Årskrönika 2023

Ibland är det nyttigt att stanna upp och fundera på vad som hänt och vad man hunnit med under ett år. Året är nästan slut och bredvid mig ligger en tjock lunta med papper, som har underhållit mig hela året. Det är en utskrift av min farmors fars anor som jag på lediga stunder korrläser och kompletterar med uppgifter som saknas. I många år var min farmors fars anor den gren på träden som hade glesast och kortast rötter. Farmors pappa var född oäkta och så även farmors farmor. När denna genomgång är klart någon gång under 2024 har många rottrådar växt till med flera generationer och de äldst kända är födda på 1500-talet. För att komma så långt har jag vridit och vänt på dopvittnen, bouppteckningar, mantalslängder och domböcker. Mantalslängder och domböcker är verkligen dess motsatser, mantalslängden är övergripande och ofta knapphändig, det är först när man samlat på sig några decennier av uppgifter som informationen växer fram. Med domböckerna är det ofta motsatsen, ett enstaka mål kan måla upp familjefejder och ge information om avlägsen släktskap. Håll utkik under 2024 då jag kommer blogga lite om dombokfynden. Ofta handlar målen om vem som ska överta och bruka de små gårdarna. Sådana mål i domböckerna är jag mycket tacksam för, det bekräftade tex vilka som var soldaten Anders Andersson Ströms föräldrar. Anders var soldat i Lilla Malma i Sörmland men förutom en del gånger han var dopvittne till syskonbarn var domboksnotiser det som fäste honom som son till Anders Larsson – vilken brukade dels Kvarnängen och dels en gårdslott i Ekeby, båda i Dunker. Under året har en familjeskröna besannats, min farmor sa alltid att hennes fars släkt hade vallonblod. Det visade sig att det faktiskt fanns några droppar sådant genom släkten Grell på farmors farfars sida när man gick tillräckligt långt tillbaka.

Det är så klart inte bara idogt forskande utan även DNA-tester som bidragit till den ökade kunskapen. Under året har det rasslat in ett flertal DNA-träffar kopplade till min farmors halvsyster Amanda, som alla bekräftat dels att Amanda och farmor var halvsystrar och dels att jag listat ut rätt vem som var min farmors farfar. Under året hittade jag också en DNA-träff som visade sig vara min syssling, min farmors helbrors dotter dotter. Det visades sig att hon bodde i Norge. En av min farmors halvbröder (med gemensam mor) gifte sig med en kvinna som var ättling till med min farmors farmors syster. När DNA-matcherna börjar trilla in ger det spännande resultat, för de som varken är ättlingar till hel- eller halvsyskon utan till ”styvsyskon” är ändå släkt med varandra, fast flera generationer bakåt. Det visar sig dessutom att farmors mor och far var avlägset släkt med varandra vilket så klart inte underlättar när man vill härleda var olika delar av ens DNA kommer ifrån. Ju mer jag rotar i mina sörmländska rötter desto mer liknar de mormors fars norrbottenanor där syskon gifter sig med syskon och kusiner med sysslingar och alla blir tillslut släkt med alla på något vis. På tal om Norrbotten, min arbetskollega och jag kom i samspråk om släkt och det visades sig att hon var ättling till grosshandlaren i Stockholm Johan Bergman Olsson (idag kanske mest känd som den som sålde sitt sommarnöje Valdemarsudde till prins Eugen). Eftersom Bergman Olsson var kalixättad så var det bara att kika bland de inmatade anorna och vips blev vi släkt.

Året har också inneburit att två släktingar gått ur tiden. Dels min ingifta farbror som fick lämna jordelivet lite väl tidigt, som 76-åring och dels min mormors kusins fru som blev lite över 99 år. Det senare kanske verkar lite udda och avlägset att ta upp, men på min mormors sida har släktbanden alltid varit lite tätare, när jag var liten var det lika normalt att träffa sina sysslingar och bryllingar som att träffa sina kusiner på pappas sida. Min mormors kusin var dessutom den som med sina berättelser om släkten och sin egen släktforskning fick mig att börja släktforska. Det var på den tiden man åkte till SCBs forskarsal i Garnisonen på Östermalm, Stockholm för att få titta på födelse- vigsel- och dödboksutdragen. Vissa årgångar fanns inte ens på mikrokort utan man beställde fram dem och fick bläddra sig fram bland papperssidorna. En längd i taget. Det gick inte fort att forska på den tiden. Ville man spara något fick man kopiera eller skriva av för hand. Idag sitter jag i soffan med min laptop och växlar snabbt mellan olika källor på skärmen. Jag fyller webbläsaren med ett tjugotal källor framme samtidigt, ingen arkivarie som påminner om en maxgräns för antal volymer att beställa fram. Förutom källorna finns ju också så många engagerade släktforskare att rådfråga digitalt, och sitter de inte inne med hela svaret har de ofta några kloka råd att ge hur man kommer vidare.

