1907 annonserar Edvard återigen i Stockholmstidningen efter personal till den egna rörelsen. Denna gång har han slopat krav på gesäll och lärling, ordningsamhet och nykterhet.

I Östgötaposten den 30 oktober 1908 ser vi ytterligare ett av Edvards yrken, som auktionist. Det är snickaren i Kvarn Jan Andersson som säljer delar av sitt hem.

I Stockholmstidningen 1910-02-13 är det dags för annonsering om auktion igen. Denna gång ska lösöre i Skrukorp säljas, är du känd kan du få tre månaders anstånd med betalningen, annars gäller direktbetalning.

Den näst sista annonsen jag hittat är ifrån en 10 maj 1910 då Edvard återigen söker två sadelmarkeriarbetare till sin egen verksamhet.

Året efter den 31 maj söker han via Stockholmstidningen en sadelmakeriarbetare kunnig i möbelarbete samt en försigkommen lärling

1915 säljer Edvard sitt hem (Klakorp 1:176) till svärsonen Gustav Andersson. Samma år har Gustav köpt en annan del av Klakorp från Motala ströms kraftaktiebolag, tomten Klakorp 1:124.

1919 den andre juli avlider Edvard Hultman i sitt hem, enligt hans barns berättelse dog han av lunginflammation i sviterna av spanska sjukan. I dödboken är noterat, efter rådfrågan av doktor E Eriksson i Motala, dödsorsaken tuberculosis pulmonum.

Bilden togs framför hemmet Rosenborg i samband med Edvard Hultmans begravning 1919. De flesta är identifierade som änkan, hennes barn med respektive och barnbarn. Bilden är färglagd i nutid.

Månaden efter Edvard avlidit köper änkan Lovisa tillbaka fastigheten från sin svärson Gustav. Samma år köper hon även en tomt av Motala Ströms kraftaktiebolag.

Edvards yngsta dotter Anna efterlämnade en klippbok som finns i min ägo. Ur den hittar jag två intressanta artiklar som har bäring på Edvard. Dels historien om nykterhetslogen som berättas när den fyllde 50 år. En bitvis stormig historia om hur man i början delat lokal med Baptistkyrkan och att den första strävan om egen lokal gick om intet. Intressant är också att lärlingen Oliv omnämns som ordensbroder.

Den andra artikeln i klippboken berättar om när Edvards söner Ivan och Allan beslutat sig för att lägga ned sin möbelaffär och främst ägna sig åt tapetserararbete. Vi får också reda på att Edvard först hade sin verksamhet vid Benstampen nere vid Motala ström och i samband med att han byggde Rosenborg även flyttade dit sin verksamhet. Först 1924 några år efter Edvards död byggdes själva möbelaffären, innan dess hade man huserat i ett uthus till själva bostadsbyggnaden. Oliv berättar i sina memoarer att Edvard 1895 hade stoppat stolar åt dansken Daniel Rasmussen i Hättorp, Tjällmo. Möbelstoppning och omklädnad var nog en naturlig bisyssla för sadelmakare i alla tider.

Innan jag började samla material till den här artikeln så visste jag att Edvard varit en mångsysslare, som gått i lära hos sin far som sadelmakare, gått på gesällvandring, lärt till tapetserare, varit fjärdingsman, livgrenadjär och biografmaskinist, varit hyresvärd, samt varit grundare av ortens godtemplarorden. För mig var de spännande nyheter att se hur han dessutom varit delaktig i den lokala sjuk- och begravningskassan, egnahemsföreningen samt bedrivit en privat arbetsförmedling och sålt cyklar. Ännu är inte Kungliga bibliotekets digitala samlingar kompletta. Flera tidningar från Östergötland är vad jag ser bara digitaliserade fram till runt 1905 så det kan finnas okända händelser och guldkorn som ännu väntar på sitt upptäckande i arkivens gömmor.

En riktig Blåkulla historia

Synnerligen är deras bekännelse kommen av torturer genom fängelse, handklovar och de gamlas uttröttande med stående, under vilka plågor de hava gjort sig skyldiga till det som de sedan vid avlivandet alldeles nekar hava

På skärtorsdagen brukar påskkärringarna komma på besök, vilket har sitt ursprung i sägnerna att det var dagen då häxorna for till Blåkulla för att festa med Djävulen. De for på en sopkvast som de smort in för att delta i den fest som enligt folktron var Djävulens sista kraftsamling innan livets seger och kristi uppståndelse efter påsken. Traditionen uppstod vid 1800-talets början eller lite tidigare, då var det ungdomar, idag är det barn som går runt utklädda.  Bakom det skämtsamma i påskkärringarna verkar en del allvar ha legat i och med att man faktiskt gömde kvastar och spisrakor samt stängde spjällen till eldstäder för att försvåra för häxorna att flyga iväg. Man tände också påskeldar och sköt i luften av samma orsak.

Redan under den katolska tiden anklagades personer för att vara häxor och det skedde fram till 1700-talet. I Sverige hade häxprocesserna sin kulmen under några korta år av 1600-talet. Bland mina anmödrar och anfäder har jag inte hittat något som anklagades som häxa vid denna tid. Däremot har jag hittat en avlägsen släkting på mormors sida som 1675 anklagades för att vara häxa men som faktiskt friades från anklagelserna efter att först ha dömts till döden och därefter flytt. När jag sedan börjar rota i släktförhållanden visar det sig nog att samma släkt producerat två häxor och en visgosse.

Katarina Rolandsdotter Bure var född 1620 i Nora i Uppland (i det som vi idag kallar för Tärnsjö), som dotter till kyrkoherden Roland Olai Bure och hans hustru Catharina Björsdotter. Katarina var den andra generationen i familjen Bure födda i Nora i Uppland. Farfadern Olaus Laurentii (Bure) var pastor i Nora i Ångermanland och hade av någon anledning kommit överens med pastorn i Nora i Uppland att de skulle byta tjänst med varandra. De menade att det gynnade dem båda, och de fick både församlingsborna och sina huvudmän med på detta. Eftersom båda församlingarna vid denna tid, innan Härnösands stift bildats, låg i Uppsala stift var det kanske en rätt lätt sak. Om det inte hade skett hade dock inte fortsättningen på denna historia kunnat skrivas. Olaus var dessutom riksdagsman 1590 och undertecknade 1590 års arvförening. Han var också en av undertecknarna av beslutet vid Uppsala möte, där man ju stadfäste den lutherska läran som den enda tillåtna religionen i Sverige. Katarina kallade sig Bure men det är osäkert hur pass aktivt generationerna före henne verkligen använde sig av Bure som efternamn under sin levnad.

Katarina Bure gifte sig hur som med matematikprofessorn och prosten Petrus Fontelius i Gävle.  Fontelius var född 1622 i Kölva, Ålands socken i Uppland och studerade i Uppsala, hans vetenskapliga karriär kröntes 1667 då han blev rektor magnifikus. Därefter prästvigdes han och lämnade 1668 både lärdom och staden för att efterträda min anfader, på farfars sida, Olaus Christophori Aurivillius som precis avlidit och därmed lämnat sin post som kontraktsprost i Gävle. Aurivillius hade haft en kämpig tid då stadens borgmästare Wolcher ständigt motarbetade honom. Detta var dock inget mot vad som skulle möta hans efterträdare Fontelius med den nye borgmästaren.  

När Fontelius kom till staden och visade upp sitt bevis att han hade fått tjänsten som pastor den 15 augusti 1668, då menade borgerskapet att de hellre sett Aurivillius som Petter som efterträdare. Kanske inte det bästa välkomnandet. Fontelius etablerade sig dock i staden och blev också inspektor över det nya gymnasiet i Gävle. Om honom kan man läsa att han var ”En liten starckot (kort) gubbe, med blekt ansikte och grått skägg.” samt att han låg och läste både ”bittid och sent och ingen fick tala ofta vid honom.”. 1671 hade han förhört en student vid gymnasiet Johannes Rahm, prästson från Ragunda, eftersom han hade spritt ut ogudaktiga uttalanden, han hade nämligen sagt att Gud själv som stod för all synd i världen (genom att ha skapat Adam som orsakade syndafallet), han hade dessutom beskyllt Jesus för att vara en horunge (eftersom hans föräldrar inte var gifta när han föddes).

Paret Fontelius hade åtta barn, äldst var sonen Olof som blev student men som trillade av en höstack och dog, även sonen Lars dog när han var student. Roland som blev kyrkoherde i Ystad. Abraham blev kapten vid Amiralitetet i Ystad och Per som löjtnant vid amiralitetet. Bland döttrarna blev Margareta gift med notarius Olof Hiller och därefter med prosten Mikael Ström i Nordingrå, Catharina först gift med prosten Gabriel Phragmenius i Västerlövsta och därefter kyrkoherden Olof Noraeus i Nora, Elisabeth gift med rådmannen Anton Martin i Gävle och slutligen den syndfulla dottern Anna, gift med kyrkoherden Jacob Erici Rönqvist i Alfta. Rönqvist är kanske mest känd som författare ett sorgekväde efter riksrådet Magnus Gabriel de la Gardie, då en av landets rikaste jordägare. Kopplingen mellan kyrkoherden Jacob och de la Gardie skulle kunna gå via Katarina Bures bror Olof som var befallningsman vid det de la Gardie ägda Läckö i Västergötland. Hur som när Alftaprästen skulle begravas 1694 reste prosten över Gästrikland Johan Henric Schæfer för att förrätta jordfästningen. Det hela slutade med att prosten enligt ryktena och änkan gjorde änkan med barn. Prosten uppmanades att till skandalen utretts avstå sitt ämbete.  Han frikändes av hovrätten först 1699 medan änkan fortsatt vidhöll att han var far till barnet som hon fött 1695. 

ERIK DAHLBERG, ”Gävle”, kopparstick ur Suecia antiqua et hodierna, utförd av Johannes van den Aveelen 1700

Häxprocesserna kommer till Gävle

Så tillbaka till 1670-talets Gävle, då residensstad i det gigantiska Västernorrrlands län. I snart tioårs tid har trolldomsoväsendet dånat runt om i landet och nu var turen kommen även till Gävle och dess grannbyar. Det visar sig att trolldomsanklagelserna funnits i staden ett tag, då kämnersbisittare Hans Bure anklagades för att skapat trolldomsrykten genom att ha mutat en tiggarpojke att sprida detta redan på Olov Aurivillius tid. Detta togs upp under rättegångarna som hölls 1675.

Bland annat anklagades Fontelius och Peder Eriksson Snifs för att vara faddrar och döpa barn i Blåkulla. Kyrkoherden skulle också ha suttit till bords i Blåkulla och skrivit. En tioårig pojke anklagade kyrkoherden för att ha fört honom sexton gånger till Blåkulla. Främst till bords i Blåkulla skulle Peder Snifs sitta, också kyrkoherdens hustru skulle ha suttit till bords. Katarina anklagades också av flera vittnen för att ha ”fört” barn till Blåkulla. Flera av kyrkoherdens barn skulle också ha varit med i Blåkulla. I Blåkulla hade alla barnen blivit omdöpta i Satans namn, blivit inskrivna i en bok med sitt blod och de hade sett Katarina Bure äta, dansa och ha sex med Satan.

Framför allt var det borgmästaren Carl Falks hustru Elisabet Gadd som stod för anklagelserna och Falcks lilla son Håkan. Carl Falk som i allra högsta grad var kyrkoherdens ovän har gått till historien som en hänsynslös intrigör och en bråkmakare och som gjorde politisk karriär genom att skrämma sina medmänniskor till lydnad. Han var samtidigt livrädd för häxor. Falk var bland annat irriterad på att Fontelius från predikstolen sagt att ”var och en borde piska rygghuden” ur de barn som orerat om sina trolldomsfärder. Fontelius hade dessutom vägrat läsa upp den häxbön som alla kyrkor ålagts att hålla sedan häxjakten tagit fart i Sverige. Fontelius var kritisk till häxjakten efter sin tid som medlem i häxkommissionen för Hälsingland, allt för mycket hängde på lösa vittnesmål och gammalt groll mellan grannar. Kommissionerna med status att ”av kunglig rätt med befogenhet att döma och exekvera utan revision” infördes för att befria häradsrätterna från dessa komplicerade mål och hade utsetts för flera olika landsändar. De hade en sammansättning med några ”rättslärda” från centralt håll, några präster och några nämndemän.

