Ibland är det nyttigt att stanna upp och fundera på vad som hänt och vad man hunnit med under ett år. Året är nästan slut och bredvid mig ligger en tjock lunta med papper, som har underhållit mig hela året. Det är en utskrift av min farmors fars anor som jag på lediga stunder korrläser och kompletterar med uppgifter som saknas. I många år var min farmors fars anor den gren på träden som hade glesast och kortast rötter. Farmors pappa var född oäkta och så även farmors farmor. När denna genomgång är klart någon gång under 2024 har många rottrådar växt till med flera generationer och de äldst kända är födda på 1500-talet. För att komma så långt har jag vridit och vänt på dopvittnen, bouppteckningar, mantalslängder och domböcker. Mantalslängder och domböcker är verkligen dess motsatser, mantalslängden är övergripande och ofta knapphändig, det är först när man samlat på sig några decennier av uppgifter som informationen växer fram. Med domböckerna är det ofta motsatsen, ett enstaka mål kan måla upp familjefejder och ge information om avlägsen släktskap. Håll utkik under 2024 då jag kommer blogga lite om dombokfynden. Ofta handlar målen om vem som ska överta och bruka de små gårdarna. Sådana mål i domböckerna är jag mycket tacksam för, det bekräftade tex vilka som var soldaten Anders Andersson Ströms föräldrar. Anders var soldat i Lilla Malma i Sörmland men förutom en del gånger han var dopvittne till syskonbarn var domboksnotiser det som fäste honom som son till Anders Larsson – vilken brukade dels Kvarnängen och dels en gårdslott i Ekeby, båda i Dunker. Under året har en familjeskröna besannats, min farmor sa alltid att hennes fars släkt hade vallonblod. Det visade sig att det faktiskt fanns några droppar sådant genom släkten Grell på farmors farfars sida när man gick tillräckligt långt tillbaka.
Det är så klart inte bara idogt forskande utan även DNA-tester som bidragit till den ökade kunskapen. Under året har det rasslat in ett flertal DNA-träffar kopplade till min farmors halvsyster Amanda, som alla bekräftat dels att Amanda och farmor var halvsystrar och dels att jag listat ut rätt vem som var min farmors farfar. Under året hittade jag också en DNA-träff som visade sig vara min syssling, min farmors helbrors dotter dotter. Det visades sig att hon bodde i Norge. En av min farmors halvbröder (med gemensam mor) gifte sig med en kvinna som var ättling till med min farmors farmors syster. När DNA-matcherna börjar trilla in ger det spännande resultat, för de som varken är ättlingar till hel- eller halvsyskon utan till ”styvsyskon” är ändå släkt med varandra, fast flera generationer bakåt. Det visar sig dessutom att farmors mor och far var avlägset släkt med varandra vilket så klart inte underlättar när man vill härleda var olika delar av ens DNA kommer ifrån. Ju mer jag rotar i mina sörmländska rötter desto mer liknar de mormors fars norrbottenanor där syskon gifter sig med syskon och kusiner med sysslingar och alla blir tillslut släkt med alla på något vis. På tal om Norrbotten, min arbetskollega och jag kom i samspråk om släkt och det visades sig att hon var ättling till grosshandlaren i Stockholm Johan Bergman Olsson (idag kanske mest känd som den som sålde sitt sommarnöje Valdemarsudde till prins Eugen). Eftersom Bergman Olsson var kalixättad så var det bara att kika bland de inmatade anorna och vips blev vi släkt.
Året har också inneburit att två släktingar gått ur tiden. Dels min ingifta farbror som fick lämna jordelivet lite väl tidigt, som 76-åring och dels min mormors kusins fru som blev lite över 99 år. Det senare kanske verkar lite udda och avlägset att ta upp, men på min mormors sida har släktbanden alltid varit lite tätare, när jag var liten var det lika normalt att träffa sina sysslingar och bryllingar som att träffa sina kusiner på pappas sida. Min mormors kusin var dessutom den som med sina berättelser om släkten och sin egen släktforskning fick mig att börja släktforska. Det var på den tiden man åkte till SCBs forskarsal i Garnisonen på Östermalm, Stockholm för att få titta på födelse- vigsel- och dödboksutdragen. Vissa årgångar fanns inte ens på mikrokort utan man beställde fram dem och fick bläddra sig fram bland papperssidorna. En längd i taget. Det gick inte fort att forska på den tiden. Ville man spara något fick man kopiera eller skriva av för hand. Idag sitter jag i soffan med min laptop och växlar snabbt mellan olika källor på skärmen. Jag fyller webbläsaren med ett tjugotal källor framme samtidigt, ingen arkivarie som påminner om en maxgräns för antal volymer att beställa fram. Förutom källorna finns ju också så många engagerade släktforskare att rådfråga digitalt, och sitter de inte inne med hela svaret har de ofta några kloka råd att ge hur man kommer vidare.
Min mormors mormor hade en bror som emigrerade till Pennsylvania. Hans son var på besök i Sverige och träffade sina kusiner 1956. Därefter tappade man kontakten. Jag har under åren letat en del i amerikanska folkräkningar men aldrig lyckats hitta så långt som till någon gren som ännu lever. Därför var det lite extra roligt när jag precis innan jul kikade in på Ancestry och hittade en ny ”ThruLine” som ledde mig till barnbarnsbarn till emigranten. Jag skrev en rad och nu har jag fått ett trevligt svar från en 72-årig dam i Buffalo som inte lyckats komma längre bakåt än just till emigranten Petter Jönsson.
På morfarsmors sida kan man långt tillbaka i tiden hitta adel som i sin tur leder ner till de medeltida kungaätterna. Därför var det lite extra kul att besöka Vadstena kloster i år, det som en gång i tiden var Bjälboättens palats. På morfars sida har vi sedan många år kontakt med en del ”amerikasläkt” så det var också kul att denna sommar få välkomna några av dem och visa dem runt på deras besök i Sverige. Den svenska fikatraditionen uppskattades mycket, och så har den ju gjorts i många generationer i min släkt så kanske inte så konstigt att den var lätt att återuppväcka.
För varje generation bakåt man forskar blir källorna färre och informationen i den ofta knappare. När man lämnat 1800-talets breda boulevarder och kommer in på 1700-talets grusvägar kan det ibland bli knagligt. I vissa delar av Södermanland finns inga husförhörslängder bevarande för denna tid och det finns luckor i födelse, vigsel och dödböckerna. Notiserna i dödboken kan i vissa fall som i Västmanland på en till två hela sidor för en person ge upplysning om boenden för en ett helt liv, ibland får man reda på om personens kynne och andra detaljer. Har man otur som i Sörmland står där i dödboken bara hustru i byn död, utan namn, utan ålder, inte ens vems hustru det är, det är då varken en boluevard eller en grusväg, utan snarare att vistas i väglöst land. Elisabet var kanske inte en av de värsta anorna att följa men ändå värd en liten essä, då det visar att om man kombinerar olika källor kan man ändå komma vidare bakåt.
Första gången jag träffar på min farmors anmoder Elisabet Larsdotter eller Lisa som hon också kallades var i födelsenotisen för dottern Kerstin Ersdotter född 1778 i Vävle soldattorp i Jäder. Lisa är gift med soldaten Erik Vävelbom. Dottern Kerstin blir den första av parets barn som överlever spädbarnsåren. De har tidigare fått sonen Olof (1775-1776) samt ett tvillingpar (1776) där den ena sonen dör efter en halvtimme efter att han föds och den andra sonen hinner döpas till Lars och dör efter en halv dag. När Kerstin är två år gammal får hon systern Karin (som dör 5 år gammal), därefter kommer sönerna Erik (1783-1784) och Anders (1785). 1787 är Lisa gravid igen, men denna gång slutar det mindre lyckligt, Lisa dör i samband med förlossningen. Den lille sonen Olof överlever modern.
Vilken information om Lisas ursprung ger då källorna? I dödboken 1787 står hon som korpralshustru Lisa Larsdotter, 38 år gammal. Det borde innebära att hon var född ca 1749.
I husförhörslängden för perioden 1780-1790 blir hon snabbt struken då maken gifter om sig. Det information som tillförs är just födelseåret 1749. Den första tomma kolumnen är födelsedatum, som prästen inte brytt sig att fylla i och den andra tomma kolumnen är vart man flyttat in ifrån. I den husförhörslängd som upprättats 1767-1779 får man inte mer information.
I vigselboken hittar man soldaten Erik Vävelbom och pigan Elisabet Larsdotter i Mågla. Tittar man i husförhörslängden ser man att Lisa tjänat piga där sedan 1771. Ingen information om var hon kom ifrån tidigare. Nu hade sannolikt de flesta släktforskare gett upp och släppt intresset för Lisa. Men är man född envis så är man.
Jag började med att skriva av alla dopvittnen till Erik och Lisas barn. Eftersom även Erik Vävelbom vid denna tid hade ett grumligt ursprung registrerade jag även dopvittnena för de två barn han fick med sin andra hustru Anna Larsdotter. I det här läget funderade jag på om Lisa och Anna kunde ha varit systrar. Det gick ganska snabbt att hitta Anna Larsdotters föräldrar och skapa en bild av familjen och jag kunde konstatera att Anna och Lisa inte var systrar.
I dopvittnesanalysen letade jag först efter personerna som hette Larsson eller Larsdotter, de kunde ju vara Lisas syskon. Sedan kikade jag på vilka de olika dopvittnena var gifta med, det var ju inte ovanligt att svågrar och svägerskor var dopvittnen Här hittar jag först Margareta Larsdotter som precis som Lisa tjänat piga i Mågla. det hade så klart kunnat vara en väninna hon lärt känna när de tjänade i Mågla, men för andra barnet är Margaretas svärföräldrar dopvittnen och för det tredje Margaretas man. Jag började även sortera de andra dopvittnena och hittade ett gäng Olofsdöttrar, vilket gav mig möjlighet att bena ut Erik Vävelboms ursprung i drängen Erik Olofsson bördig från Hällhammar i Jäder. Eriks föräldrar hette Olof och Kerstin. Jag hade då en viss indikation att Lisas föräldrar borde hetat Lars och Karin. Vid denna tid och denna del av Sörmland verkar man ha hållit rätt duktigt på traditionen att de första två söner och döttrarna skulle ha namn efter mor- och farföräldrarna.
För att gå vidare behövde jag försöka hitta mer information om Margareta Larsdotter. I vigselboken för Helgarö 1778 står det att lysning skett i Jäder (brudens hemförsamling) men att Margareta är piga i Åsby, Helgarö och Lars är soldat där. Lars Åsman och Margareta (som även kallades Marit) lever sedan sina liv vid Åsby soldattorp, Lars utses till vice korpral och vid pensioneringen flyttar de till torpet Lugnet på Åsby storgårds ägor. Eftersom att Margareta dör så sent som 1825 hinner kvalitet på husförhörslängderna förbättras. I husförhörslängden som upprättades 1804 står det att Marit är född 1752-05-19 i Barva. Med den informationen letade jag då fram födelseboken för Barva, för att inse att den första bevarande födelseanteckningen är från 1756, om man bortser från några notiser som lyckats bevaras från år 1688. Så varken födelsebok för Barva 1749 eller 1752 var en väg framåt.
Jag tog mig då ann att göra en motsvarande dopvittesanalys av Lars Åsman och Marit Larsdotters barn. Första sonen Erik hade Lisa Larsdotter som dopvittne och till fjärde barnet Kerstin är korpral Erik Vävelbom vittne. Några andra vittnen till de totalt sju barnen som verkar intressanta hittar jag inte. Att Marit och Lisa har täta band stärks, men deras ursprung blir inte klarare.