Min mormors mormor hade en bror som emigrerade till Pennsylvania. Hans son var på besök i Sverige och träffade sina kusiner 1956. Därefter tappade man kontakten. Jag har under åren letat en del i amerikanska folkräkningar men aldrig lyckats hitta så långt som till någon gren som ännu lever. Därför var det lite extra roligt när jag precis innan jul kikade in på Ancestry och hittade en ny ”ThruLine” som ledde mig till barnbarnsbarn till emigranten. Jag skrev en rad och nu har jag fått ett trevligt svar från en 72-årig dam i Buffalo som inte lyckats komma längre bakåt än just till emigranten Petter Jönsson.

På morfarsmors sida kan man långt tillbaka i tiden hitta adel som i sin tur leder ner till de medeltida kungaätterna. Därför var det lite extra kul att besöka Vadstena kloster i år, det som en gång i tiden var Bjälboättens palats. På morfars sida har vi sedan många år kontakt med en del ”amerikasläkt” så det var också kul att denna sommar få välkomna några av dem och visa dem runt på deras besök i Sverige. Den svenska fikatraditionen uppskattades mycket, och så har den ju gjorts i många generationer i min släkt så kanske inte så konstigt att den var lätt att återuppväcka.

Elisabet Larsdotter – envishet gav henne ett ursprung

För varje generation bakåt man forskar blir källorna färre och informationen i den ofta knappare. När man lämnat 1800-talets breda boulevarder och kommer in på 1700-talets grusvägar kan det ibland bli knagligt. I vissa delar av Södermanland finns inga husförhörslängder bevarande för denna tid och det finns luckor i födelse, vigsel och dödböckerna. Notiserna i dödboken kan i vissa fall som i Västmanland på en till två hela sidor för en person ge upplysning om boenden för en ett helt liv, ibland får man reda på om personens kynne och andra detaljer. Har man otur som i Sörmland står där i dödboken bara hustru i byn död, utan namn, utan ålder, inte ens vems hustru det är, det är då varken en boluevard eller en grusväg, utan snarare att vistas i väglöst land. Elisabet var kanske inte en av de värsta anorna att följa men ändå värd en liten essä, då det visar att om man kombinerar olika källor kan man ändå komma vidare bakåt.

Första gången jag träffar på min farmors anmoder Elisabet Larsdotter eller Lisa som hon också kallades var i födelsenotisen för dottern Kerstin Ersdotter född 1778 i Vävle soldattorp i Jäder. Lisa är gift med soldaten Erik Vävelbom. Dottern Kerstin blir den första av parets barn som överlever spädbarnsåren. De har tidigare fått sonen Olof (1775-1776) samt ett tvillingpar (1776) där den ena sonen dör efter en halvtimme efter att han föds och den andra sonen hinner döpas till Lars och dör efter en halv dag. När Kerstin är två år gammal får hon systern Karin (som dör 5 år gammal), därefter kommer sönerna Erik (1783-1784) och Anders (1785). 1787 är Lisa gravid igen, men denna gång slutar det mindre lyckligt, Lisa dör i samband med förlossningen. Den lille sonen Olof överlever modern.

Vilken information om Lisas ursprung ger då källorna? I dödboken 1787 står hon som korpralshustru Lisa Larsdotter, 38 år gammal. Det borde innebära att hon var född ca 1749.

I husförhörslängden för perioden 1780-1790 blir hon snabbt struken då maken gifter om sig. Det information som tillförs är just födelseåret 1749. Den första tomma kolumnen är födelsedatum, som prästen inte brytt sig att fylla i och den andra tomma kolumnen är vart man flyttat in ifrån. I den husförhörslängd som upprättats 1767-1779 får man inte mer information.