HÄXBÖNEN

HERRE, barmhärtige och nådefulle Gud, vi äro ju ditt folk och nämnde efter din enfödde, käre son, vår Herre och Frälsare, Jesum Christum, förlåt synderna och straffa dock med ditt eget och faderligt ris och låt den lede och grymme själamördaren djävulen icke så gräseligen få rasa, ditt namn försmäda och små oskyldige barn för föräldrarnas skull jämmerligen hantera. Hjälp, milde Herre Gud, de fattige anfäktade, styrk dina tjänare prästerna med din heliga ande, att de i trona kunna göra Satan ett kraftigt motstånd, att han icke ett sådant ohörligit Regimente för över din församlings Ledamöter

Fontelius hade dessutom redan frikänt två kvinnor i Gävles grannsocken Valbo från anklagelser genom att som deras advokat förhöra de två barnvittnena, två djäknar, så att deras argument smulades sönder. Det som sades varit startskottet för borgmästarens onda öga till pastorn var dock att Fontelius 1673 hade gett en bättre bänkplats i kyrkan åt Falcks ärkefiende, rådman Johan Anderssons hustru. Bänkplatserna var ju förr ett vanligt trätoämne, eftersom det var en markör på vilken ställning man hade i församlingen. Kulmen kom när Falck lite senare kom till kyrkoherden och krävde att rådman Johan Andersson och hans familj skulle förbjudas att ta nattvarden i kyrkan, eftersom han var borgmästarens ovän. Detta fick Fontelius att ilskna till, att en civil ämbetsman ställde krav på kyrkans agerande var självklart inte acceptabelt. Falck blev kränkt och när Fontelius lite senare höll bröllop för en av sina döttrar stod borgmästarfamiljens bänkar i kyrkan demonstrativt tomma. Falck hade därefter börjat sprida ut rykten i Gävle om att prästhustrun Bure förde barn till Blåkulla. Fontelius försökte stämma Falck i ett förtalsmål, men eftersom Falck satt i stadens domstol förhalande han målet.
Rykten spred sig, någon berättade för något om något som någon annan sagt. Man rotade reda på rykten från Katarinas barndom i Nora. Dock förnekades dessa av femton socknemän (på samtliga sockenmäns vägnar) från Nora socken som i en skrivelse bedyrade hennes oskuld. Katarina var en av de få som hårdnackat nekade även under hot. Hon menade att trolldom stred mot Guds ord; för henne var det lika avlägset som öster från väster, och om man börjar fråga barn om sådant lär de sig hur man ska svara; en del kan rent av vara drömmar. Hon sade att barnen hade mutats och övertalats. Kommissionen kallade detta ”en galen inbillning”. Bure sade sig vara oskyldig trots vittnena: ”ty om än hela världen mot henne betygade, vet hon likväl att hon vore oskyldig, och fast så många djävlar finnas som stenarna i muren, så skall hon dock aldrig bekänna sig saker till denna beskyllning”

intyget-frc3a5n-nora-sockenmc3a4n-om-karin-bures-hedervc3a4rdhet-1676
Hedersintyget från Nora socken som visade att Katarina Bure var en gudfruktig person

Ett tjugotal barnvittnen, det yngsta fyra år gammalt, radades upp, bland annat hennes egna barn förhördes men avvisade anklagelserna mot sin mor, men domstolen ansåg att de uppträdde som om de vore förtrollade, eftersom de varken grät eller visade känslor. Om man höll huvudet kallt och inte blev känslosam var alltså risken vid denna tid större att förlora själva huvudet.

Resultatet blev en lång rad häpnadsväckande historier om egendomliga måltider och sexuella utsvävningar. Och det var inte bara kvastar och andra redskap från hushållet som kom till användning när man flög till Blåkulla. Lika ofta red man på kor, hästar och människor. Fjortonåriga Annika Gotthalksdotter berättade att hon – fyra gånger på en enda natt – förts till Blåkulla ombord på ingen mindre än borgmästare Falck. Flera andra barn, även borgmästarens fantasifulle son Håkan, mindes att de också vid flera tillfällen haft Falck som fortskaffningsmedel. Sådana påståenden borde ju vara besvärande för denne häxornas fiende. Men borgmästaren kunde ju inte rå för vad de onda krafterna gjorde med hans kropp när han sov. Och han berättade att han faktiskt var öm i leder och muskler ibland när han vaknade om morgnarna.

En Peder Nilsson Hörn visade upp en lapp som kyrkoherde Fontelius skrivit som uteslutit honom ur kyrkan och beskrivit honom som en uppstudsig och ond församlingsmedlem, för att hans son spritt trolldomsrykten om kyrkoherden och hans hustru. Hörn menade att prästen gått för långt och dessutom predikade dålig, han menade att flera borgare i staden hade samma klagomål. En änka menade att kyrkoherden förnekade att begrava hennes man eftersom hennes barn vittnat mot kyrkoherdens hustru. Tydligen hade Katarina Bure även sagt ”aldrig skal tin man niuta kyrkogål i min mans Probsteri” när hon besökt kyrkoherden för att ordna med begravningen.

Kyrkoherden lyckades få hustrun på fri fot med borgen trots att hon av den lokala kommissionsrätten dömts till döden, detta genom att gråtandes mena att han behövde henne för att ha hand om barnen.  De rymde den 3 mars 1675 till Stockholm, det var i sista stund, för det var samma dag som de övriga kvinnorna i Gävle avrättades på Rådhustorget för trolldom och sedan brändes på bål på Vallbacken.  

Ingen visste var paret hade tagit vägen men att prostinnan återvände om nätterna och fortsatte att föra oskyldiga barn till Blåkulla var det inte många som tvivlade på. Den uppretade borgmästaren Carl Falk gjorde allt vad som stod i hans makt mot paret Fontelius. Falk menade att Fontelius endast gjorde sitt arbete när pengar vankades och han fick stadens råd med sig att skriva till kungen och begära Fontelius avsatt och hustrun avrättad. Dock började man på nationellt håll dra öronen åt sig och menade att Falk gjort en oskäliga och oordentlig skrivelse. Kommissionen menade trots detta att Katarina Bure ju av andra häxor pekats ut som skyldig, och att hon genom att fly bekänt brottet. Man benådade henne dock från att brännas på bål efter hon blivit halshuggen och dessutom låta henne begravas på kyrkogården av hänsyn till hennes familj, på grund av det goda anseende hon tidigare hade haft samt eftersom hon var ”en förnäm mans hustru”.

Under samma tid och troligen under sin vistelse i Stockholm hade även Fontelius agerat med inlagor där han argumenterade för att delar av kommissionen var partisk, där flera personer var besvågrade med borgmästare Falk och barnvittnena jäviga. Och att allt var uppdiktat av borgmästaren för att få pastorn på obestånd. Först lyckades han övertyga domkapitlet i Uppsala och sedan även de styrande i Stockholm.

Landshövding Sparre avstyrde det hela även lokalt vid valborgstiden och menade att man i staden inte gjorde annat än gick ihop och anklagade oskyldiga människor för trolldom. Sparre menade också att barnens vittnesmål inte var något att lita på och menade att om detta onda vinner framgång kommer ingen ärlig kvinna att skonas. Därför skulle rannsakningarna upphöra tills kungen kom med andra besked. Hon greps dock och sattes i ”Trollkonekammaren” på Örebro slott. Fallet mot Katarina Bure hade stor betydelse. Kanske för att hon kom från en samhällsklass med högre status än de övriga anklagade ställde sig många högre ämbetsmän på hennes sida, vilket gjorde att häxprocesserna över huvud taget började ifrågasättas av en del myndigheter under 1675–76. Man fick också in ett antal vittnesmål på personer som berättade att de mer eller mindre tvingats att vittna mot prästhustrun under hot. Detta efter att bland annat trolldomskommissionens ledamot Urban Hjärne som menade att det hela grundat sig på ”barnasqvaller” varpå hon den 13 december friades.

Ett av de erkännanden som inkom som visade att vittnen mutats och under hot talat osanning om Katarina Bure

Familjen återvände till Gävle och fortsatte bo grannar med familjen Falck. Fontelius avled 1684, hustrun och barnen fick då som änkepension ett antal tunnor säd från Österfärnebo kyrkohärberge. Hustrun Katarina Bure dog 1706 och trots att hon alltså blev frikänd fick hon inte begravas tillsammans med sin man inne i kyrkan.

”Här under vilar den högvördige och höglärde herren Magister Petrus Fontelius, fordom mathesios professor i Upsala sedermera prost och kyrkoherde i Gefle, begraven på sitt 62 års ålder den 27 april 1684”, men i den undre cirkeln står ingenting alls. Där skulle minnesorden över hans hustru Katarina Bure stå, men när hon dog var hon inte längre välkommen att begravas inne i kyrkan. Även om hon hade blivit frikänd av Svea Hovrätt, så hade hon tydligen för evigt blivit stämplad av kyrkan och lokalsamhället.

En mindre känd Burehäxa

Även en annan Bureättling bosatt i Gävle, Anna Zachrisdotter Bure var anklagad för att vara häxa och avrättades den 6 mars 1675. Hon var gift med Peder Eriksson Snifs som var fiskare, borgare i staden samt ägare av Hammarby norra smedja, och hennes egen son var ett av barnvittnena i trolldomsrättegången. Hon var dotter till brukspatronen och handelsmannen Israel Zachrisson Bure som av vissa källor anges vara dotter till kyrkoherden Zacharias Jonae i Själevad och hans hustru Malin Engelbrechtsdotter Bure. Om det stämmer då var hon sjumänning med Katarina Bure, och precis som traditionen bjöd användes namnet Bure delvis även om man var släkt via mödernet. Anna hade en bror som hette Hans Israelsson Bure som var borgare i Gävle, dock var det inte den Hans Nilsson Bure som nämns ovan och som var en av undersökningsledarna i häxprocesserna i Gävle.

Anna Peder Ericssons Snifs som hon kallas i protokollen anklagades av Brita Erik Lars i Hemlingby för att ha bortfört hennes nyligen avlidna dotter Ingri, som ska ha dött 19 år gammal på grund av den misshandel hon fått av Anna i Blåkulla, dottern levde bara åtta dagar efter hon hade berättat om händelsen för sin mor. Enligt Ingrids egen redogörelse blev hon sjuk när hon gick ut till bocken på kvällen för att lugna djuren och då kom Anna in till henne, genom ett hål, och slog henne så illa två gånger samt förföljde henne så att hon omedelbart blev mycket svullen och sjuk. Anna Bure låtsades gråta då hon nekade, vilket misstänkliggjorde henne. Anna bekändeden 12 februari att ”för två år sedan, när hon låg i sin säng, uppenbarade sig en fint klädd man med gulddekoration på röd duk utanför hennes fönster sittande på en stor häst. Han gav henne 10 gulddukater och sa: ’dessa skall du ha för den mat och logi som jag har fått hos dig’”. Om den mystiske ryttarens tidigare besök sa Anna bara ”ungefär 14 dagar tidigare hade en regementssekreterare bott hos henne”.

Enligt rättens handlingar berättade Anna vidare att hon hade kastat de tio gulddukaterna i en skål, och när hon senare sökte dem hade de förvandlats till blod och att hon sedan dess hade varit ond och varit förbunden med djävulen. Anna sa att hon ”kom till Djävulens boning mest i de drömmar hon hade”. Därför ”berörde hon och hanterade blodet”. Domboken uppger att ”Anna efter bekännelsen kände sig lätt till sinnet och fick därför i broderns och rådman Dunders sällskap gå hem och se om sitt hus, men att hennes följeslagare skulle med tvång se till att hon inte somnade och på nytt få tillfälle att inlåta sig i synd med djävulen”.

Hon dömdes till döden 3 mars. På grund av sin ånger slapp hon brännas efter halshuggningen och fick begravas på kyrkogården.

Anna och Katarina Bure var antagligen sexmänningar. Tack vare Sehlbergs ”Gefle och dess släkter”, herdaminnen och Johan Bures släktbok kan man bygga upp en trolig släktkedja.