Genom att läsa arkivförteckningen för Barva kyrkoarkiv noggrant hittar jag att det finns bevarade räkenskaper för fattigvården för perioden 1746-1752. Fattigvården finansierades genom att avgifter togs ut vid bröllop, dop, begravning och när någon ”kommit till hälsan” och därför skänkte ett belopp frivilligt. Kyrkliga räkenskaper är ofta upplagda så som man i äldre tider räknade kyrkoåret från maj till april. Det innebär att dessa räkenskaper finns fram till april 1752. Någon notis i samband med Marits dop som borde ha varit i maj 1752 finns alltså. Men väl hittar jag notiser för ”barnsöl” 1749, med angivande av byar/gårdar/torp där man betalt barnsölspenningar. Barnsöl var helt enkelt benämningen på den fest som arrangerades av familjen i samband med dopet. Eftersom jag inte har något notis från 1752 att jämföra med vad gäller platsnamnen gick jag ta till en annan metod.
Det var nu dags att leta reda på mantalslängderna för 1749 och se om det fanns någon Lars som var husbonde (och sannolikt fader) på något av platserna som angavs för barnsöl. Jag hittade en träff vid Dammtorp. Genom att följa Dammtorp i mantalslängderna dels bakåt och dels framåt får jag fram att Lars Andersson och hans hustru bebott Dammtorp i Barva från 1738 och fram till 1768 då han lämnar över bruket av gården till sin svärson. Från 1760 noteras i mantalslängden sonen Lars. 1762-1764 finns även två döttrar som bor där och betalar skatt. 1767 är det bara en dotter.
Eftersom en måg tog över var det dags att titta i vigselboken, den börjar precis som födelseboken 1756 och 1768 hittar jag notisen att dottern Maja Larsdotter i Dammtorp gift sig med Olof Christoffersson. Kan detta då vara rätt familj? Är Maja en syster till Lisa och Marit? Dags för ytterligare en dopvittnesanalys genom att studera Maja och Olofs barn. Deras första barn Erik föds 1768 och har både Lars Larsson, dräng i King, Barva och Elisabeth Larsdotter piga i King, Barva som dopvittnen. Gården var sannolikt inte stor nog att föda alla barnen så de flyttar ut och tjänar piga och dräng när Maja bildar familj. Parets andra barn Brita född 1771 har pigan Margareta Larsdotter i Bondökna, Barva som dopvittne. Ett senare barn Olof född 1775 har det som senare visar sig vara Lars Larssons hustru till dopvittne.
Maja och Olof går att följa framåt i husförhörslängderna vid Dammtorp, vi får där reda på att Maja var född 1746 och utifrån åldersangivelsen i dödboken 1804 förstår vi att hon borde födds kring juni 1746.
Brodern Lars Larsson hade gift sig 1769 med Anna Andersdotter och bosatte sig först vid Ingelstorp, därefter vid Stora Björnvad och slutligen i Folktorp, alla tre i Härads socken . Bland deras barn finns inga dopvittnen som tydligt kan kopplats till Lars syskon.
Vad hände med föräldrarna? Kikar man i dödboken för Barva så hittar man att Lars Andersson, den förre bonden på Dammtorp som dör där 1770. 67 år gammal. Dels att hans hustru änkan Karin Ersdotter flyttat från Dammtorp 1784 för att tas in på Bergshammars hospital i Fogdö. Hon dör där, året efter, 87 år gammal. Avslutningsvis i Barva dör 1769 en kvinnsperson Cajsa Larsdotter i Dammtorp, 33 år gammal, av lungsot. När något kallas kvinnsperson vid denna tid tyder det på att de hamnat i dåligt rykte för att de fött barn utan att vara gifta.
Det visar sig att ytterligare än källa är användbar för att knyt ihop släkt med varandra, nämligen bouppteckningar. Det finns en sådan bevarad efter Lars Andersson i Dammtorp från 1771. Där nämns änkan Karin Ersdotter, myndiga sonen Lars, dottern gift med åbon därstädes. Anders Andersson i Bondökna inställde sig för att bevaka arvet för de två omyndiga döttrarna Lisa och Margareta samt för en dotterson. Den senare är alltså sannolikt kvinnspersonen Cajsas barn.
Det finns även en bouppteckning bevarad efter Lisa Larsdotter från 1788. Även här knyts släkten samman. Erik Vävelbom tog själv på sig att bevaka barnens rätt, men Lisas systers man Lars Åsman deltog vid bouppteckningen och Lisas bror Lars då bosatt i Folktorp skulle tillsammans med Erik bevaka barnens rätt framöver.
Från ett ganska hopplöst läge där Lisas ursprung var okänt och de vanligaste källorna inte gav några ledtrådar så lyckades jag alltså genom att kryssa mig fram genom källorna lägga ihop ett flertal informationsbitar och därmed hitta hennes föräldrar, fyra syskon och ett gäng syskonbarn. Ge inte upp ofta finns information om släktskap bland födelsebokens dopvittnen och även i bouppteckningarna. Det gäller bara att systematiskt lägga pussel.
Pensionärshemmet dit man flyttar frivilligt när man blir äldre för att ha nära till hjälp och kanske få lite sällskap var en nittonhundratalsföreteelse. Tidigare var det vanligt att de äldre flyttade in hos någon av sina barn, eller lät något av barnen ta över bruket över sin gård. Saknade de barn kunde de skriva ett detaljerat undantagskontrakt som gav dem möjlighet att bo kvar på sin gård fast någon annan tog över bruket. Var man fattig och saknade anhöriga skulle man i första hand få hjälp av sin husbonde annars fick man ta hjälp av socken, man kunde då få rotegång som innebar att man fick gå runt på på olika gårdar i en del av en socken för att få mat och husrum. Man kunde också bli inhyseshjon hos en särskild familj som försörjde dem mot betalning från socknen och med den hjälp den gamle orkade med. I vissa församlingar verkar man byggt fattighus ganska tidigt och inte bara låtit de riktigt orkeslösa bo där, utan även tex ogifta pigor som fött barn och änkor. Som fattig och i behov av hjälp kunde man inte heller flytta dit man ville, det var socknen man bodde i som bestämde, eftersom den hade försörjningsansvaret.
1642 års tiggareordning slog fast att ansvaret för de fattiga i första hand låg på de anhöriga, och i andra hand på den egna församlingen, som borde uppföra sjukstuga och fattigstuga för gamla och sjuka, och barnhus för de föräldralösa. 1734 kom ett tvång att bygga fattigstuga, men det dröjde länge innan många socknar verkligen gjorde det. 1829 hade bara hälften av landets socknar en fattigstuga. Först i och med Genom 1847 års fattigvårdförordning ställde man upp regler för hur det hela skulle organiseras. Då infördes också en tydlig hemortsrätt, hade man bott i en socken i tre år var det den socknens ansvar att försörja, hade man kortare föll ansvaret tillbaka på en tidigare socken man bott i. De bättre beställda menade att fattiga hade sig själva att skylla, eller att de tillhörde en sorts sämre människor som saknade vett, pliktkänsla och moral, de föreslog till och med att bidrag till fattigvården borde vara frivilliga. 1913 röstade den svenska riksdagen igenom världens första allmänna pensionsförsäkring, välgörenhet under valfrihet hade besegrats av grundläggande välfärd för alla.
Min mormors morfars farfar Petter Hultman har skymtat fram som en oblid, kall och känslolös man i berättelsen om hans hustru. Det kanske var ett släktdrag, när man läser dödboksnotisen för hans mormor Dorothea Andersdotter kan man nästan tro det.
Dorothea eller Dordi som hon också kallades var född 1739 i Vinkhemmet på Norrbys ägor i Ljungs socken i Östergötland. Faderns hette Anders Svensson och var torpare, han dog 1752 i Bäckstugan, som låg i grannskapet. Hans hustru, Dordis mor hette Brita Hansdotter. Vinkhemmet togs senare över av Dordis bror Hans, där Dordi också tjänade piga som ung.
Dordi gifte sig 1757 i Ljung (E) med Lars Andersson. Paret får två barn, det första dör några månader gammalt 1758, den andra Anna Maja föds 1761. Paret måste ha flyttat ifrån socknen runt 1761 för de finns varken i mantalslängden eller som dopvittnen i födelseboken.
1765 dyker Dordi upp igen, då nyligen omgift med soldat Per Törnqvist på Skrikstads ägor i Fornås. Här föds sonen Anders 1765, dottern Brita Maja 1768, Greta 1772, som dör året efter och slutligen ännu en dotter Greta 1775.
Soldat Törnqvist dör 1785, 61 år gammal på Skrikstads ägor. Dordi blir änka för andra gången, hon bor kvar ”till hus” på ägorna något år på torpet Törnevalla. Därefter försvinner hon från källorna för att först dyka upp i samband med att hon dör.
Dödsnotisen är innehållsrik och fyller i delar av tidsluckan. Vi får reda på att Dordi flyttat från födelsesocknen Ljung, tjänat piga i Älvestads socken, gift sig med sockenskräddaren i Ljung, blivit änka, gift om sig med soldaten i Skrikstad, blivit änka igen. Så långt är det mesta samma uppgifter som man kan hitta i andra källor. Hon lämnar efter sig en dotter från första äktenskapet och två döttrar och en son från det senare.
Dordi har blivit sjuk och tagits omhand av dottern Brita Maja (min anmoder), men familjen hade inte råd att försörja även en sjuk mor. Dordi hamnade då hos sin äldsta dotter Anna Maja, men fick bara vara där några veckor. Det döende modern körs sedan ur huset. Och varken något av de andra barnen eller hennes två levande syskon som bodde i närheten förbarmar sig över henne. Hon blir då intagen i fattighuset och hennes släktingar har inte ens efterfrågat om hennes tillstånd under tiden tills hon dog av lungsot och inte heller närvarade vid hennes begravning.
…var hon blott några veckor hos äldsta dottern Torparehustrun under Rimstad (Skeppsås) vilken var nog hård och lämnar en dödssjuk mor, så gott som handlöst ifrån sig…
När man läser texten undrar man vad som låg bakom. Vad gjorde att släktingarna bröt mot normen och vägrade ta hand på Dordi hennes sista tid? Att de inte ens gick på hennes begravning måste ha setts som oerhört udda? Var fattigdomen som den ena dottern hänvisade till bara ett svepskäl för att inte ta hand om modern? Hade Dordis gett sina barn en dålig uppväxt? Varför tog inte syskonen hand om henne om barnen vägrade? Var de osams? Var hon rent av elak? Troligen kommer vi aldrig få veta.
Det är ändå en ynnest att få veta så mycket sin mormors morfars farfars mormor, en fattig och sjuklig kvinna som dog för över 225 år sedan.
Jag skrev för flera år sedan ett inlägg där jag klurade om min farmors halvsyster verkligen var hennes syster eller inte. Bakgrunden är att hon föddes mer än sex år innan föräldrarna gifte sig.
Amanda Maria föddes 1882-03-25 i Björnlunda, föräldrarna gifte sig 1888-12-26 i Gåsinge. I mellanperioden hade den misstänkta fadern Carl Erik flyttat från bygden och tjänat som livgardist vid Andra livgardet (senare kallat Göta livgarde) och modern Johanna Sofia tjänade piga på olika gårdar i Dillnäs i Sörmland. Väl återkommen till Sörmland gifte sig paret och satte bo vid Rasktorp, Skottvångs soldattorp. Min farmor nämnde aldrig sin syster Amanda, och hon var ju 28 år äldre än farmor. De bodde dessutom i varsin ända av Sörmland som vuxna, farmor i Vårdinge och Amanda i Julita. Min pappas äldre kusin minns dock Amanda, en storvuxen kvinna som hade svårt att få plats i den lilla utdragssängen som hon skulle övernatta i, vid besök hos sin syster Signe.