I vigselboken hittar man soldaten Erik Vävelbom och pigan Elisabet Larsdotter i Mågla. Tittar man i husförhörslängden ser man att Lisa tjänat piga där sedan 1771. Ingen information om var hon kom ifrån tidigare. Nu hade sannolikt de flesta släktforskare gett upp och släppt intresset för Lisa. Men är man född envis så är man.

Jag började med att skriva av alla dopvittnen till Erik och Lisas barn. Eftersom även Erik Vävelbom vid denna tid hade ett grumligt ursprung registrerade jag även dopvittnena för de två barn han fick med sin andra hustru Anna Larsdotter. I det här läget funderade jag på om Lisa och Anna kunde ha varit systrar. Det gick ganska snabbt att hitta Anna Larsdotters föräldrar och skapa en bild av familjen och jag kunde konstatera att Anna och Lisa inte var systrar. 

I dopvittnesanalysen letade jag först efter personerna som hette Larsson eller Larsdotter, de kunde ju vara Lisas syskon. Sedan kikade jag på vilka de olika dopvittnena var gifta med, det var ju inte ovanligt att svågrar och svägerskor var dopvittnen Här hittar jag först Margareta Larsdotter som precis som Lisa tjänat piga i Mågla. det hade så klart kunnat vara en väninna hon lärt känna när de tjänade i Mågla, men för andra barnet är Margaretas svärföräldrar dopvittnen och för det tredje Margaretas man. Jag började även sortera de andra dopvittnena och hittade ett gäng Olofsdöttrar, vilket gav mig möjlighet att bena ut Erik Vävelboms ursprung i drängen Erik Olofsson bördig från Hällhammar i Jäder. Eriks föräldrar hette Olof och Kerstin. Jag hade då en viss indikation att Lisas föräldrar borde hetat Lars och Karin. Vid denna tid och denna del av Sörmland verkar man ha hållit rätt duktigt på traditionen att de första två söner och döttrarna skulle ha namn efter mor- och farföräldrarna.

För att gå vidare behövde jag försöka hitta mer information om Margareta Larsdotter. I vigselboken för Helgarö 1778 står det att lysning skett i Jäder (brudens hemförsamling) men att Margareta är piga i Åsby, Helgarö och Lars är soldat där. Lars Åsman och Margareta (som även kallades Marit) lever sedan sina liv vid Åsby soldattorp, Lars utses till vice korpral och vid pensioneringen flyttar de till torpet Lugnet på Åsby storgårds ägor. Eftersom att Margareta dör så sent som 1825 hinner kvalitet på husförhörslängderna förbättras. I husförhörslängden som upprättades 1804 står det att Marit är född 1752-05-19 i Barva. Med den informationen letade jag då fram födelseboken för Barva, för att inse att den första bevarande födelseanteckningen är från 1756, om man bortser från några notiser som lyckats bevaras från år 1688. Så varken födelsebok för Barva 1749 eller 1752 var en väg framåt.

Jag tog mig då ann att göra en motsvarande dopvittesanalys av Lars Åsman och Marit Larsdotters barn. Första sonen Erik hade Lisa Larsdotter som dopvittne och till fjärde barnet Kerstin är korpral Erik Vävelbom vittne. Några andra vittnen till de totalt sju barnen som verkar intressanta hittar jag inte. Att Marit och Lisa har täta band stärks, men deras ursprung blir inte klarare.

Genom att läsa arkivförteckningen för Barva kyrkoarkiv noggrant hittar jag att det finns bevarade räkenskaper för fattigvården för perioden 1746-1752. Fattigvården finansierades genom att avgifter togs ut vid bröllop, dop, begravning och när någon ”kommit till hälsan” och därför skänkte ett belopp frivilligt. Kyrkliga räkenskaper är ofta upplagda så som man i äldre tider räknade kyrkoåret från maj till april. Det innebär att dessa räkenskaper finns fram till april 1752. Någon notis i samband med Marits dop som borde ha varit i maj 1752 finns alltså. Men väl hittar jag notiser för ”barnsöl” 1749, med angivande av byar/gårdar/torp där man betalt barnsölspenningar. Barnsöl var helt enkelt benämningen på den fest som arrangerades av familjen i samband med dopet. Eftersom jag inte har något notis från 1752 att jämföra med vad gäller platsnamnen gick jag ta till en annan metod.