Visgossen Grijs är också Bureättling…

Om man gör lite antaganden kan man också misstänka att visgossen Johan Johansson Grijs var av Bureätten. Han har gått till historien som den som angav sin egen mor Karin Nilsdotter Grijs (gift med borgaren Johan Davidsson) som häxa i Gävle, och som senare när han bodde hos sin mors kusin Ingrid Eriksdotter Grijs (gift med hökaren Johan Jöransson Lindvald) på Falkenbergsgatan på Södermalm, Stockholm slutligen avrättades på Hötorget 1676 för alla sina lögner och utpekande häxanklagelser som då fått sätta livet till vid häxprocessen i Katarina. En visgosse var mer eller mindre en dåtida konsult som anlitades av allmoge och präster för att peka ut häxor. De påstod sig ha speciella färdigheter att kunna identifiera häxorna. Tiden var fattig och folk från främmande bygder drog runt och tiggde, i brist på arbete kunde man då tigga pengar, visgossarnas specialitet var då att antingen peka ut någon som häxa på uppdrag av den man fått pengar av, eller under hot att peka ut någon som häxa ta emot pengar för att inte göra det. Mutor och utpressning med livet som insats alltså. Antagandet kring släktskap med Bureätten bygger på att kusinerna Karin och Ingrid är döttrar till bröderna Nils Andersson Grijs, som levde i Gävle 1634 och kopparhandlaren i Gävle Erik Andersson Grijs, Nils och Anders föräldrar var enligt Sehlberg Anders Persson Grijs och Gunilla Nilsdotter Bröms i Grisbacka, Umeå. Anders föräldrar vara Per Andersson Grijs och Barbro Jacobsdotter Grubb. Barbro Jacobsdotter Grubb var son dotter son till Jacob Andersson som var även Katarina Bure och Anna Bures förfader. Precis som i Buresläkten var det inte ovanligt i Grijs släkten att efternamnet gick i arv via modern.

Minns ni förresten att Läckö nämndes tidigare i texten om Katarina Bure, då hennes bror var befallningsman där och att hennes måg skrev ett dödskväde för Läckös ägare Magnus de la Gardie? Även släkten Grijs är kopplad dit. Johan Johansson Grijs mor hade inte bara kusinen Ingrid utan även hennes syskon Erik Eriksson Grijs som var ämbets- och kyrkomålare och Katarina Eriksdotter Grijs som var gift med Johan Aureller d.ä som tituleras konterfejare (dvs porträttmålare). Erik Grijs och Johan Aureller fick i uppdrag att porträttera generalmajoren Pontus Fredrik De la Gardie i Stockholm. Strax där efter fick de ett flerårigt uppdrag att smycka Magnus Gabriel De la Gardies slott Läckö, vilket gjorde att båda familjerna flyttade till Västergötland. Utifrån all denna information drar jag slutsatserna att Katarina Bure inte alls var unik som lite mer förnäm än de andra, både Anna Bure och Johan Grijs kommer från Gävles borgarsläkter och kan knappast ansetts höra till de medellösa och fattigas grupp i samhället.

Johan Grijs och Catharina Bures förmodade släktskap.

Källor:

  • Kommissorialrätt i Stockholm ang trolldomsväsendet, SE/RA/310187/5
  • Gefle och dess släkter under 16- och 1700-talen. Handskrift av Erik Sehlberg, Sätra . (Gävle högre allmänna läroverks handskriftssamling).
  • http://www.gavledraget.se/Ur_forvaltningshistorien.htm
  • Lars Widding,  När häxbålen brann
  • Bengt Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige, Rättshistoriskt bibliotek, band 36
  • Jan Guillou, Häxornas försvarare
  • Bror Gadelius, Häxor och häxprocesser
  • Prästfrun i Gävle som pekades ut som häxa, Arbetarbladet, 2007-04-04
  • Skolpojken som dömdes till döden, Arbetarbladet, 2003-06-01
  • Johan Bures släktbok, CD, Bertil Alanders avskrift, fol 29

Brott och straff – Tre lysningar på samma dag

En lite mer udda källa i släktforskningen är domkapitlens protokoll. När jag för ett tag sedan bläddrade i Strängnäs domkapitel protokoll hittade jag ett exempel av kollegial vänlighet som straffade sig. Inga kända släktingar, men med anor i Gåsinge vid denna tid var säkert brottslingen och historien bekant för mina förfäder och förmödrar.

Pastorn i Gåsinge (D) Samuel Aurelius (1669-1742)  instämdes den 27 feb 1723 för att lyst tre gånger samma dag, för sin kollega Johan Rosander i grannförsamlingen Vårdinge, och dessutom sammanvigt dem samma dag.  Kyrkolagen från 1686 hade inte ändrats vid denna tid och det innebar att lysning skulle genomföras tre söndagar i rad på högmässan och det fanns bara två undantag, då man kunde komma undan med en lysning, och det var om mannen skulle ut i krig eller om någon av parterna var döende. Av handlingarna kan man också förstå att det dessutom utgått ett kungligt brev om detta den 25 november 1720.

Domkapitlets instämning för 8 maj för tre lysningar samma dag Strängnäs A120 17230227

Frågan hanterades vidare den 8 maj samma år av domkapitlet. Aurelius tillstod sin felaktighet men menade att han inte kände till det kungliga brevet. Han bad om ursäkt och erbjöd sig frivilligt att böta 40 daler kopparmynt, vilket godkändes efter förmaningar. Pastor Rosander menade att han nog det kungliga brevet hade kommunicerats men kunde inte minnas det. Rosander gjorde en uppenbar avbön för sitt tidiga sängalag och fick av domkapitlet en allvarlig förmaning.

Av handlingarna ser man att Rosander redan tidigare utlovat att betala 60 daler kopparmynt för sin förseelse och att en påminnelse gick ut om detta den 27 februari. Enligt vigselboken för Vårdinge hade pastor Hans Rosander sammanvigts med sin husjungfru Elsa Gustafsdotter den 9 december. Och man förstår att det var bråttom, den 24 januari 1723 föddes nämligen sonen Johannes. Man kunde fråga sig hur pastorn därefter kunde stå i predikstolen och fördöma otidigt sängalag efter en sådan historia.

Vi kan konstatera att denna lilla historia inte bara innehåller ett brott, nämligen brott mot lysningsreglerna utan även otidigt sängalag, dvs sex före äktenskapet. Att begå ett brott för att dölja ett annat brukar sällan löna sig.

Domkapitlet eller konsistoriet som det också kallades fanns under medeltiden, avskaffades i samband med reformationen och återinfördes på mitten av 1600-talet var det stark knutet till stiftens gymnasium. Förutom rena ämbetsärenden som prästtillsättningar, prästexamen och
prästvigningar och hjälp till prästänkor var man ansvarig för frågor rörande trolovning och äktenskap eller skilsmässa, samt  för skolor och undervisningsväsen, och svarade för tillsättning av lärare.

Vill du läsa mer om domkapitlens arkiv för Strängnäs och Uppsala stift kan du kika på följande länk

Källor: Strängnäs domkapitel, Protokoll med bilagor (huvudserie), SE/ULA/11466/A 1/20 (1721-1724), bildid C0075278_00107 och C0075278_00128 samt Vårdinge (AB) CI:2 (1704-1757) Bild 158 / sid 154 (AID: v94430.b158.s154, NAD: SE/SSA/1585) och Vårdinge (AB) CI:2 (1704-1757) Bild 80 / sid 76 (AID: v94430.b80.s76, NAD: SE/SSA/1585)

Äntligen fångade jag hennes sista år i livet…

Min farmors farmors mormor vad född vid Stora Mötet i Lilla Malma i Sörmland, som dotter till skomakaren Anders Malmström. familjen flyttade när Cajsa Lotta bara var några år till grannsocknen Lilla Mellösa där hon både växte upp och som tjugoettåring 1805 gifte sig med Jan Engström.

Det är bara genom notiserna i kyrkböckerna som Cajsa Lottas liv kan återskapas. Och tyvärr är notiserna väldigt knapphändiga. Genom att följa även hennes syskons liv får man mer förståelse för vad som hände familjen och varför man plötsligt flyttade så långt från hembygden.

Cajsa Lotta hade två syskon, Eric Gustav Rask, som inte som man skulle kunna tro av namnet var soldat, utan gruv- och bruksarbetare vid Droget och Björndammen i Dunker. För vår släktgren blir det betydelsefullt eftersom Cajsa Lottas barn Stina Cajsa kommer att bo grannar med den familjen när hon vuxit upp. Det andra syskonet var Anna Stina, hon gifte sig med en Jonas Andersson från grannsocknen Helgesta. Bara några månader efter att de hade gift sig flyttade de till Slagsta i Botkyrka där Jonas tjänar som tegeldräng. Troligen har Jonas och hans nyblivna hustru lockats dit av rättaren i Slagsta som ett halvår tidigare flyttat från Lilla Mellösa. Slankveckan 1813 flyttar ett flertal familjer från Lilla Mellösa och omgivande församlingar just till Slagsta för att börja arbeta på tegelbruket. Lika snabbt som de kommer dit, lika snabbt flyttar de därifrån, ett år senare har de flesta flyttat vidare. Efter en kort sväng i Boo, flyttar Anna Stina med familj till först Hökmossen och senare Fågelsången, båda i Brännkyrka och sedan tillbaka 1818 till Slagsta i Botkyrka. Efter ett halvår flyttar man ”hem” till Lilla Mellösa. 1820 bor flyttar familjen från Flens socken till Vigersberg i Floda. Och i Floda bor Anna Stina därefter tills hon dör. 1838 härjar rödsoten och inom loppet av några veckor har både Anna Stina och hennes två yngsta barn Erik Johan och Carolina strukit med.

Slagsta tegelbruk (1863)

Cajsa Lottas make Jan var tidvis rättare, tidvis dräng och under vissa perioder står man som husvilla/tjänstelösa. Från Remnastugan i Lilla Mellösa bär det 1806 av till Ekeby östergård i Dunker. Här föds den äldsta dottern Stina Cajsa, min anmoder. Året efter är man tillbaka i Remna och 1808 är det dags att flytta till Vik i Vadsbro, där Jan är rättare, året efter till Vadsbro by. Här föds sonen Gustav 1810, som levde sitt vuxna liv som artillerist vid Svea artilleriregemente. 1812 flyttar familjen tillbaka till Vik och bor i Grindstugan, Jan kallas omväxlande dräng och rättare vid denna tid. Här föds dottern Anna Charlotta, som dog bara fyra månader gammal i kikhosta. 1813 gör familjen ett uppbrott och flyttar från hjärtat av Sörmland till Bona på Ekerö. Här föds sonen Jan Erik, som mellan 1831 och 1839 är soldat Hög vid Avla i Gåsinge, men som slutar sitt liv som smed i Villberga i Uppland. Samma år (1813) flyttar familjen till Mariedal i Stuvsta, Huddinge församling. Långt bort från hembygden men inte särskilt långt bort från systern bosatt i grannförsamlingen Brännkyrka. 1816 flyttar man till Slagsta tegelbruk i Botkyrka. 1818 påbörjas det som gör att jag och andra släktforskande släktingar gjort att vi tappat bort familjen. Husförhörslängden noterar nämligen att familjen flyttar till Lilla Mellösa. En notering gjord några veckor senare flyttar över familjen till sidan över husvilla/tjänstelösa. Två månader senare är de åter noterade som boende vid Slagsta. 1820 kommer nästa anteckning att familjen flyttar till Lilla Mellösa. Men även denna gång är det ett villospår. Redan 1818 står familjen som inflyttade till torpet Lyktan i Vårby, Huddinge församling, någon kilometer norr om Slagsta. I utflyttningslängden 1820 står familjen som utflyttade från torpet Haga i Vårby, Huddinge till Lilla Mellösa. Men bara för att något står två gånger blir det inte mer sant.

1821 återfinns Jan Nilsson Engström som inflyttad från Botkyrka/Huddinge (ja det står faktiskt så) till Näsby i Vårdinge. Med sig har han de fyra barnen, men han noteras som änkling. Det tog många år och sökande i många olika källor innan jag förstod hur det låg till. Familjen flyttade från torpet Haga men de flyttade inte så långt utan bara tillbaka till grannsocken Botkyrka, och där den 12 december dör som det står i dödboken ”dränghustrun Catharina Charlotta Engström, 36 år gammal av vattensot i Tuna krog”. I husförhörslängden saknas familjen, och den familj som står noterad där är utflyttad i oktober samma år. Tittar man noga i dödboken ser man att Catharina Charlotta räknats till en av de sju ”främmande” som dött i socknen. Alltså var familjen aldrig skrivna på platsen, även om de verkar ha bott där.

Olof Ericksson Willman reser till Japan

1651-1652 deltog Olof Willman på en diplomatiskt expedition till Nagasaki. Man ankrade vid ön Deshima, och därifrån ledsagade Willman den nederländska expeditionsledaren Adriaan van der Burg till den japanske shogunen på en så kallad ”hovresa” (Edo sanpu 江戸参府). Först reste man till Osaka och därefter landvägen via Tokaido till Edo, dvs dagens Tokyo. En resa på cirka 150 mil. Willman skrev hemkommen om sin resa i ”En kort beskrivning på en resa till Ostindien och Japan, den en svensk man och skeppskapiten, Olof Ericksson Willman benämnd, gjort haver.” samt ”En kort beskrivning över kungariket Japan”. 