När jag då igår kikade in på släktens DNA-träffar på MyHeritage så hittade jag en ny ”Kusinbarns barn – sysslingbarns barn” med 111 centiMorgan träff på min far och 140, 116 och 181 centiMorgan på mina respektive fastrar och farbröder samt 219 på min pappas halvkusin, vars mor var dotter till Carl Erik och Johanna Sofia. Jag började genast leta bakåt på den nya träffens anor (det var ett magert träd med enbart farfadern och morfaderns namn med mormor, farmor och föräldrar utan namn). Efter några några trevande försök att fiska bland grenarna på DNA-träffens fars sida hittade jag mormodern som var född Vidén. Och då insåg jag plötsligt, det var ju det farmors syster Amanda hette som gift. Och visst var mormoderns mor denna Amanda. Cirkeln sluten, mina misstankar hade alltså besannats.
DNA-träffarna mellan min far, fastrar, farbröder, deras kusin jämfört mot deras mosters barnbarns barn.
Man ser verkligen hur slumpmässigt släktingar ärver DNA. Två helsyskon delar alltså allt från 111 till 181 centiMorgan med samma person, som utgår ifrån syskonens morfar. Kusinen som delar både morfar och mormor delar 219 centiMorgan vilken ju är 108 cM mer än 111, dvs nästan dubbelt. Men bara 38 mer än ett av de andra syskonens DNA.
Vad händer nu då? Nu ska jag skriva till min nya släkting. Tänk vad kul det vore om hon har ett foto på sin gammelmormor, farmors syster vi aldrig sett på bild.
Petter Andersson Stenberg den yngre föddes 1776 på Klockargården i Lilla Mellösa, Sörmland. Han var det äldsta barnet till klockare Anders Stenberg (1752-1797) och hans hustru Brita Ersdotter (1747-1821). Barnen växten upp i Klockargården men den yngsta dottern var bara fem år när fadern gick bort. Änkan Brita gifter om sig med änklingen Erik Larsson från Sörtorp. De bor en kort tid i Klockargården, Erik försörjer sig som skräddare och så gör han också när de flyttar till Nyberga. Men i flytten är de två yngsta barnen döttrarna Anna Charlotta och Ulrica Maria.
Sonen Petter har först flyttat till Sörtorp. 1802 har han lämnat efter sig ett spår i Mellösa by, då föds Sara Catharina, dotter till hustrun Stina Cajsa Andersdotter och den då ogifta drängen Petter i Sörtorp. Stina Cajsa blir skild från sin man Olof Ersson och flyttar till Sörtorp. Petter flyttar 1803 till Påvelskällan, fast utan att skrivas in där i husförhörslängden. Där slutar spåren tillfälligtvis.
1810 är det dags att ta upp tråden igen drängen Peter Andersson från Malmköping i Lilla Malma gifter sig med kökspigan Anna Catharina Jonsdotter i Skiringe, Lilla Mellösa. Jag hade aldrig fastnat för vigselnotisen utan har backat tillbaka till den utifrån upptäckten att Anna Catharina flyttar in hos svärmodern och hennes man i Nyberga och att deras son Per Erik föds där 1810 två månader innan giftet.
Det verkar inte som att Anna Catharina och Petter någonsin bodde tillsammans. Petter är inte noterad i Nyberga, mer än i marginalen på hustruns rad. Han står som ”maken skriven hos Länsman Husberg”. Länsmannen Husberg återfinner man på Länsmansgården i Malma by, Lilla Malma, det vill säga i det som var grunden till Malmköping. Varken under Malma by eller Malmköping i Lilla Malmas husförhörslängd återfinns dock Petter. I efterföljande husförhörslängd står Anna Catharina som utflyttad till Sköldinge. Deras son Per Erik verkar bo kvar hos farmodern. I husförhörslängden därefter står sonen som utflyttad till Näshulta med kommentaren ”fader Petter Stenberg ska bo uti Råneå socken i Norrland”. I bouppteckningen efter Brita Ersdotter 1824 nämns att Petter avrest till Piteå lappmark.
Jag har gjort några försök under årens lopp att hitta Petter Stenberg i Norrbotten men inte lyckats. Men genom att söka i Post- och Inrikes tidningar hittar jag en notis från 1821 som ledde till att Petters levnadsöde kunde tecknas
Notisen i Post- Och Inrikes Tidningar 1821-03-27
Notisen ger oss mängder med information. Petter som är född i Lilla Mellösa ska vara rättare i Luleå eller Råneå socknar, och varit i tjänst som beväringskarl i sista kriget (Andra Napoleon kriget mellan Sverige och Danmark/Frankrike, 1810-1814). Han ska sedan ha vistats på åtskilliga ställen och därför saknar han hinderslöshetsbevis när han nu vill gifta sig.
Ingen verkar ha kommit med invändningar, för den 22 december 1821 gifter sig rättaren Stenberg med Sara Johansdotter, änka efter Erik Björn vid Meldersteins bruk i Råneå. Tittar man i mantalslängderna ser man att Petter kommer till Melderstein 1818, då han övertar rättartjänsten efter min morfars släkting Nils Björk, även han bördig från Sörmland. Petter kommer från Lunda på Lovön, där han från hösten 1816 varit dräng hos major C J Du Rietz.
Petter verkar inte ha varit så flitig på att höra av sig till sin släkt för när hans systerdotter Brita Sophia Holmberg dör 1824 efterlyser släktingarna på mödernet som vistas på okända orter.
Post- Och Inrikes Tidningar 1823-04-03
Det är tveksamt om efterlysningen gav napp men Kronobefallningsmannen Stenbäck bevakade Petter Stenbergs rätt när bouppteckningen upprättades, Petter sägs då bo i Piteå lappmark vid ryska gränsen. Råneå låg vid den tiden ca 10 mil från den ryska gränsen. 1825 flyttar Petter och Sara från Melderstein till grannbyn Orrbyn.
Post- Och Inrikes Tidningar 1828-04-24
1828 sätts ännu en efterlysning efter Petter ut i Post- och Inrikes Tidningar. 1/96 mantal av Remna i Lilla Mellösa är i arv efter systerdottern Brita Sophia och han ombedes kontakta länsmannen som bevakade hans rätt.
1830-01-20 är det dags igen, det är nu sonen Per Eric som står som undertecknande. Budskapet är att om fadern Petter inte hör av sig kommer Per Eric att ärva andelen i Remna efter sin kusin.
Post- Och Inrikes Tidningar 1830-01-20
Petter Stenberg dör 1830-04-25 av lungsot. I den sista husförhörslängden i Orrbyn finns kommentaren ”ifrån Södra Orter” för Petter. Någon bouppteckning finns inte bevarad för Petter. Det är alltså obekant om sonen någonsin fick kunskap om sin faders död, om fadern fick ärva andelen i Remna eller om den överläts direkt på sonen. Här hade historien kunnat sluta om inte jag börjat fundera.
Var Petter bigamist eller hade han fått veta att hans hustru Anna Catharina dött och det därför var fritt fram att gifta sig? Jag började leta efter spår efter hustrun. Tack vare Arkiv Digitals personregister får jag napp på en kvinna med rätt förnamn, födelsedatum och födelseort. Och hon är vid liv långt efter Petters död 1830. Mina tankar kring bigami väcks igen. Hade Petter kommit undan med tvegifte genom att fly upp till ”ryska gränsen”?
Anna Catharina Jansdotter Hellberg avlider 1844 som piga vid Skönstavik i Brännkyrka. Hon flyttade dit från Sköndal i Brännkyrka tillsammans med sin husbonde häradshövding Stridbäck. I Sköndal hade hon bott från 1830 med kortare avbrott då hon 1832 flyttar till Stockholm och 1834 till Danvik. Innan Sköndal bodde hon i Jacobsberg, Huddinge, där bor hon bara ett år, i husförhörslängden står att hon fått skiljebrev från Strängnäs domkapitel och därför är ”ledig” från sin man. 1829 kom hon från Kumla i Tyresö. Här hittar man uppgiften att hon begått hor och därför är skild från sin man i Sköldinge 1816. Innan Tyresö bodde hon i Söderby, Österhaninge och innan det vid Anneberg i Sorunda. Här dyker hon upp med sin oäkta dotter Johanna Sophia Bergström som ska vara född i Huddinge 1817. Den uppgiften följer med henne resten av livet, men i Huddinges födelsebok finns inget spår av henne. Anna Catharina och hennes dotter ska dessutom ha kommit från Huddinge innan de flyttade till Sorunda 1824, men inget spår i Huddinges husförhörslängd av det heller.
Skam den som ger sig, en ledstråd finns kvar att spåra. 1816 står det ju att hon bott i Sköldinge och ja där finns hon 1812 som gift bryggerska vid Holbonäs tillsammans med sonen Per Eric. Maken står noterad ”som nu ska vara extra roteringskarl vid Sparreholm”. 1815 flyttar hon till Oxhagstugan, och sonen till farmodern i Lilla Mellösa. I Oxhagstugan föds i mars samma år sonen Anders Gustav. Om relationen till maken varit frostig så frös den vad man kan förstå av efterlämnade handlingar nu till is. Det är ju inte Petter som är fadern. Strängnäs Domkapitel behandlar frågan i sitt protokoll den 25 september 1816 och deras utslag på ansökan om bli skild och att skiljebrev ska utfärdas är kort och gott ”beviljas”. Mer ordrika är Oppunda häradsrätt som lite knappt ett år tidigare tagit upp ärendet på tinget den 26 oktober 1815. Vi får få reda på att Petter har soldatnamnet Styf och är beväringskarl vid Fornebo i Lilla Malma. Han har varit borta i två år med armen i ”det sista kriget” och att hon då 8 dagar före Michaeli 1814 haft köttslig beblandelse med en nu avliden kusk vid Holbonäs. Sedan han kommit hem hade de inte levat tillsammans. Vårdnaden och försörjningen av sonen Per Eric tilldömdes Petter. Anna Catharina döms förutom till enskild skrift i kyrkan till 20 dagars fängelse på vatten och bröd vid Nyköpings slotts häkte. Dessutom menar domstolen att hon förlorat sitt rätt till morgongåva och del i boet.
Strängnäs Domkapitel, Protokoll 1816-09-26 § 14 här beviljas skilsmässan mellan Petter Stenberg och Anna Catharina Jonsdotter
Petter började sitt liv som klockarson, fadern tidiga död påverkade honom säkert, kanske var det tänkt att han som äldsta sonen skulle bli den tredje Stenbergaren som axlade klockartjänsten i socken. När modern gifte om sig med styvfadern hade han redan lämnat boet för att tjäna dräng. Som tjugosexåring gör han en gift hustru med barn, som trettionioåring vill han skiljas för att hans hustru blivit med barn under hans bortvaro i krig. Frågan är om han inte såg tillfället att skiljas från en hustru han aldrig ens bott tillsammans med. Den obesvarade frågan är fortfarande vad som gjorde att han hamnade som bruksrättare i Råneå, hundra mil från sin hembygd?
Vad hände med sonen Per Eric?
Parets enda barn Per Eric flyttade från farmodern som fjortonåring, han står då som fosterson hos Anders Hansson i Sörby, Näshulta. När fosterfamiljen flyttar till Tandla i Husby-Rekarne flyttar Per Eric med. Senare samma år som flytten till Tandla återfinns han som dräng i närliggande Tandersten. 1829 flyttar han tillsammans med den dåvarande husbondens familj till Borsökna i Gillberga. Det dröjer inte lång tid innan han slår sig in på en ny bana och blir indelt soldat vid Löppinge soldattorp, även det i Borsöknabäckens dalgång fast i Fors församling. Soldattorpet låg på säteriet Lagersbergs ägor och i dag är detta de södra delarna av Eskilstuna. Här lever och verkar Per Eric under soldatnamnet Berg, för att jäklas med släktforskaren har han dessutom i samband med flytten mellan Näshulta och Husby-Rekarne begåvats med ett nytt födelsedatum inspirerat från pigan på raden ovanför i husförhörslängden för Sörby i Näshulta.
