Ljung

Pensionärshemmet dit man flyttar frivilligt när man blir äldre för att ha nära till hjälp och kanske få lite sällskap var en nittonhundratalsföreteelse. Tidigare var det vanligt att de äldre flyttade in hos någon av sina barn, eller lät något av barnen ta över bruket över sin gård. Saknade de barn kunde de skriva ett detaljerat undantagskontrakt som gav dem möjlighet att bo kvar på sin gård fast någon annan tog över bruket. Var man fattig och saknade anhöriga skulle man i första hand få hjälp av sin husbonde annars fick man ta hjälp av socken, man kunde då få rotegång som innebar att man fick gå runt på på olika gårdar i en del av en socken för att få mat och husrum. Man kunde också bli inhyseshjon hos en särskild familj som försörjde dem mot betalning från socknen och med den hjälp den gamle orkade med. I vissa församlingar verkar man byggt fattighus ganska tidigt och inte bara låtit de riktigt orkeslösa bo där, utan även tex ogifta pigor som fött barn och änkor. Som fattig och i behov av hjälp kunde man inte heller flytta dit man ville, det var socknen man bodde i som bestämde, eftersom den hade försörjningsansvaret.

1642 års tiggareordning slog fast att ansvaret för de fattiga i första hand låg på de anhöriga, och i andra hand på den egna församlingen, som borde uppföra sjukstuga och fattigstuga för gamla och sjuka, och barnhus för de föräldralösa. 1734 kom ett tvång att bygga fattigstuga, men det dröjde länge innan många socknar verkligen gjorde det. 1829 hade bara hälften av landets socknar en fattigstuga. Först i och med Genom 1847 års fattigvårdförordning ställde man upp regler för hur det hela skulle organiseras. Då infördes också en tydlig hemortsrätt, hade man bott i en socken i tre år var det den socknens ansvar att försörja, hade man kortare föll ansvaret tillbaka på en tidigare socken man bott i. De bättre beställda menade att fattiga hade sig själva att skylla, eller att de tillhörde en sorts sämre människor som saknade vett, pliktkänsla och moral, de föreslog till och med att bidrag till fattigvården borde vara frivilliga. 1913 röstade den svenska riksdagen igenom världens första allmänna pensionsförsäkring, välgörenhet under valfrihet hade besegrats av grundläggande välfärd för alla.

Min mormors morfars farfar Petter Hultman har skymtat fram som en oblid, kall och känslolös man i berättelsen om hans hustru. Det kanske var ett släktdrag, när man läser dödboksnotisen för hans mormor Dorothea Andersdotter kan man nästan tro det.

Dorothea eller Dordi som hon också kallades var född 1739 i Vinkhemmet på Norrbys ägor i Ljungs socken i Östergötland. Faderns hette Anders Svensson och var torpare, han dog 1752 i Bäckstugan, som låg i grannskapet. Hans hustru, Dordis mor hette Brita Hansdotter. Vinkhemmet togs senare över av Dordis bror Hans, där Dordi också tjänade piga som ung.

Dordi gifte sig 1757 i Ljung (E) med Lars Andersson. Paret får två barn, det första dör några månader gammalt 1758, den andra Anna Maja föds 1761. Paret måste ha flyttat ifrån socknen runt 1761 för de finns varken i mantalslängden eller som dopvittnen i födelseboken.

1765 dyker Dordi upp igen, då nyligen omgift med soldat Per Törnqvist på Skrikstads ägor i Fornås. Här föds sonen Anders 1765, dottern Brita Maja 1768, Greta 1772, som dör året efter och slutligen ännu en dotter Greta 1775.

Soldat Törnqvist dör 1785, 61 år gammal på Skrikstads ägor. Dordi blir änka för andra gången, hon bor kvar ”till hus” på ägorna något år på torpet Törnevalla. Därefter försvinner hon från källorna för att först dyka upp i samband med att hon dör.

Dödsnotisen är innehållsrik och fyller i delar av tidsluckan. Vi får reda på att Dordi flyttat från födelsesocknen Ljung, tjänat piga i Älvestads socken, gift sig med sockenskräddaren i Ljung, blivit änka, gift om sig med soldaten i Skrikstad, blivit änka igen. Så långt är det mesta samma uppgifter som man kan hitta i andra källor. Hon lämnar efter sig en dotter från första äktenskapet och två döttrar och en son från det senare.

Dordi har blivit sjuk och tagits omhand av dottern Brita Maja (min anmoder), men familjen hade inte råd att försörja även en sjuk mor. Dordi hamnade då hos sin äldsta dotter Anna Maja, men fick bara vara där några veckor. Det döende modern körs sedan ur huset. Och varken något av de andra barnen eller hennes två levande syskon som bodde i närheten förbarmar sig över henne. Hon blir då intagen i fattighuset och hennes släktingar har inte ens efterfrågat om hennes tillstånd under tiden tills hon dog av lungsot och inte heller närvarade vid hennes begravning.

…var hon blott några veckor hos äldsta dottern Torparehustrun under Rimstad (Skeppsås) vilken var nog hård och lämnar en dödssjuk mor, så gott som handlöst ifrån sig…

När man läser texten undrar man vad som låg bakom. Vad gjorde att släktingarna bröt mot normen och vägrade ta hand på Dordi hennes sista tid? Att de inte ens gick på hennes begravning måste ha setts som oerhört udda? Var fattigdomen som den ena dottern hänvisade till bara ett svepskäl för att inte ta hand om modern? Hade Dordis gett sina barn en dålig uppväxt? Varför tog inte syskonen hand om henne om barnen vägrade? Var de osams? Var hon rent av elak? Troligen kommer vi aldrig få veta.

Det är ändå en ynnest att få veta så mycket sin mormors morfars farfars mormor, en fattig och sjuklig kvinna som dog för över 225 år sedan.