Olof Willman var inte den förste svensk att besöka Japan, den 8 augusti 1647 hade Johan Olofsson Berg gått i land i Nagasaki och Fredrik Coyet anställdes som föreståndare på Deshima för Ostindiska kompaniet i november samma år. Dock lämnar Willman som god trea en detaljerad reseskildring som få västerlänningar lät göra, om än utan att sätta det i sin kulturella kontext. Willmans uppväxt i en prästgård kan också ha påverkar att han mer än någon annan samtida japanbesökare skildrar just folktro och religion i det han möter. Okunskapen om Japan är stor, man vet inte om Japan är en ö eller längst i norr sitter ihop med det asiatiska fastlandet. Willman menar att i bergstrakterna bor det folk som är ludna över hela kroppen med långt hår, skägg och knävelborrar

De första europerna som kom till Japan var 1543 då några portugiser som råkat ut för skeppsbrott kom i land i södra Japan. En svensk som senare bidragit till kunskapen om Japan, har kommit att kallas för Japans Linné och det var just Linnés lärljunge Carl Petter Tunberg (1743-1828), han kom till Deshima 1775 och fick året efter möjligheten att resa till Tokyo landvägen. Det resulterade i att han 1784 publicerade ”Flora Japonica”

Willmans resa till Japan är också intressant så till vida att den inte gick helt problemfritt och att den byggde på ett antal slumpmässiga händelser som till slut gjorde att han hamnade i Japan. Han tog nämligen vägen via Sydamerika och Afrika för att komma till Asien och Jakarta. Japan var inte målet på resan förrän efter ett tag.

Willmans livsresa började i prästgården i Västervåla där fadern Ericus Magni Björkstadiensis var kyrkoherde. Han studerade först vid nedre skolan och gymnasiet i Västerås  (1632) och sedan några år vid Uppsala universitet. Han var inskriven som Olaus Erici Wallenius vid Västmanland-Dala nation 1641. Wallenius var det namn som flera av hans syskon tog sig, själv började han använda Willman som efternamn. Efter fjorton års studier fick han en längtan att se främmande orter, efter att ha fått sina föräldrars tillåtelse gav han sig i väg på en skuta 1644 från Västerås till Stockholm och därefter med Bernhard von Steenhausen med armen till Danmark.

Västervåla kyrka, tecknad av Olof Grau, mitten av 1700-talet

1644-1645 deltog han i det Svensk-Danska kriget och efter freden i Brömsebro hade han tjänst i Halmstad. 1647 resten han till Kronborg i Danmark och blev där bekant med en holländsk sjökapten, det slutade med att han gav han sig i väg till Amsterdam i Holland där han tog hyra på skeppet Elephanten som sjökadett. Han tog då en tjänst vid Nederländska Ostindiska kompaniet på fem år med en lön på 15 Gulden i månaden. I Januari 1648 avseglade han till Nederländska Indien (Indonesien). Resan tog åtta månader och gick inte direkt raka vägen, via Kanarieöarna tog man vägen till Recife i Brasilen, rundade Godahoppsudden och så slutligen kom de fram till Jakarta på Java.

Flera episoder finns bevarade från hans resa, bland annat hur han får höra hur skeppet Malacca träffats av en meteorit så att två besättningsmän dött

…i det att de seglade uti vilda havet är en åttapundig kula kommen uti skeppet, slåandes två båtsmän till döds i allas åsyn.

En natt ser de tre regnbågar och dagen efter bröt en gruvlig storm ut så att de firade alla segel och bara drev omkring. Vågorna var så stora att de for upp mot himlen och ner mot avgrunden. Han noterar att han på ett år upplevt två somrar och två vintrar och varit både i Europa, Afrika, Amerika och Asien på samma år.

På Java och staden Batavia (Jakarta) stannar han en längre tid. Här hamnar han mitt i ett upplopp mellan lokalbefolkningen och holländarna. En mindre husbrand uppstår också och en jordbävning. Lite senare dödar han en deltakrokodil och därefter en indiansk leguan (dvs en varan). Han träffar på elefanter och beskriver hur skepp kommer och går. Den 1 juni 1651 utses Adriaan van der Burg som Stationschef för handelsstationen i Deijima, Nagasaki och därmed sändebud till Japan. Två dagar senare utses Willman till hans hovmästare och sergeant på skeppet. En av anledningarna var nog att han var både läskunnig och bildad.

Handelsstationen Batavia på Java

Tio dagar senare lämnar man staden på skeppet Unga Prins. Vid ett strandhugg i Kambodja skjuter man en noshörning för att äta, tydligen är köttet inte särskilt gott. Utanför Kina fångar man flygfiskar som han menar smakade väl. Den 18 augusti steg man i land på ön Saikouk vid Nagasaki och sedan kom man till Dejima. Dejima var en liten konstgjord ö (120 x 75 meter, dvs 9000 m2) som skapades mellan 1634 och 1636, för att hålla utlänningar isolerade från övriga Japan. Namnet betyder ”Avfärdsön” eller ”Utstickande ön”.  Därefter fick inga kristna komma över bron in till staden och in i landet utan guvernörens tillstånd. Det stängda Japan inleddes 1639 och pågick ända till 1868. Det innebar både att utlänningar inte fick komma in i landet och japaner inte fick lämna landet. Reglerna infördes för att bevara kulturen och hindra invasioner. Kristendom förbjöds och alla japaner tvingades bekänna sig till någon form av Buddhishm. Det blev sällsynt att nanbanjin (barbarer från söder dvs utlänningar) fick röra sig inne i landet. Nederländare fick ett visst undantag då de upplevdes ha ett rent handelsintresse till skillnad från tex portugiserna som även ville bedriva kristen mission. Det var just jesuiternas sammanblandning mellan handel och bristande respekt för japanernas egen kultur och religion som startat denna segregering. Holländarna tvingades flytta dit 1641 från sin handelsstation på ön Hirado, samtida skildrare upplevde det som någon hemskt och att de dessutom blivit straffade för portugisernas dåliga attitiyd, de upplevde att de hamnat i ett fängelse. I samtida handlingar kallas det hela för ”maritima förbud” och hade sin inspiration från det kinesiska sjöförbudet (haijin) och dess motsvarighet i Korea. I Dejima kontrollerades de ankommande skeppen av japanerna, saker relaterat till kristendom beslagtogs och kunde leda till diplomatiska förvecklingar, själva handelsgodset registrerades och togs om hand. Efter ungefär en månad anordnades auktion där köpmän från olika delar av Japan kom och bjöd på varorna. Betalningen skedde i koppartackor av mycket hög kvalitet.

Dejima
Dejima
Panelmålning över sydbarbarer på japansk mark
Handelsstationen Hirado

Efter några dagar får han vara med i firandet av ”de dödas årsdag” av Japanerna kallad ”Obon” då alla hängde en papperslykta utanför sin dörr och även gravar smyckades med brinnande lyktor. Än i dag firas denna buddistiska fest runt den 15 augusti i Japan. Den 13 september råkar han återigen ut för en jordbävning och den 22 oktober var det en marknad och några dagar senare är det återigen dags för en stor nationell fest med spel och lek (Okunchi, för att tacka gudarna för höstskörden. Idag firas den 7-9 oktober, men på 1600-talet användes en månkalender vilket gjorde att högtidens datum varierade). Han skriver att det var ett händelserikt år då Japan fick en ny kejsare som visade sin godhet genom att frige mer än 3000 fångar varav mer än 200 sade vara kristna. Det intressanta är att kejsaren Go-Kymo tillsattes 1643 och nästa kejsare Go-Sai tillträdde först 1656. Istället avses Tokugawa Ietsuna den shogun som tillträdde 1651 endast tio år gammal som den som frisläppt fångarna. Det var vanligt att europeer förväxlade kejsaren som en religiös ledare (ärkebiskop) och shougun som en kejsare. Willman beskriver också att det finns ett antal lokala kungar

En 17 november påbörjar man sin resa till kejsaren i Tokyo, ja inte så att man reste i geografin, men man blev preparerad med kläder och annan packning att ta med. Särskilt intressant är den beskrivning Olof lämnar om tabi, ett par tunna innerskor i läder som vi kanske skulle likna vid ett par mocasiner eller ankelhöga strumpor som delar tårna i två lika delar. Han nämner att de bär dem uti tofflorna och att man går i den på golvet täckt av fina mattor. Vi får också veta att det kring jul fallit en del snö. Den 27 december är det avfärd med båt. Under båtresan får vi reda på att japaner är dåliga sjöfarare, de kan varken hantera sjökort eller kompass och kan därmed inte segla när det regnar. De föredrar att ha en mängd roddare och är tydligen fokuserade på att ro i takt under sång. De passerar först förbi Kujukushima (vilka Willman kallar ”de nittio öar”) en arkipelag om ca 350 öar och ankrar den 31 december i Hirado som förut varit en holländsk handelsstation men som bränts ned av japanerna. Kvällen efter ankrar man i Yobuko där det finns spelhus, underliga grifter och ”farligt stora valben”. Dagen efter passerar man ”ett mäkta skönt slott” Kokura. Slottet byggdes

Kokura Castle

Den 4 januari ankrar de vid staden Mihara och bor i slottet Bingo, på öarna utanför staden finns slotten Sanuki och Marugame, fast de inte sett dem för det varit för mörkt. Tittar man på en karta ser man att de andra slotten låg ganska långt bort, nästan en dagsresa bort.

På väg in mot Osaka möts de upp och blir trakterade med sake (som Olof förklarar är som varmt vin), förgyllda stekta fåglar och sakana. Sakana är snacks man äter till sake, förr i tiden hårt saltat och av fisk. En annan iaktagelse har gör är kring de tusentals av fåglar som finns i området, verkar tama och inte jagas av japanerna. Vi får senare reda på att det är förenat med dödsstraff att skjuta fåglar. Väl framme i Osaka stannar de några dagar. De besöker Osaka slott som Olof beskriver som ett av de mest förnämsta och befästa i hela Japan och nås genom att gå på en mäkta stor brygga. Tydligen var Osaka en stad med mycket folk då han skriver ” där kunde man illa komma fram på gatan för myckenhet utav folk.”.

När det gäller husbyggnad så får ingen bygga hus av sten och därför drabbas städerna ofta av stora bränder.

Den 13 januari lämnar de Osaka på hästryggen. I ett följe om sextio japaner, femtio hästar och fyra kristna. Stationschefen som är den finaste i sällskapet bars i en bärstol och de övriga red, vid varje häst fanns en japan som hjälpte dem av och på och ledde hästen framåt. Hästarna hade halmskor och var betydligt starkare än de såg ut att vara. En annan intressant notis är att de som reser i Japan tar med sig sängkläderna själva. En bit utanför Osaka passerar de en avrättningsplats där man korsfäst 150 personer och satt upp 50 huvuden på järnpinnar för att de gjort uppror i samband med den nyss döde shogunens död. I Japan vid denna tid korsfäste man personerna mer eller mindre sittandes på sitt kors, man korsfäste även barn och anhöriga till brottslingar. Man kunde också bli korsfäst upp och ned.

På vägen ser man risodlingar och tillhörande bevattningskanaler och bomullsplantage (bomull hade kommit till Japan på 1420-talet). Vi får reda på att man inte har några milstenar utan trädbeväxta högar (ichirizuka) stora som Uppsala högar som markera varje mil längs huvudvägen. Han skriver också om den hälsning som värdshusvärdar välkomnar dem med som består i att han ”fäller sig neder på händerna och bockar huvudet till marken”. På flera av ställena serveras till kvällsmat rå fisk doppad i ättika. Det låter lite som en föregångare till dagens sashimi, som de dessutom äter med två träpinnar. Ofta serverade många små rätter och på varje ställe betalade man lika mycket för måltiden. En gång har de ätit fasan. Bland frukterna nämns micanäpplen som troligen avser mandariner. Förutom kvällsmat verkar de varje dag ta en längre paus med mat vid middagstid (lunchtid på nu-svenska).


En ”avståndskulle” – Ichirizuka

På vägen till Kyoto (som då kallades Miyako) rider de förbi ett ”avgudahus uppbyggt som ett stort torn, dess like haver jag aldrig sett, emedan det var hiskeliga högt och underligen byggt”. Det är troligen Tō-ji, en femvånings pagod om 55 meter som restes 1643 som han passerade förbi. Att det är detta och inte något annat bekräftas att han senare på resan stöter på en pagod på fyra våningar som han beskriver som mindre än den i Tō-ji.