Han blir aldrig gift, rätt snart flyttar en änka Anna Stina Bengtsdotter bördig från Sköldinge med sin son in i en backstuga invid torpet, hon tjänar piga hos honom, 1849 flyttar den tolvåriga Anna Lovisa Brolin in som tjänsteflicka, hon blir kvar i sju år. 1861 i oktober avlider Per Eric och boet uppges av Anna Stina Bengtsdotter som då tituleras hans hushållerska. Av bouppteckningen får vi reda på att han hade slöjdverktyg, höll två får, sådde råg och vete, att han hade lånat utsäde från sädesmagasinet och att han rätt nyligen varit på auktion, då han hade en auktionsskuld att betala. Han efterlämnade inga arvingar.
När Kungliga biblioteket så förtjänstfullt under Coronapandemin öppnat upp sina digitaliserade samlingar av tidningar, så bestämde jag mig för att leta lite mer kring vad som kunde stå om min mormors morfar och därmed komplettera hans levnadsskildring med saker som stått i tidningar. Han tillhörde de som skämtsamt kallades för ”Borensbergsadeln” dvs de driftiga män som styrde och ställde i det samhälle som växte fram vid 1800-talets slut vid det gamla vadstället Husby-Fjöl.
Johan Edvard Hultman föddes 1864 i Hultorp i Fornåsa socken i Östergötland. Fadern Anders Johan var sadelmakare och modern Matilda Alexandersdotter var dotter till en torpare. Edvard var i mitten av en skara på sex syskon. De verkar ha haft en bra uppväxt vid lägenheten Hultorp som hörde till Vänneberga södergård och som ägdes av Johan August Petersson i Kvinnslunda i grannsocken Björkeberg.
Husförhörslängden för Hultorp i Fornåsa 1876-1880. Den enda längd där alla barnen bodde hemma samtidigt, det var 16 år mellan den äldsta dottern Hulda och den yngsta sonen David.
Av husförhörslängderna kan man utläsa att han konfirmerades 1878 och 1883 uttog frejdebetyg. Den 23 oktober 1884 står han som utflyttad till Kristberg, norr om sjön Boren. Frejdebetyget är inte kopplat till utflyttningen visar det sig, men däremot för att Edvard den 20 november 1883 har antagits som livgrenadjär med namnet Hjelm vid Bergslagskompaniet vid Andra livgrenadjär regementet. Knappt ett år senare sker flytten till soldattorpet Rosenberg på Kvarns ägor, som han har som del i sin lön. Att han inte flyttade direkt efter värvningen berodde antagligen på att den avträdande soldat blev kvar på torpet innan denne flyttade till Gölstugan som inhyses. Men det kan också bero på att Edvard faktiskt inte ens befann sig i socknen vid denna tid.
Den 2 februari 1885 erhöll Edvard av Linköpings fabriks och hantverksförening gesällbrev som sadelmakare. Det visar sig att han varit gesäll hos sadelmakaren och tapetseraren Alfred Jonsson i Linköping sedan 1 juni 1883. Edvard hade uppfört sig hyggligt samt förrättat arbetet som blivit honom ålagt till belåtenhet. Tiden 27 mars 1885 till 15 juli 1886 var han gesäll hos sadelmakare A J Sandström i Örebro. Detta vet vi utifrån en bevarad gesällbok. Husförhörslängden placerar honom geografiskt på grenadjärstorpet Rosenberg under denna tid. Men detta är bara början på Edvards mångsysslarkarriär.
Ett porträtt på Edvard som ung
Edvard blev kvar till den 18 april 1890 då han tog avsked från livgrenadjärtjänsten. Han inskrevs samma år som värnpliktig. Han bodde kvar i torpet en kortare tid som sadelmakare och hann också gifta sig med halländskan Lovisa Hultman innan de flyttade till grannsocken Brunneby i november 1891. Först bosätter de sig vid Klakeström och senare i det så kallade Stenhuset.
Något år senare börjar de första notiserna dyka upp i tidningen som berör Edvard. 1891 söker Edvard en sadelmakargesäll
Från 1893 hittar man en radannons för att sälja ett par vagnsselar.
Den andra från samma år visar att Edvard var engagerade i föreningslivet på orten. Borensbergs sjuk- och begravningshjälpskassa får i och med detta en ny styrelseledamot.
Nästa handlar om att han utses till fjärdingsman enligt en notis i Motalaposten 1894-05-01. Julius Wadström var länsman och därmed hans chef vid denna tid. Det finns ett brev bevarat från honom till Edvard från 1901 där han kräver att han ska driva in en skuld på 57 öre.
På senhösten 1895 råkar Edvard på korpral Nils Adolf Oliv från Myrtomten i Godegård, som på hemväg från en instruktionskurs i tjänsten passerade Borensberg. Återseendet blev pratfyllt och hjärtligt. Edvard ska ha sagt ”Gå med upp och se hur jag har det ! Törhända kan ja bju min gamle halvtroppchef på en sup”. När de väl kom upp berättade Oliv att han var på väg till smeden i Hällabacka för att se om hans son Ernst kunde komma i smedslära. Edvard föreslog då istället ”skicka pojken till mig och låt honom bli sadelmakarare”. Senare på hösten skrev Edvard som överenskommet till familjen Oliv och berättade att han kunde ta emot pojken. Ernst Oliv skriver i sina memoarer att hans far hade instruerat honom om färdvägen och eftersom det var marknadstorgdag i Husbyfjöl denna onsdag den 6 december skulle ”min nyblivande principal då gå omkring iförd fjärdingsmannamössa, varför jag borde ha lätt att finna honom och anmäla mig”
Edvard Hultman avfotograferad i sin fjärdingsmannauniform
Oliv kommer till marknaden och finner en person med en sådan ämbetsmannamössa, en man med högrött och knottrigt ansikte och en försvarlig näsa med blåröda nyanser, kanske runt 55 år, han går runt honom två varv och känner sig osäker, detta är inte den man han föreställts sig och bestämmer sig för att istället söka upp Edvard i bostaden. Där möter han istället ett medelålders fruntimmer, och två lekande barn. Hon ber honom sitta ner och säger ”Hultman kommer nog snart”. Det dröjer inte länge innan en ”respektabel, medelstor, välväxt man, iklädd snygga borstade stövlar och kavaj”. Han hade en helt vanlig skinnmössa på huvudet, därunder ”ett mörkt tjockt hår, en välbildad proportionerlig näsa och därunder frodades ett par välvårdade mustascher. Hans ögon var granskande men vänliga och han såg alltigenom hygglig och rejäl ut.”. Av memoarerna får vi också reda på att sadelmakarverkstaden i två rum också kallades ”gamla krogen” och låg bara några steg från Motala ström. Sonen Allan Hultman pekade ut detta som Götagatan 3, som en gång i tiden varit telegrafhus. Edvard hade då två gesäller och de fick bo i verkstaden. Den ena, som var Edvards bror Oskar, delade bädd med Oliv i en utdragssäng och den andra gesällen som precis kommit dit fick sova i en järnsäng. Gesällerna kom och gick och blev sällan långvariga. Tillsammans med Oskar fick Oliv ge sig ut på ”landsarbete”, dvs man gavs sig ut på gårdar och herrgårdar där man såg över seldon och åkdon, men också stoppande av bossar, sätesdynor, madrasser och möbler. Edvard var ofta med och vi får reda på att han gillade att sjunga och var ganska skämtsam. Ibland hindrade fjärdingsmannasysslan honom, ibland kunde han kombinera dem. Som när Richard Carl Jacob Jacobsson i Bölnorp hade beställt av Edvard att se över seldon, madrasstoppning och en åktrilla som skulle stoppas och kläs i skinn. Samtidigt hade Edvard i uppdrag att vid samma besök driva in en skuld hos Jacobsson som gått till utmätning.
Ernst Oliv blev kvar från 1895 till 1899. Ett år senare kom han tillbaka till Edvard som nybliven gesäll efter en tid hos en sadelmakare Ekström i Nyköping. Edvard hade ju inte kunnat ge honom ett gesällbrev utan bara ett utlärningsbevis, eftersom han inte var sadelmakarmästare i en stad och trots att skråväsendet upphört mer än femtio år tidigare. Vid denna tid kommer också Ernst Olivs yngre bror Carl som lärling till Edvard.
1896-06-17 finns i tidningen Fäderneslandet ännu en platsannons där Edvard söker en nykter och ordentlig sadelmakeriarbetare. Från Ernst Olivs memoarer får vi reda på att familjen läste just tidningen Fäderneslandet.
1897-05-05 i tidningen Östgöten är det dags igen för en platsannons för en gesäll.
1899-03-23 kommer nästa annons, den speglar att lärlingen Oliv bestämt sig att bli gesäll i Nyköping.
Kraven på den anställde kring nykterhet skulle kunna ha förklarats av att Edvard 1898 är med och bildar den lokala godtemplarlogen i Borensberg. Han utses till LD, dvs Loge Deputerad (= Storlogens ombud). Familjehistorien berättar att trots att Godtemplarna var en nykterhetsloge så spottade Edvard inte helt i glaset. Både hans farfar, bror och några av hans söner hade uppenbara alkoholproblem. Ernst Oliv berättar i sina memoarer om Edvard ”nu hade han antagit en nästan högtidlig och mer avmätt jargong, I en nära framtid lärde jag mig snart att det var nykterhetsbarometern som gjorde sitt utslag ”. 1908 byggdes Logen eller Ordenshuset som det också kallades. Här visades även bio och Edvard var då biografvaktmästare.
Edvard kvarstår i styrelsen för sjuk- och begravningskassan, i en artikel daterad 1897-01-14 i Östgöten ser man att han avancerat till vice ordförande. Föreningen som grundats tio år tidigare och under Edvards tid har medlemmarna ökat från 69 till 120 medlemmar. I den här notisen beskrivs att man vill komma i åtnjutande av statsbidrag,
I Motalaposten 1899-01-11 förstår man att han återigen blivit återvald som vice ordförande. Självklart var familjen själva medlemmar där, hustrun Lovisas försäkringsbrev finns bevarat.
Samma år i både Motalaposten och Östgöten den 1899-08-26 återfinner man en notis om att fjärdingsmannen J.E Hultman fått tillstånd att ha ett kommissionskontor för anskaffande av anställning i Norge och Sverige, en så kallad Tjänstebyrå. Dvs en privat arbetsförmedling. 1906 började statliga bidrag betalas ut till kommunala arbetsförmedlingar men först 1934 gjordes en reform med syfte att ge lika villkor över hela landet.
Redan månaden efter dyker det upp annonser i Motalaposten både som reklam för rörelsen och som platsannonser
1897 i både Nya Mjölbyposten och i Motalaposten berättas att lantgården Brånshult i Kristberg nu delats upp för egnahems lotter och Edvard har tilldelats en av dem. Hela hemmanet Brånshult 1 hade köpts 1895 från konduktör Bengt Alfred Nyström bosatt i Hållingstorp, som genom arv 1892 förvärvat gården, från den i Högby östergård bosatte Abraham Hjalmar Nyström. Brånshult är beläget ca 3,5 km väster om den i Borensberg belägna stenbron över Motala ström.
I Östgöten och i Motalaposten den 1902-02-06 finns en notis om att Egna hems föreningen haft årsmöte och att Edvard valts in som suppleant i styrelsen.