Det var nu dags att leta reda på mantalslängderna för 1749 och se om det fanns någon Lars som var husbonde (och sannolikt fader) på något av platserna som angavs för barnsöl. Jag hittade en träff vid Dammtorp. Genom att följa Dammtorp i mantalslängderna dels bakåt och dels framåt får jag fram att Lars Andersson och hans hustru bebott Dammtorp i Barva från 1738 och fram till 1768 då han lämnar över bruket av gården till sin svärson. Från 1760 noteras i mantalslängden sonen Lars. 1762-1764 finns även två döttrar som bor där och betalar skatt. 1767 är det bara en dotter.

Eftersom en måg tog över var det dags att titta i vigselboken, den börjar precis som födelseboken 1756 och 1768 hittar jag notisen att dottern Maja Larsdotter i Dammtorp gift sig med Olof Christoffersson. Kan detta då vara rätt familj? Är Maja en syster till Lisa och Marit? Dags för ytterligare en dopvittnesanalys genom att studera Maja och Olofs barn. Deras första barn Erik föds 1768 och har både Lars Larsson, dräng i King, Barva och Elisabeth Larsdotter piga i King, Barva som dopvittnen. Gården var sannolikt inte stor nog att föda alla barnen så de flyttar ut och tjänar piga och dräng när Maja bildar familj. Parets andra barn Brita född 1771 har pigan Margareta Larsdotter i Bondökna, Barva som dopvittne. Ett senare barn Olof född 1775 har det som senare visar sig vara Lars Larssons hustru till dopvittne.

Maja och Olof går att följa framåt i husförhörslängderna vid Dammtorp, vi får där reda på att Maja var född 1746 och utifrån åldersangivelsen i dödboken 1804 förstår vi att hon borde födds kring juni 1746.

Brodern Lars Larsson hade gift sig 1769 med Anna Andersdotter och bosatte sig först vid Ingelstorp, därefter vid Stora Björnvad och slutligen i Folktorp, alla tre i Härads socken . Bland deras barn finns inga dopvittnen som tydligt kan kopplats till Lars syskon.

Vad hände med föräldrarna? Kikar man i dödboken för Barva så hittar man att Lars Andersson, den förre bonden på Dammtorp som dör där 1770. 67 år gammal. Dels att hans hustru änkan Karin Ersdotter flyttat från Dammtorp 1784 för att tas in på Bergshammars hospital i Fogdö. Hon dör där, året efter, 87 år gammal. Avslutningsvis i Barva dör 1769 en kvinnsperson Cajsa Larsdotter i Dammtorp, 33 år gammal, av lungsot. När något kallas kvinnsperson vid denna tid tyder det på att de hamnat i dåligt rykte för att de fött barn utan att vara gifta.

Det visar sig att ytterligare än källa är användbar för att knyt ihop släkt med varandra, nämligen bouppteckningar. Det finns en sådan bevarad efter Lars Andersson i Dammtorp från 1771. Där nämns änkan Karin Ersdotter, myndiga sonen Lars, dottern gift med åbon därstädes. Anders Andersson i Bondökna inställde sig för att bevaka arvet för de två omyndiga döttrarna Lisa och Margareta samt för en dotterson. Den senare är alltså sannolikt kvinnspersonen Cajsas barn.

Det finns även en bouppteckning bevarad efter Lisa Larsdotter från 1788. Även här knyts släkten samman. Erik Vävelbom tog själv på sig att bevaka barnens rätt, men Lisas systers man Lars Åsman deltog vid bouppteckningen och Lisas bror Lars då bosatt i Folktorp skulle tillsammans med Erik bevaka barnens rätt framöver.

Från ett ganska hopplöst läge där Lisas ursprung var okänt och de vanligaste källorna inte gav några ledtrådar så lyckades jag alltså genom att kryssa mig fram genom källorna lägga ihop ett flertal informationsbitar och därmed hitta hennes föräldrar, fyra syskon och ett gäng syskonbarn. Ge inte upp ofta finns information om släktskap bland födelsebokens dopvittnen och även i bouppteckningarna. Det gäller bara att systematiskt lägga pussel.