Pagoden vid Tō-ji

Efter Kyoto har man fem olika vägar att välja om man ska till Tokyo. Det vanligaste var att man reste Östra sjörutten ”Tōkaidō” nära den östra kusten. Längs vägen fanns 53 gästgiverier. Det är än idag det mest trafikerade stråket i Japan. Det var den vägen som Olof tog på sin väg mot Tokyo.

På vissa ställen går vägen brant över bergen så det var omöjligt att rida och på ett ställe har man ”med mycken omkostning” murat upp vägen så att vattnet som kommer från berget inte ska skära bort vägen. På andra ställen behöver de åka på en pråm över vattnet, fast det egentligen finns en bro (som ligger i ett förråd), men den är bara till för kejsaren och tas bara fram när han är ute och reser. Olof berättar att de under flera dagar ser berget Fuji som på toppen var snöklätt och längre ner en krans av moln. Varje år offrade man en person till berget. I Ejiri finner man en död tjänare på vägen, vilken Olof menar blivit huggen av sin husbonde för någon ringa orsaks skull, vilket var helt lagligt. Den samtida svenska tjänstehjonstadgan från 1664 var alltså relativt sträng. När de passerar templet i Hakone uppmärksammar han att prästerna säljer tunna träskivor med nio bokstäver på som besökarna ska sätta ut ibland stenarna i Hakonesjön. Folktron var att om man gjorde det skulle man återkomma dit och dricka av sjöns vatten när man dött. Olof köper sig också en sådan skiva (o-mamori) som han benämner avlatssedel, men sätter inte ut den bland de andra tusentals som redan finns i sjön utan tar den med sig. Prästerna morrade över detta tilltag, men Olof har köpt sig en souvenir. Idag i Japan är det vanligt att sådana säljs som souvenirer, kanske Olof var den som startade en trend.

Fuji i bakgrunden (Katsushika Hokusai – The Great Wave off Kanagawa)

Den 25 januari på eftermiddagen är man så äntligen framme i Tokyo eller Edo som det kallades vid denna tid. Den 7 februari skulle man få audiens hos kejsaren. Under denna väntan hinner det både bli jordbävning och stadsbrand. Gästande utlänningar härbärgerades på ett värdshus som hette ”Nagasaki-ya” nära nuvarande Shin-Nihombashi station.


Nagasaki-ya , värdshuset som inhyste alla holländska gäster som besökte Tokyo på 1600-talet

Audiensen är fylld av ceremonier, innanför den första befästningen tillbringar de en timme tillsammans med en rådsherre, därefter rider de in till den andra befästningen. Längre än så får ingen rida så de stiger av och går genom den tredje befästningen. Stationschefen som OIof rest med som burits i en bärstol tvingas då stiga ur och alla får gå till fots in i huset där kejsaren visas. Där får de vänta i en timme i en stor sal, därefter blir de inledda genom två salar och in i en kammare där de återigen får vänta. Två skjutdörrar öppnas och där innanför sitter kejsaren tillsammans med riksråden. Riksråden sitter på golvet med benen i kors. På golvet står också de föräringar de tagit med sig till kejsaren uppställda. Besökarna måste bocka med ansiktet mot golvet tills de blir tillåtna att titta upp. Samtalet som sedan utspinner sig är historiskt, då ett av riksråden tar till orda och lovar holländarna fri handel i Japan så länge holländarna lovade att inte handla med portugiserna. Därefter var audiensen över, Kejsaren var rätt upptagen då alla guvernörer i Japan också hade audiens denna dag. Dagen efter träffar de riksråden och ger dem föräringarna, två av riksråden skickar dock tillbaka det de fått efter några dagar. Deras föräldrar hade nämligen tillsammans med kejsaren uppskurits sin buk den 8 juni 1651 och därför i sin sorg inte kunde ta emot gåvor. Detta var en del i den japanska traditionen, om en storman dog kunde tio ja upp till trettio undersåtar om de ånjutit den dödes välgärningar och ynnest helt enkelt ta sitt liv genom att skära upp sin buk.

Som bekräftelse på traktatet förärade kejsaren sändebudet med trettio silkeskjortlar och råden sammanlagt 106 silkesjackor i åtskilliga färger.

Det finns få illustrationer och beskrivningar av slottet från denna tid. Det var förbjudet att både rita ut på kartor och avbilda på målningar. På kartor står det oftast bara “slott” eller så visas kejsarfamiljens familjevapen. Det innebar att kartor och bilder som gjordes i Europa vid denna tid visandes borgen i Edo visade saker taget rakt ifrån fantasin. Willman har i sin skrift om Japan beskrivit borgen med tre murar befäst, den yttre har en grav på 60 steg och en mur om 16 steg. Det finns två välbeslagna järnportar. Där innanför bor rikets förnämsta herrar med sina familjer. Innanför den andra graven bor kejsarens släktingar. Där får man lämna sin häst och gå om man ska längre in i borgen. Den tredje graven är mycket djup och 60 alnar bred. Här skyddar kopparklädda portar öppningarna. Innanför finns plats för tusentals soldater. Man får också redan på att befästningarna är ordentligt byggda och har många krokiga vinklar.

Man får också redan på att de förnämsta herrarna inte själva väljer vem de ska gifta sig med, det gör kejsaren. Men istället får de ta sig hur många älskarinnor de vill om de bara har råd. Övriga män fick också ta sig fler hustrur, och det är föräldrarna eller andra släktingar som bestämde med vem de skulle gifta sig. Kvinnorna beskrivs som mycket trogna och blygsamma.

På nyårsafton den 9 februari firade man genom att löva på alla gator och binda matvaror och kryddor över alla husens portar för att symbolisera att maten inte skulle tryta under det kommande året. Nyårsdagen firades också och det innebar att gästerna fick gåvor på morgonen. Bland annat en hop kastanjenötter stora som hönsägg. Man hade också en tradition att hälla vatten över alla som gift sig under det senaste året. Olof fick dock inte vila, han blev både denna dag och någon dag senare besöka kommissarien Chikugo Kami Masahige för att redogöra för navigation och krigsvetenskapliga saker. Detta var en del i det systematiska kunskapande japanerna behövde göra när man gjort sig så sluten för omvärlden. Detta kunskapande kallades Rangaku eller ”Holländskt lärande” på japanska.  Ett exempel på detta lärande var när holländarna som uppmärksammat Tokyobornas rädsla för stadsbränder tog med sig bärbara brandssprutor i koppar som gåva. Gåvan återlämnades dock strax och utplacerades istället strategiskt på olika ställen i Dejima. Tre år senare på sin hovresa till Tokyo upptäcker de identiska brandsprutor utplacerade runt om kejsarpalatsen i Tokyo. Kommissarien hade helt enkelt låtit konstruera kopior som han överlämnade som egenutvecklade produkter till hovet.

Man kanske kan säga att Willman blev bemött med vänligt bemötande, mat och dryck i utbyte mot att släppa ifrån sig en del västerländsk kunskap. Kommissarien uppskattade Willman så mycket att han blev bjuden att sitta bredvid honom för att äta mat och dricka. Detta hade aldrig hänt någon från den holländska delegationen vilket väckte irritation hos dem. Japanernas nyfikenhet utnyttjades också av holländarna för att få chansen att få frihet och röra sig en del i landet, genom att ställa frågor om detaljer till kommissarien eller till shougan fick man ytterligare några dagar i frihet innan man behövde återinstallera sig på Dejima.

Den 27 januari hade man tagit avsked, betalt för sitt härberget och var redo att avresa. Willman skrev sitt namn på väggen på härberget så som några andra europeer gjort före honom. Värdshusvärden följde dem ända till Kawasaki innan de tog farväl.  Precis utanför Tokyo besöker de ett avgudatempel, Zojoji där den andra Tokugawa shogunen låg begravd. Totalt är här idag sex shoguns av Tokugawa klanen begravda här. Huvudporten byggd 1622 är idag Tokoys äldsta träbyggnad.

Taitoku-in Mausoleumet, Zojoji, Tokyo

Färden går nästan samma väg tillbaka som de rest dit. Några orter nämns särskilt; I Miyako bor de främsta lackverkarna i hela Japan, i Minakuchi repslagarna och i Miya de främsta klensmederna och i Kusatsu gjordes alla rottingar och knölpåkar. På vägen besöker man något som Olof beskriver som den största träbyggnad han någonsin sett med en stor Buddha inuti. Man kan först tro att det är Tōdai-ji i Nara Olof beskriver, den var nämligen världens största träbyggnad och innehöll en Buddhastaty som när det levererades på 700-talet gjorde Japan nästan bankrutt. Men det var ett annat tempel, Hōkō-ji i Kyoto som avses. Daibutsun var vid den tiden i brons och 19 meter hög, den förstördes 1662 i en jordbävning och ersattes av en i trä. Här träffar han också på ett hundratal spetälska kvinnor som tiggde.

Skiss av den stora buddhan i trä vid Hōkō-ji (Kyoto) tecknad av
Engelbert Kaempfer

Lite längre bort fanns en helgedom med 3333 beläten och med många lampor som brann. Detta var den tolfte februari och troligen firades ljusfestivalen Setsubun Mantoro, som i nyare kalender firas den tredje februari. Det är en festival man hållit i minst 800 år, för att fira vårens ankomst. Det tempel man besökte var Sanjūsangen-dō utanför Kyoto. Antalet figurer i naturlig storlek är dock ”bara” 1000 till antalet som omger själva huvudstatyn Kannon (en manlig bodhisattva som representerar barmhärtighet).

Olof gjorde sig ingen brådska att lämna Nagasaki, han fick uppleva skörd och mogna hallon och smultron i maj och därefter ”den osunda tiden av mycken hetta”. Den 1 september var en kraftig jordbävning dock utan större skador. Slutligen den 3 november lättade man ankar på skeppet Kungen av Polen under ledning av den stockholmsfödde Fredrik Coyet. På väg mot Taiwan råkade de ut för en så grov storm att de bara kunde ta ner seglen och driva för vinden. De la till vid Fort Zeelandia i Tainan (Anping). De stannade en vecka. Här var ganska oroligt då mer än två tusen kineser försökt inta ön men blivit ihjälslagna av de holländska kolonisatörerna.  Med skeppet Troon lättade de ankar och begav sig mot Batavia. Efter en månad i Batavia ville Olof resa hem till Sverige och fick avsked.

Borgen ”Godahoppet” i nuvarande Kapstaden

Den 10 april rundade de Godahoppsudden där holländarna 1652 påbörjat bygget av en skans för att slippa mellanlanda på ön S:t Helena. Vilket var lämpligt då engelsmän och holländare var i krig och att England 1659 skulle komma att erövra S:t Helena. Att England och Holland var i krig gjorde också att skeppet behövde ta en annan rutt mellan Island och Färöarna istället för mellan Skottland och Shetlandsöarna. Ombord på skeppet rådde dåliga förhållanden, det saknades både färsk mat och färskvatten. Skörbjugg och vattusot härjade, varje dag kastades någon över bord. Den 5 september slutligen hade de fast mark under fötterna när de landsteg i Bergen. Olof fick möjlighet att ta avsked från sin tjänst ombord under villkor att han kunde värva någon som kom i hans ställe. Han lyckades, men hur skulle han nu ta sig hem? Två försök misslyckades då de blev tillbakadrivna av sjörövare. Den 15 maj kom han slutligen till Öresund. Efter en månads väntan lämnade han Helsingör mot Östersjön. Det tog ytterligare nästan en hel månad innan Landsort siktades och därefter Muskö (vid denna tid kallat Älvsnabben).  På kvällen den 7 juli klev Olof av på Dalarö och efter att ha hyrt en båt kom han till Stockholm dagen efter. Året var 1654 och Olof Ericksson Willman hade varit utanför landets gränser sedan hösten 1647.