När man tittar i lagfartsböckerna för Brånshult 1 ser man att ”Föreningen Egna hem utan personlig ansvarighet” börjat sälja av tomter 1897. Men Edvard tillträder aldrig sin lott. Den 8 april 1902 skriver Edvard på ett arrendekontrakt på en annan tomt och 1903 flyttar familjen från Stenhuset i Klakorp till Rosenborg på Klakorps utjord som Edvard då låtit bygga, en fastighet som skulle komma att bli centralt placerad i det uppväxande samhället Borensberg. Först efter ägostyckningsförättning i november 1908 köper han loss tomten från Motala Ströms kraftaktiebolag. Köpeskillingen var på 1200 kronor och betalades med 6% i ränta och avsåg lotten XXV:E om 70/10 000 delar av stamfastigheten. Köpet var villkorat så att endast byggnad för bostad fick uppföras och ingen handel fick bedrivas före 1912. Inte heller fick han bedriva verksamhet som spred dålig lukt eller buller. Det var dessutom varken tillåtet att bränna ris på tomten eller släppa ut urin eller slaskvatten i öppet dike. Edvard passade dock på att hyra ut ena delen av det nybyggda huset till kommunen som skola. Hans barn kunde knappast klaga på att de hade lång skolväg. På övervåningen bodde en familj inneboende.
Vid denna tid var det ett lantligt kvarter, på kvällarna hjälpte Edvards barn till att mota in kor för mjölkning. Korna som gick fritt nära inpå huset hörde till bonden från Haget och som ersättning fick familjen mjölk, vilket gladde Edvards hustru Lovisa.
Familjen Hultman foto taget 1902. dottern Helny, Edvard, sonen Allan, hustrun Lovisa med dottern Eva i knät, sonen John och sonen Ivan.
Vi backar tillbaka i tiden till runt 1900 då Edvard har skaffat sig cykelagentur för märket Standard. Gesällen Oliv är en av hans kunder.
1901-05-25 finns det i tidningarna Fäderneslandet och Östgöten återigen annonser, där Edvard söker två nyktra och ordentliga sadelmakeriarbetare som kan få anställning omedelbart.
1904-07-11 dyker det upp en motsvarande platsannons i Stockholmstidningen, Edvard söker fortfarande en nykter och ordentlig personal, en sadelmakargesäll och en lärling. Intressant är också kraven på kunskap i möbelstoppning, sönerna Allan och Ivan som övertog rörelsen efter fadern titulerade sig tapetserare och slutade sin karriär som möbelhandlare. Annonsen återupprepas dagen efter.
1905 den förste april i tidningen Östgöten finns återigen en platsannons för tjänstebyrån. Intressant är den korta inställelsetiden att träffas den 7 april. På samma sida annons där han söker en sadelmakeriarbetare, Edvards annonser året innan i Stockholmstidningen för hjälp i den egna rörelsen verkar inte ha lyckats så väl,
Den 3 april 1905 dyker samma annons upp igen för sadelmakare, och denna gång får han napp, då en sadelmakeriarbetare från Åtvidstrakten flyttar in som inneboende i familjen.
I juli 1907 annonserar Edvard återigen i Stockholmstidningen efter personal till den egna rörelsen. Denna gång har han slopat krav på gesäll och lärling, ordningsamhet och nykterhet.
I Östgötaposten den 30 oktober 1908 ser vi ytterligare ett av Edvards yrken, som auktionist. Det är snickaren i Kvarn Jan Andersson som säljer delar av sitt hem.
I Stockholmstidningen 1910-02-13 är det dags för annonsering om auktion igen. Denna gång ska lösöre i Skrukorp säljas, är du känd kan du få tre månaders anstånd med betalningen, annars gäller direktbetalning.
Den näst sista annonsen jag hittat är ifrån en 10 maj 1910 då Edvard återigen söker två sadelmarkeriarbetare till sin egen verksamhet.
Året efter den 31 maj söker han via Stockholmstidningen en sadelmakeriarbetare kunnig i möbelarbete samt en försigkommen lärling
1915 säljer Edvard sitt hem (Klakorp 1:176) till svärsonen Gustav Andersson. Samma år har Gustav köpt en annan del av Klakorp från Motala ströms kraftaktiebolag, tomten Klakorp 1:124.
1919 den andre juli avlider Edvard Hultman i sitt hem, enligt hans barns berättelse dog han av lunginflammation i sviterna av spanska sjukan. I dödboken är noterat, efter rådfrågan av doktor E Eriksson i Motala, dödsorsaken tuberculosis pulmonum.
Bilden togs framför hemmet Rosenborg i samband med Edvard Hultmans begravning 1919. De flesta är identifierade som änkan, hennes barn med respektive och barnbarn. Bilden är färglagd i nutid.
Månaden efter Edvard avlidit köper änkan Lovisa tillbaka fastigheten från sin svärson Gustav. Samma år köper hon även en tomt av Motala Ströms kraftaktiebolag.
Edvards yngsta dotter Anna efterlämnade en klippbok som finns i min ägo. Ur den hittar jag två intressanta artiklar som har bäring på Edvard. Dels historien om nykterhetslogen som berättas när den fyllde 50 år. En bitvis stormig historia om hur man i början delat lokal med Baptistkyrkan och att den första strävan om egen lokal gick om intet. Intressant är också att lärlingen Oliv omnämns som ordensbroder.
Den andra artikeln i klippboken berättar om när Edvards söner Ivan och Allan beslutat sig för att lägga ned sin möbelaffär och främst ägna sig åt tapetserararbete. Vi får också reda på att Edvard först hade sin verksamhet vid Benstampen nere vid Motala ström och i samband med att han byggde Rosenborg även flyttade dit sin verksamhet. Först 1924 några år efter Edvards död byggdes själva möbelaffären, innan dess hade man huserat i ett uthus till själva bostadsbyggnaden. Oliv berättar i sina memoarer att Edvard 1895 hade stoppat stolar åt dansken Daniel Rasmussen i Hättorp, Tjällmo. Möbelstoppning och omklädnad var nog en naturlig bisyssla för sadelmakare i alla tider.
Innan jag började samla material till den här artikeln så visste jag att Edvard varit en mångsysslare, som gått i lära hos sin far som sadelmakare, gått på gesällvandring, lärt till tapetserare, varit fjärdingsman, livgrenadjär och biografmaskinist, varit hyresvärd, samt varit grundare av ortens godtemplarorden. För mig var de spännande nyheter att se hur han dessutom varit delaktig i den lokala sjuk- och begravningskassan, egnahemsföreningen samt bedrivit en privat arbetsförmedling och sålt cyklar. Ännu är inte Kungliga bibliotekets digitala samlingar kompletta. Flera tidningar från Östergötland är vad jag ser bara digitaliserade fram till runt 1905 så det kan finnas okända händelser och guldkorn som ännu väntar på sitt upptäckande i arkivens gömmor.
En lite mer udda källa i släktforskningen är domkapitlens protokoll. När jag för ett tag sedan bläddrade i Strängnäs domkapitel protokoll hittade jag ett exempel av kollegial vänlighet som straffade sig. Inga kända släktingar, men med anor i Gåsinge vid denna tid var säkert brottslingen och historien bekant för mina förfäder och förmödrar.
Pastorn i Gåsinge (D) Samuel Aurelius (1669-1742) instämdes den 27 feb 1723 för att lyst tre gånger samma dag, för sin kollega Johan Rosander i grannförsamlingen Vårdinge, och dessutom sammanvigt dem samma dag. Kyrkolagen från 1686 hade inte ändrats vid denna tid och det innebar att lysning skulle genomföras tre söndagar i rad på högmässan och det fanns bara två undantag, då man kunde komma undan med en lysning, och det var om mannen skulle ut i krig eller om någon av parterna var döende. Av handlingarna kan man också förstå att det dessutom utgått ett kungligt brev om detta den 25 november 1720.
Frågan hanterades vidare den 8 maj samma år av domkapitlet. Aurelius tillstod sin felaktighet men menade att han inte kände till det kungliga brevet. Han bad om ursäkt och erbjöd sig frivilligt att böta 40 daler kopparmynt, vilket godkändes efter förmaningar. Pastor Rosander menade att han nog det kungliga brevet hade kommunicerats men kunde inte minnas det. Rosander gjorde en uppenbar avbön för sitt tidiga sängalag och fick av domkapitlet en allvarlig förmaning.
Av handlingarna ser man att Rosander redan tidigare utlovat att betala 60 daler kopparmynt för sin förseelse och att en påminnelse gick ut om detta den 27 februari. Enligt vigselboken för Vårdinge hade pastor Hans Rosander sammanvigts med sin husjungfru Elsa Gustafsdotter den 9 december. Och man förstår att det var bråttom, den 24 januari 1723 föddes nämligen sonen Johannes. Man kunde fråga sig hur pastorn därefter kunde stå i predikstolen och fördöma otidigt sängalag efter en sådan historia.
Vi kan konstatera att denna lilla historia inte bara innehåller ett brott, nämligen brott mot lysningsreglerna utan även otidigt sängalag, dvs sex före äktenskapet. Att begå ett brott för att dölja ett annat brukar sällan löna sig.
Domkapitlet eller konsistoriet som det också kallades fanns under medeltiden, avskaffades i samband med reformationen och återinfördes på mitten av 1600-talet var det stark knutet till stiftens gymnasium. Förutom rena ämbetsärenden som prästtillsättningar, prästexamen och prästvigningar och hjälp till prästänkor var man ansvarig för frågor rörande trolovning och äktenskap eller skilsmässa, samt för skolor och undervisningsväsen, och svarade för tillsättning av lärare.
Vill du läsa mer om domkapitlens arkiv för Strängnäs och Uppsala stift kan du kika på följande länk
Min farmors farmors mormor vad född vid Stora Mötet i Lilla Malma i Sörmland, som dotter till skomakaren Anders Malmström. familjen flyttade när Cajsa Lotta bara var några år till grannsocknen Lilla Mellösa där hon både växte upp och som tjugoettåring 1805 gifte sig med Jan Engström.
Det är bara genom notiserna i kyrkböckerna som Cajsa Lottas liv kan återskapas. Och tyvärr är notiserna väldigt knapphändiga. Genom att följa även hennes syskons liv får man mer förståelse för vad som hände familjen och varför man plötsligt flyttade så långt från hembygden.
Cajsa Lotta hade två syskon, Eric Gustav Rask, som inte som man skulle kunna tro av namnet var soldat, utan gruv- och bruksarbetare vid Droget och Björndammen i Dunker. För vår släktgren blir det betydelsefullt eftersom Cajsa Lottas barn Stina Cajsa kommer att bo grannar med den familjen när hon vuxit upp. Det andra syskonet var Anna Stina, hon gifte sig med en Jonas Andersson från grannsocknen Helgesta. Bara några månader efter att de hade gift sig flyttade de till Slagsta i Botkyrka där Jonas tjänar som tegeldräng. Troligen har Jonas och hans nyblivna hustru lockats dit av rättaren i Slagsta som ett halvår tidigare flyttat från Lilla Mellösa. Slankveckan 1813 flyttar ett flertal familjer från Lilla Mellösa och omgivande församlingar just till Slagsta för att börja arbeta på tegelbruket. Lika snabbt som de kommer dit, lika snabbt flyttar de därifrån, ett år senare har de flesta flyttat vidare. Efter en kort sväng i Boo, flyttar Anna Stina med familj till först Hökmossen och senare Fågelsången, båda i Brännkyrka och sedan tillbaka 1818 till Slagsta i Botkyrka. Efter ett halvår flyttar man ”hem” till Lilla Mellösa. 1820 bor flyttar familjen från Flens socken till Vigersberg i Floda. Och i Floda bor Anna Stina därefter tills hon dör. 1838 härjar rödsoten och inom loppet av några veckor har både Anna Stina och hennes två yngsta barn Erik Johan och Carolina strukit med.