Willmans senare öden går att följa sporadiskt. Han återfinnes som skeppskapten i svenska flottan 1655. År 1658 förde han Kronan, viceamiralsskeppet i första eskadern av Karl Gustav Wrangels flotta och deltog i slaget i Öresund den 29 oktober. I december 1659 låg Willman med fyra skepp i Korsör. Under 1660-talets slut förde han det danska kofferdifartyget Phoenix i fraktfart på London och Portugal. Vid ett tillfälle ska skeppet ha fastnat i isen utanför Dalarö under Willmans befäl och där fått ligga kvar tills våren. 1663 har han köpt lax från Torneå. 1664 lät han trycka en minneskrift över sin bror Anders Wallenius, textförfattare till Dalvisan. Anders som var kyrkoherde i Mora hade avlidit året innan. 1669 tulldeklarerar han en kista socker

Han var gift med Catharina Johansdotter och när han dog i Stockholm 1673 efterlämnade han två söner Erik och Johan. I bouppteckningen står att änkan bor på en gård på Riddargatan på Ladugårdsgärdet så antagligen var det där Erik bodde sina sista år. Bouppteckningen ger bilden av ett förmöget hem med både diamat och rubrinringar i guld. Ett stort horologium (dvs ett större ur) och 16 mindre porträttmålningar, en mängd vapen. Willman hade också köpt en gård Ekeby i Småland som omnämns, samt en gård på Sperlingsgatan på Ladugårdsgärdet. Intressant är också att som bilaga till bouppteckningen finns en förteckning över böckerna i Willmans bibliotek, hela 172 böcker nämns med titel/författare. Här finns böcker i matematik, språk, historia, juridik, geografi, religion, astronomi, musik en del på svenska, många på latin och några på holländska och danska.

Första sidan till Olof Willmans bouppteckning 1675

Fredrik Coyet

1656 blev han utsedd till guvernör för Formosa. 1662 anföll 30 000 kinesiska soldater ledda av den den kinesisk-japanske generalen Koxinga (Zheng Chenggong). Koxinga var minglojalist och avsikten vara att återinsätta Mingdynastin på Formosa. Fredrik Coyet fick efter nio månaders belägring överlämna nycklarna till fortet Zeelandia den 9 februari 1662 och kort därefter hela kolonin. Coyet levde först i exil på Bandaöarna och sedan i landsarrest i Nederländerna till sin död 1687. Den vid det här laget bekante Fredrik Coyet lämnade alltså Taiwan i november 1653 tillsammans med Olof Willman. Han var född 1615 i Stockholm av en svensk adelsätt stammande från Brabant. Han tog tjänst i det nederländska ostindiska kompaniet och blev medlem av domstolen i Batavia. Två gånger var han utsedd stationschef ”Opperhoofd” för handelsstationen Dejima i Japan (Perioderna 1647-11-03- 1648-12-09 och 1652-11-04 – 1653-11-10). Japanerna tillät inte längre tjänstgöringsperioder för att inte utlänningarna skulle kunna dra för stor nytta av japanernas godvilja. 1647 sändes Coyet till Nagasaki som sändebud, men vägrades bli mottagen. Han är i och med detta troligen den andre svenska medborgaren som besökt Japan.

Trollkarlen som fick öknamn

Jag har kikat en del i domböckerna för Nedertorneå tingslag den senaste tiden. Allt i jakt efter min förfader Mats Hindersson Kurkinen som kommer dit 1695 från yttre rymden eller någon annan plats som inte verkar ha fastnat i källorna.

I domboken för 1702 års sommarting finns ett mål där en kvinna Marjatta Henriksdotter beskyller en man Henrik Jönsson för att vara trollkarl och med trolldom fått Elias Jönsson från sitt hemman. Marjatta som var Olof Kåckares hustru i Vojakkala hade varit mycket drucken vid tillfället. De öknamn som togs upp var:

  • Tällie knyf (täljkniv)
  • Bälling myssa (renskinnsmössa)
  • Krokknä
  • Lapphorunge
  • Swyntryna (Svintryne)

För detta dömdes Marjatta till 6 gånger 3 skilling silvermynt. Vid samma tillfälle dömdes Henrik Jönsson för att ha sparkat Marjatta till 2 gånger 3 skilling silvermynt. En mans våld mot en kvinna ansågs alltså mindre allvarligt än några illa valda ord under berusning.

Öknamn 1702 ST Nedertorneå TLGSvea Hovrätt – Advokatfiskalen Norrbottens län (BD) EXIe:4166 (1701-1705) Bild 2090 / sid 204 (AID: v494192.b2090.s204, NAD: SE/RA/42042202)

DNA bevisar att häradsrätten dömde rätt för 150 år sedan!

På julafton skrev jag ett inlägg om min okända farfars farmors far Jan Olof Andersson som avslöjats som fader till min anmoder Johanna i en domboksnotis där Johannas mor Carolina stämt barnafadern för att få pengar för att uppfostra deras dotter.

Efter att jul- och nyårsfirandet lugnat ner sig och jag även klarat av att flytta var det dags att kika om det hänt något på de dna-test jag administrerar på FTDNA. Det hade inte dykt upp några starka träffar, däremot hittade jag ett intressant inlägg om webbtjänsten DNA painter  som visade sig ha många fördelar jämfört med FTDNAs inbyggda ”kromosom browser”. Jag upprättade en profil för min fars DNA-test och började importera de kända träffarna på farmors och farfars sida. En klar fördel med DNA-painter är att kunna kika på så många träffpersoner man vill samtidigt och dessutom kunna märka ut både träffpersonen och vem som är den gemensamma anan.

Därefter började jag kika lite mer på de träffar med okänd koppling som ändå är rätt nära. Jag har många gånger vridit och vänt på dem utan att förstå kopplingen. Men denna gång föll pusselbitarna på plats. Efter att ha plockat ut antavlor på träffarna såg jag något  i DNArboretum hittade jag något jag tidigare uppmärksammat, nämligen hela tre DNA-släktingar som alla har Jan Olof Andersson i sitt släktträd. Visst hade jag sett att de hade anor i Norrby, men aldrig lyckats koppla ihop dem med de Norrby anor jag redan har bekräftade. Intressant är att alla lyckats ärva ungefär samma segment av DNA.

Om jag innan jul var lycklig över att domboken avslöjat fadern så blev jag nu överlycklig för att DNA bekräftat att häradsrätten dömde rätt och min anmoder Carolina Ersdotter inte for med osanning när hon tog ut stämning på Jan Olof Andersson som barnafader till häradsrätten.

Jan Olof Anderssons ättlingar Gösta Maria Ingrid Johanna
Gösta, Maria, Ingrid och Johanna alla delar den gemensamma anan Jan Olof Andersson

Så nyfiken som jag är har jag redan börjat kika på mina nyfunna anor och förutom en stor del Norrby anor finns rötterna i Kumla och Sala och även så långt bort som i Norberg. Alla mycket tacksamma socknar att forska i med välbevarade kyrkböcker och detaljerade dödboksnotiser. Räkna med att det kommer att komma spännande inlägg om dessa anor framöver.

Ännu en jungfrufödsel avslöjad…

Jag har tidigare skrivit om hur jag fick kunskap om vem som var min farfar Harrys far.  Det visade sig att även farfars farmor var född med okänd far. Johanna föddes den 3 maj 1860 i Maritbo, Norrby (U) som dotter till pigan Carolina Ersdotter. Varken husförhörslängd eller födelsebok ger några ledtrådar om vem fadern skulle kunna vara. Eftersom det hela skedde i en tid där det inte längre var straffbart att föda barn som ogift räknade jag med att det skulle vara omöjligt att få klarhet i faderskapet till Johanna.  Under sin levnad bar Johanna tre efternamn. När jag kom i kontakt med henne i det tidiga 1900-talets kyrkböcker kallades hon Molin. Efter att maken dör kallas hon Hedberg , dvs den avlidne makens efternamn. Jag trodde ett tag att Molin kunde vara faderns namn, men det visade sig att Johanna varit gift en första gång med en skomakare Edvard Leonard Molin och därefter som änka efter honom ”övertog” efternamnet. Som ogift kallades hon Andersson. Inte heller det namnet stämde ju med moderns efternamn. Även här ett villospår, modern Carolina gifter sig med en slaktare Anders Johan Andersson och det är därifrån efternamnet Andersson kommer. Att Anders Johan inte är fadern var ganska rimligt eftersom det är sju år mellan nedkomsten och äktenskapet.

När jag skriver detta är det julafton och både barn och vuxna får sina önskningar uppfyllda. Jag fick årets bästa julklapp redan i tisdags när jag besökte landsarkivet i Uppsala.  Efter att ha läst många rader i domboken för åren 1860-1861 i Simtuna häradsrätt (AIa:60) hittar jag för höstetinget som hölls den 8,9 och 10 november 1860 under paragraf 10 en mycket spännande skrivning.

Det visar sig att Carolina Ersdotter (nu bosatt i Skäggebo, där hennes föräldrar bodde) instämt bondesonen Jan Olof Andersson i Sörkärrsbo, Norrby socken med påståendet att han:

”som fader till ett av kvinnan 3 sistlidne maj framfött  flickebarn i dopet benämnt Johanna måtte förpliktigas att årligen, från barnets födelse till dess det uppnår 15 års ålder såsom bidrag till dess underhåll och uppfostran utgiva en tunna råg och 30 Riksdaler Riksmynt i penningar eller ock istället på en gång genast erlägga 400 Riksdaler Riksmynt varjämte ersättning för rättegångskostnader yrkats.”

Onekligen ligger det en självsäkerhet väl anstående en bondedotter bakom instämningen och ett visst affärssinne, att erbjuda två avbetalningsalternativ, där det ena är klart mer fördelaktigt för båda parter.  För fadern för ett lägre totalbelopp köpa sig fri och kunna glömma det hela. För modern att kunna få ett större belopp direkt som dessutom var frikopplat mot om barnet skulle överleva till sin 15 års dag eller ej.  Rättegångskostnaderna beräknades till 10 Riksdaler och 50 öre och var ersättning för att vittnena kommit till rätten.

Till sin hjälp att bevisa faderskapet har Carolina tagit med tre vittnen, bonden Anders Olsson,  drängen Lars Gustaf Hedbom i Skäggebo och Johan Larsson i Sörkärrbäck. Det visar sig att Carolina tjänat piga hos barnafaderns bror Erik Andersson i Gunnarsbo.

Vittnena berättar att de vid:

tre särskilda nätter nästsistlidna år sommar, första gången vid pingsstiden, andra gången i slutet av juli och tredje gången i början av augusti månad Jan Olof ligga avklädd i samma säng under samma täcke som Carolina. Ett av vittnena berättar att de varit ett större sällskap på besök och att Jan Olof kvarstannat när övriga sällskapet gått hem.

Jan Olof erkände att han ”plägat köttsligt umgänge” med Carolina  och det framkommer också i protokollet att ingen annan mansperson under sistlidna året sammanlägrat Carolina. Tingsrätten kommer efter överläggningar fram till att Jan Olof måste vara fadern och att han skulle betala en tunna råg och 20 Riksdaler riksmynt årligen de kommande 15 åren.

DSC05255 zoom till WordPressartikel

Ju mer jag läser domböckerna desto mer spännande tycker jag det är. Man får en inblick i det dåtida samhället, både om individerna, men också om så skilda saker som moral, företeelser och föremål. Många rättsfall handlar om strid om arv och egendom och stölder. Andra om mänskliga relationer som spårat ur, allt från ”okvädingsord” till dråp och mord. Det var kanske sorgligt för den enskilda individen att behöva gå till häradsrätten och instämma någon men för eftervärldens kunskap så oerhört värdefullt.

Tack farfars farmors mor Carolina för att du tog mod till dig och stämde farfars farmors far, annars hade vi aldrig fått reda på vem barnafadern var!

 

 

 

Släktens finnar – Herrbråten

Idag är det Finlands självständighetsdag och dessutom hundraårs jubileum som eget land. Det är därför passande att kika lite på de släktingar som kom från ”Österlanden”. Inga familjehistorier finns bevarade om att vår släkt skulle ha finska rötter. Min gammelmorfar bördig från Kalix kunde vad jag förstår både kalixbondska och en del som vi sörlänningar uppfattade som finska, men kanske var det meänkieli, dvs det som tidigare kallades tornedalsfinska. Men vi antog att det mer berodde på att han växte upp bara några kilometer in på den svenska sidan och helt enkelt hade snappat upp en del under sin barn- och ungdom. Han berättade gärna historier om ”finnarna”  -med  smattrande finsk brytning – om hur de gjorde sig lustiga över svenskar och antagligen främst ”sörlänningar”, tex om paraplyer ”kallar dom en ‘rasa på en pinne”.

Med modern DNA-teknik dyker spåren upp om att det finns finska anor både på farmor, farfar, mormor och morfars sida. Jag tänkte dock göra några nedslag i gränslandet mellan nuvarande Sverige och Finland. Idag börjar vi i Sörmland och ett ännu så länge rätt osäkert spår.

Finska nybyggare vid Herrbråten

Min släkt på morfars sida bodde i byn Herrbråten eller Herrbråta i Kila socken i Södermanland vid 1600-talets slut. 1705 bor här Lars, Henrik, Petter och två bönder Anders samt deras familjer.  1691 bor Per Eskilsson, Lars, Mats, Per, Anders och en Per Olofsson där, den sistnämnde Per är anställd på Stavsjö bruk de övriga är bönder. Lite tidigare bor också en Ivar och en Göran där.

Byn ligger där Kiladalens bördiga jord skiftar över i Kolmårdens magra tallmoar. Troligen uppstod byn som ett nybygge, ”en ur ödemarken upptagen torpstad” för att låna orden från 1600-talets .

Den första kända noteringen om byn är från 1581 då Hendrik finne hava byggt ett pörte och ett fähus och sått 2 tunnor råg, 3 spann korn, ½ spann ärtor, och 4 kannor linfrö. Kikar man i ”tiondelängden” från 1607 finns under rubriken ”Finnarna” byns brukare; Erik, Gamle Eschild, Unge Eschild, Olof och Michel. Länken mellan dessa första nybyggare och byborna hundra år senare kanske aldrig blir klarlagda, men det är ju inte helt otroligt att släktled efter släktled tog över gårdarna även om det inte alltid var från far till son.

 

 

 

Ättlingar till kyrkoherde Jonas Petri i Varv och Styra

Jonas levde som kyrkoherde i Varv och Styra i Östergötland i alla fall mellan 1555 och 1582. Han efterträddes av sina båda söner Sigvard och Laurentius. Laurentius son Jon blev även han kyrkoherde i församlingen.  Andra ättlingar blev präster i andra församlingar, majorer, rådmän, kollegor, mönsterskrivare, räntmästare, handelsman, möbelfabrikör samt en statsminister. Min släktgren föll så klart ner i bondeståndet om än den första tiden så som självägande.

Här följer de första generationerna, utan något anspråk på att de är fullständiga.

Ättlingar till Jonas Petri Kyrkoherde i Varv och Styra (20171121)

 

Vem statsministern var? 

PERSONFOTON
Arvid Lindman, Salomon Arvid Achates Lindman (i riksdagen kallad Lindman i Stockholm), född 19 september 1862 på Österby bruk i Films socken i Uppland, död 9 december 1936 i en flygolycka vid Croydons flygplats i Storbritannien, var en svensk högerpolitiker, officer och industriledare. Han var riksdagsman 1905–1935, statsminister 1906–1911 och 1928–1930, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912–1935 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913–1935, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden 1917. Han var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, men var tjänstledig större delen av tiden, samt styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson 1916–1925.
Lindman gifte sig år 1888 med Anna Lovisa ”Annie” Almström (1867–1927), dotter till bruksägare Robert Almström och Eva Almström, född Påhlman. De fick tre barn: Rolf Achates (1888–1987), Eva Ebba Sophia von Dardel (1890–1985) och Karin Ebba Larson (1893–1989)

Bilden av Lars Elvius klarnar…

lars-elvius-orsa.jpg

Lars Pettersson i Älvdalen eller Laurentius Petri Elvius som han kallas av eftervärlden var sockenpräst i just Älvdalen i Dalarna. Här hade hans förfäder verkat i minst fyra generation som sockenpräster. Häxprocesserna i Älvdalen som involverade både Lars och hans familj tärde på Lars och han begärde förflyttning, när han väl fick förflyttning hamnade han som präst i Orsa. Det var tursamt det, för där blev hans porträtt målat och det hänger än i dag i kyrkan. Målningen finns reproducerad bland annat i Orsa hembygdsförenings årsskrift ”Kalln ö kelindji”.

Mer om Lars kan du läsa i avsnittet Präster i släkten

En ingift professor i släkten

Louis Joseph Anger S:t Cordier de Bonneville

Han verkade som lärare i franska språket vid Kongl Krigs-Akademien, utnämnd till professors namn, heder och värdighet. Han var samtidigt målare och gravör. Född 1766 i Amiens. Verksam i Sverige från 1798. Han graverade plåtarna till ”Voyage Pittoresqe de la Suède” efter Bélangers original. Död 1843 i Mästersamuelsgränd 63, i Klara församling, Stockholm. Han var gift med Maria Christina Björk, paret hade inga barn, men hustruns brorsdotter blev deras fosterdotter.

Louis omnämns i Wilhelm von Brauns ”Den namnlöse, poetisk kalender” från 1847. Som en person som bröt kraftigt på franska och vid ett tillfälle vid en muntlig tentamen råkat hoppa över en fråga till en kadett. Varpå kadetten avgav svar utan att blivit tillfrågad, Cordier fällde då ner huvudet några ögonblick eftersinnande och därefter så som om han gjort en viktig upptäckt sa han helt fryntligt:

Sinon! Jagg berr om förlåttellse, min erre! Errn svarraddde rätt, men jagg fråggade gallet…”

I ”Samlade berättelser” beskriver Wilhelm von Braun levande Bonneville och hans undervisning vid Karlberg. Först en detaljerad beskrivning av hans utseende

I detta rum satt med penseln i handen framför en brokig »gouache»-målning en liten särdeles välfödd gubbe, som förtjänar att litet närmare beskrifvas. Hans ansikte, rundt som en halfmåne, bar färgen af en nypräglad kopparslant, och de dubbla hakpåsarna, som svällde fram öfver en hvit halsduk, med vid, tjock valk, hvilken nästan nådde öronen och i hvilken, när så påfordrades, den värde mannen bekvämligen kunde gömma hela hakan och halfva underläppen – dessa väldiga hakpåsar, säger jag, i förening med de klart skinande kinderna, mellan hvilka den lilla trubbiga näsan var bortgömd, tydde uppenbarligen på den välmåga, som gourmandisen förlänar sina trogna dyrkare. Hans glesa hår, längesedan grånadt af ålder, hade fått sin hvithet ytterligare förhöjd genom ett tjockt lager af puder, som äfven betäckte den kala hjässan och en liten rand af den breda pannan samt där tog sig ut som »snö kring en rosengård». Kragen och en del af ryggtaflan på hans ljusgröna rock voro äfven behörigen inpudrade, och som han nu satt, lutad öfver sin målning, var han icke olik en stor, brokig papegoja med grönt till hufvudfärg. De små, djupt liggande ögonen voro kvicka och lifliga, munnen fryntlig och leende, och hela det lilla tjocka anletet tycktes utvisa, att den tyngande materien icke lyckats att förkväfva den sprittande munterheten hos denne tokrolige språkmästare.

Braun fortsätter beskrivningen något stycke senare;

…uppsteg den artige fransmannen och visade därvid ett par stackota ben, som voro till den grad hjulade, att en tiopundsgalt med all bekvämlighet skulle kunnat springa genom den nästan cirkelrunda öppning, som de formerade. Denna missbildning i underredet hade också en gång gifvit honom anledning att i ett afskedstal till kadetterna vid julpermissionens början försäkra dem bland mycket annat om, att de vid återkomsten på nyåret skulle få se honom gå på rackareben. Den lustige gubben, som aldrig riktigt kunnat lära sig svenska språket, ehuru han trodde sig vara en mästare däri, använde gärna dubbla konsonanter, där de liksom här icke behöfdes och sammanlade dessutom ofta tvenne ord till ett.

von Braun samlade berättelser 1901 Cordier de Bonneville stående.jpg
Illustration av Cordier de Bonneville och en elev i von Brauns ”Samlade berättelser”

Om hans exotiska franska brytning beskriver han också när han approberar en elev;

»Jagg vil barra ’örra om ’errn kan prononcerra språcket, sinon! Explicationnen lärr sigg själf», sade herr Cordier de Bonneville med hes, flåsande röst, »och grammatickann får ’errn studera om i minna ettymolloggisska tab-äller. Läss no, sinon!»

Även om sitt ursprung spann han historier, då han uppgav sej vara född markis och att han emigrerat från Frankrike under den stora revolutionen, vilken berövat honom en förmögenhet, som givit 100,000 »écus» i årlig »revenu». Han påstod sig också ha varit professor vid universitetet i Salamanca i Spanien.

À propos rädd, så minnes jagg, att då jagg varr ’professeur’ vid dett ryktbarra Yniversitetté i Sallamanca, där jagg ’adde femtontoussen elevver, ja, femtontoussen, ta migg djäffvoln!» »så blef mit huss en affton omringadt af ala femtontoussen, sinon, emeddan jagg arresterratt någgra ’ondra för uppstodsighett, sinon, men jagg värr ike rädd, uttan drogg min värja, sinon, och dref dem på flykten, ala femtontoussen, ta migg djäffvoln, om dett är sant!»

I en historia får vi till och med stifta bekantskap med hans hustru som han ofta kallade ”lilla vän”.

»Jagg gerr spekktaklerrna i Stockholm djäffvoln, sinon!»  »Jo, svenskarne haffva ingen ’égard pour les dames’, sinon.» 

Han berättade då hur han och »hans lilla vän» en gång varit på spektaklet och då suttit på övre amfiteatern. En lång, grov och bredaxlad man satt just framför Cordier de Bonneville och hans »lilla vän», så att de inte såg någonting av spektaklet.

»Jagg sadde då slouttligen till den långe toussan djäffvolen: Sinon! Var så gracieux, min ’erre, och makka sigg, ’un petit peu’, ty ’varken jagg eller min lila vänn fårr se dett minsta, sinon! Och vett ’errarna hvadd den långa djäffvoln svarrade? Jo, han vände sigg om och sadde: ’Jagg görr enn konnst i både ’errn och ’errns lila vän’ Varr nou  detta ’öffligt?  Jagg barra fråggar, sinon.» 

En morgon hade »monsieur le professeur Louis Joseph Angers Cordier de Bonneville» lektion, vilken vanligtvis, om han var vid »goda vätskor», som man
säger, endast bestod däruti, att han för sina elever berättade någon af sina vidunderliga historier.  Han satt då i lärarestolen vid tredje klassens stora, runda bord, och på bordet lågo kadetterna på varandra, uppstaplade nästan till en pyramid, för att få höra, vad de så ofta hört förut, men som dock alltid var lika besatt löjligt.

von Braun samlade berättelser 1901 Cordier de Bonneville.jpg

I Hvar 8 dag från 1915 skriver Hugo Falk i samband med att militären beslutat att flytta ifrån Karlbergs slott om minnen och om väljer ut en episod om läraren Cordier de Bonneville. Historien har han hämtat från von Braun. Nedan kan vi se hur han ändrat texten lite jämfört med von Brauns version.

 Wilhelm von Braun i Samlade berättelser  Hugo Falk i Hvar 8 dag
Cordier de Bonneville, som gärna ville, att andra skulle tro hans historier, var också liberal nog att icke baxnas för dem han fick höra, huru befängda de än måtte vara.  Nu syntes han dock något förbryllad,  hvarför han snöt sig, tog sedan tvenne väldiga prisar ur den nötta silfverdosan och nöjde sig med att helt lugnt svara: »Sinon! Dett var djäffvoln till storm!» Men liksom en gammal ryttarehäst i hast blifver uppiggad, då han hör trumpeten ljuda, så uppiggades äfven monsieur Cordier de Bonneville, och genast beredde han sig till att traktera med lika godt igen. »À propos fis-karre», sade han och snöt sig. Monsieur Cordier hade nämligen ett »à propos» för allting. »Sinon!» sade han därefter och torkade omsorgsfullt öfverläppen. M:r Cordier satte nämligen ett sinon vid början, i midten och vid slutet af hvarje mening, 
Herren vete af hvad orsak. »Sinon! det varr årr adderton’ondratre, då sillen gick till och jagg varr i Skånne i ’Elsingborg, sinon! Då förtjänte fis-karrne (fiskrarne) copieusement medd 
päninggar, sinon, ty man kounde köppa en tonna sill för 6 styffver, sinon. Ta mej djäffvoln om dett är sant!

Som jagg sagt, varr jagg med min vän 
Belangèr och någgra andra marrquisser, emigrannterr licksom jagg, i Skånne och ’Elsingborg. Jagg och de andra marrquisserna ville nou en dagg farra öffver till ’Elseneur, förr att amusserra ås, sinon. Vi gingo därförr till ’amnen (hamnen) att skafa ås en bått, som kounde seggla ås öffver soundet, sinon. Då vi kommo närra ’amnen såggo vi tousentalls mäniskorr promenerra midt i soundet, sinon; ta migg djäffvoln om dett är sant! Vi gnouggade öggonen, sinon, och trodde, att vårr synd (syn) ’adde blifvit förrvänd. Jagg fråggade då en sjöman: ’Serr jagg rät (rätt) eller serr jagg 
gallet?’ Sjömannen svarrade: ”Errn serr rät.’ ’Du ljugger’, sadde jagg. ’Dett är sill’, sådde han. ’Dett ärr lögn, svarrade jagg. »Hi! hi! hi!»