Slagsta tegelbruk (1863)
Cajsa Lottas make Jan var tidvis rättare, tidvis dräng och under vissa perioder står man som husvilla/tjänstelösa. Från Remnastugan i Lilla Mellösa bär det 1806 av till Ekeby östergård i Dunker. Här föds den äldsta dottern Stina Cajsa, min anmoder. Året efter är man tillbaka i Remna och 1808 är det dags att flytta till Vik i Vadsbro, där Jan är rättare, året efter till Vadsbro by. Här föds sonen Gustav 1810, som levde sitt vuxna liv som artillerist vid Svea artilleriregemente. 1812 flyttar familjen tillbaka till Vik och bor i Grindstugan, Jan kallas omväxlande dräng och rättare vid denna tid. Här föds dottern Anna Charlotta, som dog bara fyra månader gammal i kikhosta. 1813 gör familjen ett uppbrott och flyttar från hjärtat av Sörmland till Bona på Ekerö. Här föds sonen Jan Erik, som mellan 1831 och 1839 är soldat Hög vid Avla i Gåsinge, men som slutar sitt liv som smed i Villberga i Uppland. Samma år (1813) flyttar familjen till Mariedal i Stuvsta, Huddinge församling. Långt bort från hembygden men inte särskilt långt bort från systern bosatt i grannförsamlingen Brännkyrka. 1816 flyttar man till Slagsta tegelbruk i Botkyrka. 1818 påbörjas det som gör att jag och andra släktforskande släktingar gjort att vi tappat bort familjen. Husförhörslängden noterar nämligen att familjen flyttar till Lilla Mellösa. En notering gjord några veckor senare flyttar över familjen till sidan över husvilla/tjänstelösa. Två månader senare är de åter noterade som boende vid Slagsta. 1820 kommer nästa anteckning att familjen flyttar till Lilla Mellösa. Men även denna gång är det ett villospår. Redan 1818 står familjen som inflyttade till torpet Lyktan i Vårby, Huddinge församling, någon kilometer norr om Slagsta. I utflyttningslängden 1820 står familjen som utflyttade från torpet Haga i Vårby, Huddinge till Lilla Mellösa. Men bara för att något står två gånger blir det inte mer sant.
1821 återfinns Jan Nilsson Engström som inflyttad från Botkyrka/Huddinge (ja det står faktiskt så) till Näsby i Vårdinge. Med sig har han de fyra barnen, men han noteras som änkling. Det tog många år och sökande i många olika källor innan jag förstod hur det låg till. Familjen flyttade från torpet Haga men de flyttade inte så långt utan bara tillbaka till grannsocken Botkyrka, och där den 12 december dör som det står i dödboken ”dränghustrun Catharina Charlotta Engström, 36 år gammal av vattensot i Tuna krog”. I husförhörslängden saknas familjen, och den familj som står noterad där är utflyttad i oktober samma år. Tittar man noga i dödboken ser man att Catharina Charlotta räknats till en av de sju ”främmande” som dött i socknen. Alltså var familjen aldrig skrivna på platsen, även om de verkar ha bott där.
Efter att jul- och nyårsfirandet lugnat ner sig och jag även klarat av att flytta var det dags att kika om det hänt något på de dna-test jag administrerar på FTDNA. Det hade inte dykt upp några starka träffar, däremot hittade jag ett intressant inlägg om webbtjänsten DNA painter som visade sig ha många fördelar jämfört med FTDNAs inbyggda ”kromosom browser”. Jag upprättade en profil för min fars DNA-test och började importera de kända träffarna på farmors och farfars sida. En klar fördel med DNA-painter är att kunna kika på så många träffpersoner man vill samtidigt och dessutom kunna märka ut både träffpersonen och vem som är den gemensamma anan.
Därefter började jag kika lite mer på de träffar med okänd koppling som ändå är rätt nära. Jag har många gånger vridit och vänt på dem utan att förstå kopplingen. Men denna gång föll pusselbitarna på plats. Efter att ha plockat ut antavlor på träffarna såg jag något i DNArboretum hittade jag något jag tidigare uppmärksammat, nämligen hela tre DNA-släktingar som alla har Jan Olof Andersson i sitt släktträd. Visst hade jag sett att de hade anor i Norrby, men aldrig lyckats koppla ihop dem med de Norrby anor jag redan har bekräftade. Intressant är att alla lyckats ärva ungefär samma segment av DNA.
Om jag innan jul var lycklig över att domboken avslöjat fadern så blev jag nu överlycklig för att DNA bekräftat att häradsrätten dömde rätt och min anmoder Carolina Ersdotter inte for med osanning när hon tog ut stämning på Jan Olof Andersson som barnafader till häradsrätten.
Gösta, Maria, Ingrid och Johanna alla delar den gemensamma anan Jan Olof Andersson
Så nyfiken som jag är har jag redan börjat kika på mina nyfunna anor och förutom en stor del Norrby anor finns rötterna i Kumla och Sala och även så långt bort som i Norberg. Alla mycket tacksamma socknar att forska i med välbevarade kyrkböcker och detaljerade dödboksnotiser. Räkna med att det kommer att komma spännande inlägg om dessa anor framöver.
I min jakt på Catharina Nilsdotters öde som arrestant på Nyköpings slott kom jag också över en spännande förteckning över de som tillbringat tid som fångar och arrestanter vid Gripsholms slott. Jag antar att man hamnade i antingen Nyköping eller Gripsholm beroende på vilket härad i Sörmland man stod anklagad/dömdes i.
Förutom en förteckning över fångar och arrestanter finns en förteckning över vilka som ”påslagits järn och bojor”. Där finns för vissa kompletterande information (inom parenteser) om varifrån de kom eller deras brott. Personer märkta * finns i den särskilda längden.
Förteckning på de fångar och arrestander som vid Gripsholms slott hafva suttit i arrest och hvad till dennas underhuld uppgådt af fångmedlen från och med den 1 maj 1745 till 1 maj 1746 (Länsräkenskaper, Södermanland, 1745, Vol 209, sid 5427-5429)
drängen Olof Pärsson* (från Torpa) njutit ifr och med den 1 maj til och med den 11e dito då han till tinget fördes är 11 dagar 1:12
Ankom d 15 mah hvarifrån han njutit till den 15 nov bägge inclusive, då han till dödsstraffes ungangående avfördes är 185 dagar å 4/. 23.4 Silvmnt 24:16
Avsked sold Per Holm* njutit från och med d 1 maj till den 11 do då han till tinget fördes 11 dygn. 1:12
Dito vid återkomsten ifrån och med den 15de till och med den 27 augusti vilken dag han bortfördes är 105 dagar. A 4% 13.4 14.16
Tidelagaman Per Johansson* njutit från med den 1 maj till och med de 4de då han fördes till tinget, är 4 dagar, a 4 16
Återkom d 9de hvarifr han njutit till och med den 6 okt då han afsändes är 152 d a 4% 19:- 19:16
Jan Jacobsson njutit från med den 1 maj till och med de 22 juni är 53 dagar a 4% 6:20
Kvinnsperson Annika Jansdotter* njutit från med den 5 maj till och med den 21 aug då hon avsändes är 109 dagar a 4% 13:??
Hustrun Marina Jansdotter* njutit från med den 19 juni till och med den 21 aug då hon avsändes, är 64 dagar. A 4% 8:-
Soldaten Jan Blom* njutit från med den 22 maj till och med den 10 juni då han till tinget fördes, är 30 dagar. A 4% …3:24
Återkom de 24 dito med vilken han njutit till och med den 22 nov då han bortfördes om 152 dagar, a 4% 19:-
Soldaten Olof Wessman njutit från med den 22 maj till och med den 17 sep då han avfördes, är 119 dagar, a 4%
Bonden Jan Olofsson * (från Öja) njutit från med den 14 juni till och med den 20 dito då hön första gången till tinget fördes, är 7 dagar, a 4%
Återkom den 24de för vilken daga han till och med den 20 nov då han andra gången till tinget fördes är 150 dagar a 4% 18:24
Därifrån återkom den 24:e med vilken dag han njutit till och med den 4:e februari 1746 då han bortfördes är 74 dagar, a 4% 9:80 26:??
drängen Erik Eriksson njutit njutit från med den 15 majtill och med den 5 maj, är 5 dagar, a 4%
dito på vatten och bröd a 2%
Oförpassade Per Larsson njutit från den 3 maj till och med den 7:e, är 5 dagar, a 4%
Skarprättardrängen Magnus Palm njutit från med den 1 maj till och med den 20 då han avsändes, är 20 dagar, a 4%
Skräddaren Carl Lindberg 20 dygn vid vatten och bröd a 2%
Kvinnspersonen Annika Andersdotter do 12 dagar a 2%
Avskedade soldaten Falck för lönskalägen 14 dagars fängelse a4%,
Kvinnspersonen Brita Matsdotter med sitt lilla barn njutit från med den 25 juli till och med den 6 aug , är 13 dygn, a 6%
Artilleri trumslagare Anders Edberg njutit från med den 27 juni till och med den 10 juli är 14 dagar, a 4%
Bonden Anders Andersson ifrån Viby , 14 dagar vid vatten och bröd a 2%
Drängen Olof Nilssons dagl dito a 2% , summa 16
Tjuvkonan Brita Stina Albom* njutit från med den 6 decemb till och med den 15 dito då hon avvek, är 10 dygn, a 4% 1:8
Intterimsavskedade sold Abr Rolin och Jan Clarin med hustru och dotter, 4 personer ifrån med den 17 nov till och med den 5 dec då de avfördes , är 19 dagar, tillsammans 76 dagar a 4% 9:16
(Tidelagaren) Sold Zach Bucht* njutit från med den 22 okt till och med den 20 nov då han till tinget, fördes är 29 dagar, a 4% 3:20
Dito återkom d 23de med vilken dag han till och med den 30 april 1746 är 159 dagar a 4% 19:28 23:16
Soldat vid Överste Hamiltons regemente Jonas Lundin* njutit från med den 21 feb till och med den 4 martij då han rymde, är 12 dagar, a 4% 1:16
Soldaten Lars Zetterman *njutit från med den 27 feb till och med den 30 april 63 dgr a 4%
Carl Holm 8 dagar vid vatten och bröd
Pigan Kerstin Andersdotter dito
Avsk sold Anders Wång do 4 dagar
Båtsmännen Berg och Häll 8 dgara hvardera med vatten och bröd a 2%
Torparen Gissle Mattsson för stöld njutit från med den 5 april till och med den 30 april, är 26 dagar, a 4%
(Ladugårdspigan Maria*)
Summa 216:64
Gripshoms Slått den 30 April 1746 / Mathias Fahl?qvist
* Även skrivna i en förteckning på fångar vid Gripsholms slott som uti arrest stuttit och för deras brått och missgärnningar av påslagits järn och bojor år 1745. Kompletterande uppgifter från denna längd inom parenteser på berörda personer. (sid 5431)
Jag har tidigare skrivit om Catharina Nilsdotter Granberg, klockarhustrun i Lilla Mellösa i Sörmland. Hon växte upp i Floda, levde som änka i Stora Malm, tjänade piga i Stockholms när hon gifte sig för en andra gång och bodde sedan nära femton år i sockenstugan i Mellösa by. Men en liten notis i mantalslängden för 1746 har länge kittlat fantasin. ”Hustrun i arresten på Nyköpings slott”.
Varför var hon där? Vad hade hänt? Med min vanliga otur så saknas domboken i häradsrättens arkiv mellan 1708 och 1774 och de renoverade domböckerna saknar avskrift för två av tre ting under 1745 för Villåttinge härad. Och nej något mål där hon nämns finns inte med i det enda tingsprotokoll som är bevarat. Vad finns då kvar för källor för att kunna få någon klarhet i vad som hände? Jo saköreslängden skrevs i en extra kopia och lades bland länsräkenskaperna.
Finns den bevarad? För att ta reda på det styrde jag kosan till Riksarkivet som förvarar Kammararkivets exemplar. För den som lönearbetar är det mer eller mindre omöjligt att ta sig dit på sin fritid, med öppettider 9-16 och beställningsfunktionen stängd mellan 12 och 13, varken sovmorgon, lunch eller smita lite tidigare från jobbet är möjliga alternativ för att få upp något från arkivets gömmor. Nåväl idag slutade jag så där tidigt att kollegorna tittade på mig och undrade om jag var sjuk.
Väl på plats kikade jag i registret och chansen att saköreslängden finns kvar är stor, i något av de två bevarande verifikationsbanden för året i kammararkivets exemplar. Då arkivet en gång i tiden råkade ut för en brand räknas ett av banden som så skadat att det ska stå kvar i hyllan till tidens ände utan att någon får titta i den innan dess. Nåväl, jag beställde in det andra bandet och bladade mig försiktigt igenom den mer än halvmeterhöga boken, det fanns mycket spännande kvittenser och längder i boken men inga saköreslängder. Man skulle kunna säga att oturen fortsatte vara på min sida. Men ni känner säkert till ordstävet ”Efter regn kommer solsken” och det är fallet denna gång. För ungefär mitt i det stora verifikationsbandet finns ett gäng olikstora lappar som alla är undertecknade ”Nyköpings slott” och som beskriver ett antal personer som transporterats till slottet och dess arrest eller därifrån. Hjärtat slår lite snabbare och så plötsligt efter några sidors bladande bland alla okända brottslingar så dyker min Catharina upp. Och plötsligt är den otillgängliga saköreslängden ingen att gråta över, jag har hittat en källa som garanterat ger mig mer kunskap en en enstaka rad i en saköreslängd.
Klockaren i Mellösa Petter Stenberg hustru Karin Nilsdotter som inte allenast af åtskilliga Mellösa kyrka tillhöriga saker som henne varit anbetrodda, utan och i sakristian så därav såsom och penningar uti en där stående så kallad fattig kubb stulit, utan också under Tionde Boden i berörda socken borrat hål på botten av säd uttappet, med vad som annat henne angivit och bekänner,och därför vid nyligen överståndna sommarting med Villåttinge Härad dömd blivit, varder härmed till Nyköpings Slotts arrest insänd, Att däri förvar hållas till dess kunglig majestät av Riksens Swea Hovrätt angivande häradsrätten sitt utslag över Karin Nilsdotter underställt, sig över utlåtande månde. Tingsstället Flen den 8 juni 1745
På ämbetets vägnar Carl E Grevesmühler
Slottsvaktmästaren Ramfelt beordras att antaga och under säkert fängsligt förvar här på slottet kvarhålla på andra sidan nämnda hustru Karin Nilsdotter,till delades samma vanligit fångeunderhåll ifrån av med denna dagen i Nyköping slott den 10 juni 1745
Edward Planck
Vi får alltså reda på att Karin som klockarhustru haft ett visst förtroende rörande förvaltningen av kyrkans egendom, men bestämt sig för att istället se detta som någon hon fritt kunde förfoga över. Mest utstuderat är förstås det påhittiga att borra hål i tappen i tiondeladan för att kunna hämta ut en del av prästens säd för egen bruk.
Vad hände sedan med Karin? Kom hovrätten med ett utslag? Det vet vi inte. För innan det var avgjort så avlider Karin på slottet. Vad som är dödsorsaken vet vi inte, men man kan ana att även om Karin uppfattat sina omständigheter som så påvra som klockarhustru i sockenstugan att hon behövde dryga ut inkomsterna med kyrkans penningar och säd så var livet som arresterad på Nyköpings slott desto påvrare. Efter en kall vinter i en mörk och rå fängelsecell kan man ana både undernäring, kraftiga förkylningar och lunginflammation som bidragande till dödsorsaken.
Som här nämnda hustru Karin Nilsdotter idag här på slottet blivit död, alltså kommer hennes underhåll med denna dagen att upphöra. Nyköpings slott den Tjugonde och Sjätte Marti 1746.
Edward Planck
Ännu en gång visar sig det vilka spännande historier som finns i våra arkiv i det odigitaliserade materialet och som bara ligger och väntar på att bli upptäckta. Med hjälp av lite mer udda källor som lysningssedlar, mantalslängder, generalmönsterrullor och länsräkenskaper har jag alltså lyckats skapa mig en bild av min anmoders liv från vaggan till graven där de vanliga böckerna ur kyrkoarkivet bara kunnat ge en liten del och som varken hade kunnat ge mig svar på var Karin växte upp eller var och när hon dog.
På nätet kan man som bekant hitta det mesta. Förutom de som lägger upp sina släktträd på amerikanska betalsiter och tror att jag tänker betala för att kika på deras hemligheter. Om betalningen gick till de som lagt tid på att forska fram träden vore det ju en sak, här går det istället till bolag som tjänar multum på att sprida dåligt kvalitetssäkrad information. Gratis är som sagt gott och det ger också möjlighet för andra att kompettera och korrigera. För alla har vi väl begått misstag i släktforskningen, gjort antaganden, litat på amerikanska släktträd, läst fel och så vidare. Då är det bara att erkänna att det blev fel och ta nya tag.
Med 777 kända anor på pappas sida sprida på 20 generationer och 1946 förfäder och förmödrar på mammas sida fördelade på 58 generationer (nä varken Adam och Eva eller Tor och Oden är med i mina träd…) så behöver man också skapa överblick. Därför blev jag glad över det gratisprogram TreeSeek som kan skapa antavlor i nio generationer i solfjädersform. Det är bara att laddda upp sin GEDCOM-fil från tex Disgen och vips så har man ett snyggt layoutat träd.
Jag vet att även Geneanet.com har möjligheten men där är stegen mellan att laddda upp en fil och få fram en färdig tavla fler och dessutom riskerar man att få ful layout där texter förkortas mitt i ord.
Inom kort kommer jag lägga upp dessa tavlor på bloggen för allmän beskådan under menyn Antavlor.
Johan Aurivillius var dotterdotterson till den i tidigare inlägg nämnda Eric Matheus Hwiit. Han växte upp i Gävle som son till kontraktsprosten och riksdagsmannen Olof Aurivillius och hans hustru Barbara Persdotter Cassiopæa.
Fadern Olof hade innan han kom till Gävle varit skolrektor i Uppsala och känd för att ha gott om idéer och kraft att genomföra dem. När han kommer till Gävle 1648 inför han både pedagogklass (föregångare till folkskolan) och en skolstyrelse (i form av konsistoriet). Han deltog som oavlönad lärare vid gymnasiet. Olofs stridbarhet gjorde att han 1649 fick stadens borgmästare Simon Depken avsatt på grund av en bruten förlikning mellan dem. Simon hade tillträtt som borgmästare 1646 på rikskansler Axel Oxenstiernas rekommendation. Olof ställde här hårt mot hårt och lär ha sagt något liknande att ”aldrig någon vänskap mera skulle blifva mellan honom och Döpken, ville han söka en annan lägenhet eller ock skulle Döpken vika (dvs flytta).” Eftersom Depken var en inpopulär borgmästare hos borgarna uppstod snabbt enighet kring vem som skulle vika och han entledigades den 12 december 1649. Olofs eftermäle i herdaminnen är ”så som en man av förtjänst, höga ämbetsgåvor och märkliga framsteg i studier”. Om Simon som också är en släkting kan du läsa lite mer om i min inlägg om Simons farfar Släktens Stockholmare Simon Depken den äldre.
Bland Johans syskon kan nämnas den äldste brodern Petrus, som var professor och lärare i grekiska vid Uppsala universitet, Eric som blev språkforskare och rektor vid Uppsala universietet samt den yngsta brodern Christoffer som 1682 blev rektor i Gävle skola, 1689 kyrkoherde i Hille och senare lektor i teologi 1691. Han slutade sin karriär som kyrkoherde i Alfta 1696. Han var precis som sin far även riksdagsman för prästerståndet.
Johan blev student vid Uppsala universitet 1663 och magister 1676, samma år blev han conrektor vid Stockholms Trivialskola och 1681 rektor. Han blev föreslagen som kyrkoherde i Söderby, Uppland 1684 men fick inte tjänsten. 1686 blev han utnämnd till kyrkoherde i Harmånger i Hälsingland. Han slutade därför sin tjänst som rektor vårterminen 1688. Som vanligt på denna tid rådde ingen brådska, han planerade att tillträda sin tjänst 1689 men hann avlida före tillträdet 1689 och begravdes den 23 juni i Storkyrkan i Stockholm. Det är osäkert om Johan någonsin besökte sin sista arbetsplats Harmånger.
Själagården, enligt en modell på Stockholms stadsmuseum.
Trivialskolan (idag Storkyrkoskolan) låg vid denna tid på Själagårdsgatan 13 i Gamla stan. Detta var adressen för det själagårdshus (sjukhus för gamla och sjuka) som grundades på medeltiden och sedan blev skolhus. Huset revs 1933.
Johan var gift med Sara Larsdotter Elvia, prostdotter från Älvdalen i Dalarna. När Johan dött gifte Sara om sig först med efterträdaren i Harmånger Erik Tybelius och när han dog med dennes efterträdare Johan Micrander. Så trots att maken aldrig ens tillträtt tjänsten som kyrkoherde i församlingen tillämpades seden kring konservering av änkan inte bara en utan två gånger i rad i detta fall.
Johan och Sara fick fem barn:
Barbro (1678-1750) gift med brukspatron Anders Hirshman, mina anföräldrar
Margareta (1682-1717) gift med fältprästen och kyrkoherde Eric Agrivillius i Harmånger (1673-1737)
Catharina (1687-1689)
Anna (1686-1742) gift med skolmästare i Mora, Petrus Hasselbeck (1680-1724)
Anders, präst 1713 i Stockholm (dock ej omnämnd i herdaminnet för Stockholm)
Harmångers kyrka så som den såg ut före ombyggnaden 1884. Det var troligtvis så här kyrkan såg ut när Aurivillius släkten bodde där.
Torpet Lövstugan i Björnlunda socken, Sörmland finns inte kvar. Det är rivet sedan länge, men vid mitt besök där i maj skymtade lämningarna ändå fram. Det man kan se är en stensättning som skulle kunna vara del av en mur till en jordkällare eller kanske möjligen en mur av stugan.
Framför platsen där torpet kan ha stått öppnar skogen upp sig i en glänta och runt gläntan och även en liten bit upp i skogskanten är det dikat, inga djupa krondiken men väl synligt för blotta ögat. Tittar man på den gamla kartan från 1807 så finns det något som skulle kunna vara motsvarande linjer för urdikningar.
Detalj över torpet Lövstugan på ägomätningskarta för Bjursnäs, Björnlunda från 1807.
Förutom kartan är bevarat beskrivningen över de olika markerna.Vi ser att närmast huset fanns kryddtäppor och att åkerjorden inte var den allra bästa ”björklera och skogsjord” och att ängen var av ljungmark och kärr- och mossvall och hagmarken. Om björklera noterar den samtida litteraturen att den är vitaktig och ”giver icke sällan missväxt”. Vi ser det också på att korntalet nämns till 3 och 4. Det innebar att om man sådde 1 tunna utsäde fick man tre eller fyra tillbaka beroende på vilken av åkrarna man sådde. I snitt har man räknat ut utifrån korntalsstatistik som samlades in mellan 1802-1820 i sockenstatistiken att värdet för olika gårdar låg på 5 till 6 beroende på gröda.¹
Utsikt från det som skulle kunna ha varit Lövstugans tomt
På torpet Lövstugan bodde mina förfäder från 1780-talets mitt till 1830.