»Bon! Jagg neddgick då till ’amnen, och hvad tror ’errarna, sinon? Jo, en såddan horrible mängd aff sill ’adde trängt in i soundet, sinon,  att den druckit utt allt vattnett, från botten till yttan, och fastnat mellan Sverige och Danmark, så att man kounde gå torrskodd på sillryggarrna öffver till ’Elseneur, sinon.

Jagg och de andra marrquisserna gjorrde dett älfven gennast, sinon, ta mig djäffvoln om dett ärr sant!» 

»Ja, jagg trorr, att min sill värr värre än ’errns fis-karre. Hi! hi! hi!» 

 »Men förlåt mig, herr professor, gick professorn hem igen till 
Helsingborg på samma sätt?» 

»Nej, dett kom regn om natten, sinon, och sillen gick sin vägg.» 

»Men kunde sillen ändå lefva så länge förutan vatten?»

»Den varr väll tvungen, sinon! hi! hi! hi!»

För öfrigt står den käre Münchausen långt efter Bonneville i ljugandets vackra konst. En vacker dag berättade en kadett för Bonneville, att det blåst så förskräckligt på natten i skärgården, att håret blåst af en fiskare. Detta var nu starkt, och Bonneville snöt sig betänksamt, medan han funderade huru han skulle bräcka historieberättaren. Snart var han klar. — Ja, apropos fiskare, sade han, så var jag och några andra markiser — Bonneville var fransk emigrant — en gång i Helsingborg, då sillen gick till 
så, att man kunde köpa en tunna för sex styfver. Ta mig d—n, om det är sannt.  Någon vän [en medlärare via Karlberg] hade inbillat Bonneville, att han borde 
sätta, om efter eden, för att förstärka den. På det viset, säger Braun, undgick han att många gånger dagligen försvära sig. Nå — han fortsatte. — Jag och de andra markiserna ville se Helsingör, och då jag kom ned till hamnen i Helsingborg, stod sillen sa packad mållan Sverige och Danmark, så att man torrskodd kunde gå öfver sundet. Jag och de andra markiserna gjorde det äfven — ta mig d—n, om det är sannt. Kadetterna skrattade ofantligt, men en näsvis yngling frågade vördsamt, huru det gick på återvägen. 

— Då hade sillen gått sin väg. Det kom rägn på natten. 

— Men hur kunde sillen lefva så länge utan vatten ? 

— Sinon! Den var väl tvungen. 

Författaren

Cordier de Bonneville var inte bara språklärare vid Karlberg, han var också författare, med två skrifter kring det franska språket samt två diktsamlingar.

  • 1829 gav han ut ”Traité simplifié et succint de syntaxe française, eller Förkortad och tydlig afhandling om franska syntaxen” hos Carl Deleen.
  • 1832  kom en diktsamling dedikerad prinsen. ”Bouquet d’automne ou poësies diverses suivies d’articles intéressans / dédiées avec pleine autorisation à son altesse royale monseigneur le prince royal de Suède”
  • 1833 gav han ut ”Fransk språklära uti fyra etymologiska tabeller” på Norsteds och söners förlag.
  • Han hann även med att ge ut en diktsamling ”Chrestomatie poëtique suivie d’un traité sur les régles de la poësie française” samma år.

Konstnären

Ludvig Looström skriver 1916 i Ord och Bild ”Konstnären – om vi så våga kalla honom,
ty ur konstsynpunkt stå dessa blad mycket lågt — var egentligen fransk språklärare på Karlberg men sysslade samtidigt något med gravyr och akvarellfärger, vilket väl var anledningen till att han ibland fick gästa hertigparet på Rosersberg.”

Nedan en gouache ”Utsikt mot Säfstaholms slott och Vingåkers kyrka” som han målade 1809. Därefter av av många gravyrer som han framställde, denna över staden Gustavia på Saint-Barthélemy.

Han utgav en serie om nitton blad kallad ”Voyage pittoresque en Suède” som spritts över världen. Först var serien avsedd att formas av arton plattor graverade av Cordier efter Louis Bélangers gouaches och ett kontrakt tecknades den 27 oktober 1798. Detta var också anledningen till att Bonneville flyttade till Sverige. År 1799 beställde kungen ett tillägg för några reproduktioner av överstelöjtnant Johan Adam von Gerdtens ritningar till serien. På grund av vissa meningsskiljaktigheter mellan Cordier och Bélanger och ekonomiska svårigheter blev serien aldrig helt färdig, och endast nitton plattor färdigställdes slutligen 1802 (sju efter von Gerdtens ritningar och tolv efter Bélangers gouaches).

Hans verk finns representerade bland annat på Nationalmuseum, the British Museum, Österreichische Nationalbibliothek, Finlands Nationalgalleri, Vänersborgs museum och Skansen.

Två skrivelser till Kunglig Majestät från 1799 och 1836 finns bevarade underteckande av Cordier de Bonneville. Två brev är också bevarade, båda till friherren Curt Bogislaus Ludvig Christoffer von Stedingk, varav det ena är daterat 1802.

Någon bouppteckning finns inte bevarad efter Louis men väl efter hans hustru. Förutom en mindre summa som tillföll en hushållerska gick hela arvet till hustruns brorsdotter som också varit parets fosterdotter Sophia Eleonora Carolina Ek som även tog sig efternamnet Cordier.

Cordier Utsikt mot Sävstaholms slott och Vingåkers kyrkaVy över Gustave Saint Bartolomei Cordier de Bonnevillesofia-eleonora-carolina-cordier-1815-1878-dc3b6dsannons-ab.jpg

Hur sov man förr?

Man kan studera bouppteckningar utifrån väldigt många aspekter, som hur rika/fattiga ens förfäder var, vilka släktingar de hade som ärvde dem, vilka de var skyldiga pengar samt detaljer kring deras egendom som om de ägde mark, hus eller djur. Ibland kan man också förstå vilka grödor de odlade. Andra spännande aspekter är vad de hade för husgeråd, vilka böcker de läste och vilka kläder de bar. Någon som jag tror är rätt ovanligt att studera är just hur man sov förr.

Jag har inför en artikel i AnKnytningen, Nyköpings-Oxelösunds Släktforskarförenings medlemstidning om min morfars förfaders ättlingar djupdykt i ett gäng bouppteckningar från 1700- och 1800-talet. Som en bieffekt av detta har jag hittat ett gäng spännande noteringar som jag tänkte dela med mig av.

I få av bouppteckningarna beskrivs vilka rum som fanns och var möbler var placerade. Sällan hade man särskilda sovrum utan man sov i de rum som fanns, i mindre gårdar sov man enbart i dagligstugan.  Man delade ofta säng med andra familjemedlemmar, både för att det var yteffektivt och för att man lättare höll värmen så. Många sov halvsittande, vilket ansågs vara hälsosamt för kroppsvätskorna. Det håller dessutom håller luftvägarna fria, vilket är vara bra om man led av tuberkulos eller någon andra lung/luftvägsproblem. Före modern tid verkar det som om man sov i två omgångar, först den ”döda sömnen” före midnatt och sedan efter ett tag av vakenvila den ”andra sömnen” eller ”morgonsömnen”. På så sätt delade man upp sin sömn i två fyra timmars intervall och däremellan slumrade man, umgicks och såg till att det fanns ved i brasan. I en värld utan elektriskt ljus, gatljus, tv och internet gick man till sängs betydligt tidigare och var alltså mer styrd av när dygnets ljusa timmar inföll. Om detta ger oss bouppteckningarna inga besked, men däremot får vi reda på en del kring sådant som sängar, täcken, kuddar, lakan och nattkläder.

Låt oss börja hemma hos bonden Anders Nilsson som avled 1795 vid gården Nykvarn om 1/2 mantal i Bettna. På gården bodde Anders, hustrun Brita, samt barnen Per, Erik, Carl, Gustaf och Gabriel samt pigan Brita Stina Jansdotter.

Där fanns 1 ståndsäng och 3 andra sängar. Det är lite oklart vad en ståndsäng innebar men troligen betyder det att den var fristående och stod på fyra ben och därmed inte väggfast som förr var så vanligt. Ett annat kännetecken var att ståndsängen hade höga kanter som kunde hålla madrassen på plats.

Förutom sängen så fanns i boet en fjäderkudde, en madrass stoppad med halm, en rya och 1 lakan av blagarn. Antingen har man i bouppteckningen bara upptecknat den dödes sängkläder eller så sov barn och piga utan kudde, madrass, täcke och lakan. Det senare är nog inte så troligt.

Bland Anders barn gör jag ett nedslag hos dottern Anna som dog nio år senare som bondmora i Lilla Vedbo även det en gård på 1/2 mantal i Bettna. Här får vi en lite mer detaljerade beskrivning över familjens sovförhållanden

1 säng med tak och förhänge med randig lärft.
1 skottsäng (ensäng som rullas ut, oftast sänglåda under en annan säng)

2 kuddar med älgsbrudd (älghår)
1 kudde med björnmossa
1 kudde med fjäder
2 kudddar med vassvipp (toffsarna av rörvass)

1 bolster med ospritad fjäder
1 bolster med älgsbrudd

2 halmmadrasser

1 stickat rutigt sängtäcke
3 nockade rya täcken (täcken med långa hängande trådar för att skapa en uppvärmd luftspalt)
2 kluttäcken (tras- eller lapptäcken)

4 blagarns lakan (vävd av spunna blånor av lin, kan i dess sämre former vara grovt som säckväv)
1 entråds lakan (vävd av enkla trådar av ull)

1 klädd fäll
1 oklädd fäll

Man man också kan jämföra det med brodern Anders Anderssons bouppteckning 1821 från torpet Västerlund i Bettna. Vid dödsfallet bodde Anders och hans hustru Maria ensamma vid torpet.

1 säng med omhäng
1 älgsbruddsbolster
1 stickat täcke
1 entrådslakan
1 blågarns lakan
1 lärfts lakan (lin vävt med tuskaft)

Här hade man alltså stoppat bolstret med älghår, någon kudde nämns inte, men däremot tre (olika sorters) lakan, där entrådslakanet var det finaste för nattgäster, lärften av lin var av mellankvalitet och blågarnslakanet troligen det grövsta, det lakan man hade till vardags.

Hos Anders dotterdotterdotter Anna Catharina Cederholm som avled 1851 som mamsell i Öregrund finner man en del spännande saker. Nattkläder börjar omnämnas och man har även rullgardiner för att hålla ljuset ute ur sovrummet. Förutom dun har man i detta hushåll även renhår som stoppning i sina kuddar och istället för säng så är det utdragssoffa som gäller.

1 utdragssoffa
1 dunbolster
4 dunkuddar
1 madrass med halm
4 renhårskuddar
3 täcken
3 par lakan
3 par örngott
3 rullgardiner
6 nattmössor
1 nattröja
diverse negligéer

Tittar man i Anders dottersonson skolläraren Carl Peter Björks bouppteckning i Piteå 1882 hittar man några nymodigheter, som en nattstol och två olika sorters ”nattkläder” i form av nattsärk och nattkappor. Antalet lakan och örngott har ökat så det inte längre står i proportion till antalet sängar.

1 Nattstol
1 Nattsärk
6 nattkappor
4 bolster
18 lakan
18 örngott
2 vita täcken
1 fäll med täcke
3 stoppade täcken
1 säng

Låt oss avsluta denna sängexposé hos Anders dottersonson Johan Gustaf Ek som dog 1877 i Torp, Västernorrland. Han titulerades orgelbyggardirektör och i bouppteckningen förtecknas följande med sänganknytning:

6 bolster
6 större kuddar
6 mindre kuddar
12 sängtäcken
3 filtar
5 sängfällar
25 par lakan
16 örngott
4 vita sängtäcken

2 Imperialsängar (en på längden utdragbar säng med hög huvudgavel och lägre fotgavel, huvudgaveln mot väggen)
8 Gustavianska sängar (en säng med en på bredden utdragbar sänglåda, därför ofta kallad dragsäng, långsidan mot väggen)

3 nattduksbord

1 nattsärk

Det man kan se är att familjen haft många barn och att man inte satte så stort intresse i bouppteckningen om vilka material de olika sängkläderna var gjorda utav.  Även här nämns väldigt många lakan och örngott jämfört med sängar.