Anders Nilsson var född vid soldattorpet Bråten i Ludgo 1739. När fadern dog 1743 försvinner familjen spårlöst. Runt 1779-1780 inflyttar Anders med sin hustru Catharina Larsdotter och dottern Catharina till Skavsta i Björnlunda, detta enligt mantalslängden. Anders Nilsson flyttade till Lövstugan omkring 1784 från Skavsta.
Var har familjen varit mellan 1743 och 1780? Ja det är nästintill okänt, Dottern Catharina anges vara född i Vårdinge den 5 maj 1775, men saknas i födelseboken och Anders saknas i mantalslängden för Vårdinge. Vid flytten till Skavsta är noterat att de tillsammans med änkan Catharina Jansdotter Folkén född 1733 flyttade in från Åker. Varken i Åkers församlingen eller vid gården Åkra i Björnlunda finns dock några spår från dem.Catharina Folkén dör 1783 vid Lövstugan 45 år gammal.
Paret hade ännu en dotter Anna Maria, hon ska enligt husförhörslängderna vara född i Skavsta, Björnlunda på juldagen 1781, även hon saknas i födelseboken. Döttrarna noteras i konfirmationslängden för åren 1791 och 1797, Anna anges då född 1781 och om den äldre syster som anges vara född 1775 i husförhörslängden konfirmeras sex år tidigare vilket stöder teorin om att döttrarnas födelseår är just 1775 och 1781. Frågan är bara varför ingen av döttrarna lyckats bli noterade i födelseboken.
Vi ser här att Anna Maria konfirmeras samma år som andra som anges födda 1781, det är alltså troligt att det är hennes födelseår, trots att födelsenotis saknas. Utsnitt ur konfirmationslängd för Björnlunda 1797. F:1, opag
Anders dog av lungsot 1800. Båda döttrarna hade redan flyttat hemifrån men den äldre av döttrarna som hade varit ute och tjänat piga i socken hade återflyttat hem, kanske för att hjälpa till att ta hand på fadern hans sista år i livet. Onekligen är Anders illa däran eftersom en ny åbo tar över gården, samtidigt som familjen bor kvar. Den nya åbon är Lars Christoffersson, som tillsammans med hans hustru Christina Persdotter, och deras lilla dotter Anna Stina kom från Ludgo. Redan 1801 flyttar Lars och hans familj ut, och det gör även änkan Catharina och den hemmavarande dottern.
På torpet bor en Lars Larsson under några år men även han flyttar ut och 1805 är släkten tillbaka. Då flyttar svärsonen Lars Olofsson född 1771 i Lid in med sin hustru Anna Maria. Huset fylls snart med både barn, tjänstefolk och inhyses. Svärmodern Catharina flyttar in ungefär samtidigt som de nygifta paret flyttar in, hon flyttar sedan bort för att några år senare återkomma och avsluta sina dagar vid torpet av ålderdom 1815. I den sista husförhörsländen noteras för Catharina ”Har fattigdel, därav i största behov”.
Lövstugan enligt husförhörslängden 1805-1813 (Björnlunda AI:5, p311)
Av mantalslängden 1805 får vi reda på att ingen i hushållet brukar tobak, att torparen gjorde två dagsverken i veckan, att man sådde 24 kappor utsäde och att torpet hade två fönster.
Lars och Anna Maria fick tre barn, Anna Christina född 1804, Anders 1807 och minstingen Maja Cajsa född 1819. Den äldsta dottern noteras med ”känner ej orden” i husförhörslängden 1814-1817 och i husförhörslängden för åren därefter ”sjuk av slag och ofärdig”. 1822 dör Anna Christina. I samma husförhörslängd noteras Anna Maria som ”sjuk och oförmögen till arbete”.
I husförhörslängden noteras kort ”utskrivna ur mantal 1825”. Det vill säga det var året familjen inte längre behövde betala skatt för att de helt enkelt inte hade möjlighet att göra det. Året efter tar sonen Anders över titeln som torpare.
Notiserna i husförhöret är korta och koncisa, prästen gjort en kort besök i trakten i samband med husförhöret och engagerade sig inte så mycket i fattigfolkets vedemödor. Hustrun får ömsom heta Anna Maria och ömsom bara Maria, hennes födelsedatum anges länge till 1758 fast hon bör ha varit född kring 1781 och dessutom i församlingen. Ändå kan man inte neka till att man i husförhörslängderna får en fattig och sjuklig familj på ett litet magert torp att skymta fram ur historiens mörka skuggor.
Ändå vet vi lite mer om familjen. Ägaren till Bjursnäs som ägde torpet där familjen bodde och var den som familjen hade att kalla husbonde har skildrat familjen i en målande och ganska cynisk bild. Troligen en rätt tidstypisk skildring om hur en bonde ser på en torpfamilj utifrån ett patrialkaliskt och lätt förindustriellt synsätt. Denna lilla inlaga hittar man som en ”förklaring till ytterligare en påminnelse” i Åker-Daga-Selebo fögderis handlingar från år 1822, volym 4:5.²
Jag vet rätt väl vad bevillningsstadgan ålägger husbonde vid bristande tillgång hos hans torpare, men jag vet också, att hon förutsätter motsvarande tjänstbarhet och arbete och att hon ingenting fordrar av en fattig, vanför, bräcklig eller orklös, med ett ord, av så usla varelser, som Lars Olsson och hans hustru i alla dessa avseenden och i många år beklagligen varit, ännu är, och alltid måste förbli, helst då hans utmärglade gestalt nästan liknar ett kraftlöst och vanlytt mellanting mellan benrangel och människa. Vars åsyn är för ens känsla sårande; varförutan detta arma folkets elände varit, i nära arton år, ökat med en lam, fånig och merendels sängliggande, nu äntligen avliden dotter.
När härtill kommer att Lövstugan är ett av de sämsta tvådagstorp i socken, att det under nyssnämnda förhållanden blivit genom vanskötsel än mer försämrat, att Lars för dagsverken som han ej förmått att göra, för utsäden och för spannmål, med mera, till dessas betryckats livsbärgning, nu över tjugo år, satt sig hos mig i en ganska stor skuld, den han aldrig kan betala. Att sonen först länge nog genom tiggeri sökt, men nu mera vid 17 års ålder – fastän svag, spinkig och aldrig beväringsgill – söker genom arbete understödja det nödlidande huset: och slutligen att jag, utan avseende på egen förlust, endast av kristligt medlidande, låtet dessa olyckliga kvarbliva, för att icke med dem föröka den krngstrykande tiggarhopen eller betynga allmänna barmhärtighetsverk.
1828 gifter sig Anders med båtsmansdottern Sophia Berggren, året efter föds deras första dotter Anna Maria. Några månader senare dör den lilla dottern Anna Maria av slag, det har då hunnit bli år 1830. Ytterligare några månader senare flyttar familjen ut från Lövstugan. Nästan femtio år av bundenhet till den lilla jordtorvan i skogsgläntan bryts. Torpet Lövstugan som familjen kallat sitt hem under så lång tid blir någon annans hem. Det äldre paret med sin yngsta dotter som inhyses till Töle soldattorp och det yngre paret påbörjar en flytturné som ska vara de närmsta trettio åren i socknarna Lid, Frustuna, Vagnhärad, Hölö, Vårdinge, Södertälje landsförsamling och så avslutningsvis i Torsåker. På några av platserna skrivs Anders som tegelbruksarbetare. Det kanske inte är en slump, granne med Lövstugan låg Kleva tegelbruk och det kanske var här som som morfadern Anders, fadern Lars och sonen Anders drygade ut sin kassa när inte den magra jorden vid Lövstugan kunde ge mat för dagen.
Hur gick det med torpet? Generalstabskartan från 1872 har ännu med torpet. Men på den häradsekonomiska kartan tjugo år senare visas ingen symbol för ett hus eller ett platsnamn utan det som karteras är bara en öppen åkeryta. Enligt husförhörslängden för 1886-1889 noteras den sista boende på ”Löfstugan, torp under Bjursnäs” som förre torparen Anders Gustafsson som dog där just 1889. I rubriken på sidan har prästen sedan noteras ”ska rivas”. I husförhörslängden där efter finns inte torpet med.
Utsnitt ur generalstabskartan 1872, bladet Katrineholm
Utsnitt ur häradsekonomiska kartan 1897-1901, bladet Kleva
Slutligen kort från Ortnamnsarkivet som ger information om torpet i några olika uppteckningar, både som en hage som fått namn efter ett torp och som just torpet. Där får man också en indikation på hur man på geniun sörmländska ska uttala förfädernas boplats.
Mamma är lik sin mamma, som är lik sin mamma? Ja kanske? Dagen till ära vill jag hedra mina anmödrar. Spåren går att följa från de ljuva Sörmland till det bördiga Östergötland och strax därefter till det gamla danska landskapet Halland. Med glimten i ögat man man väl säga att vi därmed är danska på mödernet!
Min mor Saga Kristina, gymnasieekonom, den första i familjen på flera hundra år som gått mer än folkskola. Född i Björnlunda och boende i Järna sedan 1959.
Min mormor Saga Ann-Britt född och uppvuxen i Björnlunda, bodde en kort tid i Stockholm då hon arbetade i en skoaffär. Gift 1949 med konsumföreståndaren Hans Andersson. 1959 flyttade paret med sin dotter till Järna. Där bor de än i dag. Fram till pensionen arbetade Ann-Britt som butiksbiträde.
Mammas mormor Eva Lovisa (1901-1955). Uppvuxen vid Rosenborg, Borensberg i Östergötland. Utbildade sig till byxsömmerska. Gift 1928 med Arvid Johannes Krispinsson skräddarmästare bördig från Kalix i Norrbotten. Fram till Evas död bodde paret med sina två barn i Björnlunda i Södermanland.
Mormors mormor Lovisa (1865-1956). Lovisa Jönsson var född i Torslund, Snöstorp i Halland och var yngsta dotter till Jöns och Bengta. Lovisa blev mejerska och efter att ha bott en tid i Skåne fick hon anställning i Östergötland. Där träffade hon sin blivande make Johan Edvard Hultman (1864-1919). Paret fick åtta barn, varav ett, sonen Gösta dog ung. Edvard dog i spanska sjukan och Lovisa bodde kvar i familjens hus som änka. Alla utom döttrarna Helny och Eva blev bygden trogna. Både Helny och Eva gifte sig med skräddare.
Mormors mormors mor Bengta Knutsdotter (1818-1900). Bengta föddes vid Ulvsnäs i Snöstorp och hon gifte sig 1844 med torparen Jöns Persson (1816-1911). Paret fick sju barn, en son dog ung, övriga förutom dottern Lovisa och sonen Petter som emigerade till USA blev bygden trogna.
Mormors morsmors morsmor Ingierd Nilsdotter var född 1793 i Bårared i Breareds socken i Halland. Hon dog av nässelfeber 1832 i Ulfsnäs, Snöstorp. Hon var gift med torparen Knut Håkansson (1788-1870). Paret fick sex barn
Mormors morsmors morsmor Bengta Persdotter. Hon föddes 1756 i Hästilt, Breared. 1787 gifte hon sig med änkligen Nils Staffansson (1743-1825). Paret fick fem barn och så fick hon också några på köpet från Nils första äktenskap med Ingierd Pålsdotter. Bengta hade en växt i ansiktet som var så anmärkningsvärt att det noterades i husförhörslängden. Bengta dog 1817 av feber i Bårared, Breared.
Mormors morsmors morsmors mor Kerstin Jonsdotter var född omkring 1717 i Lingilt, Breared. Hon gifte sig 1742 med änklingen Lars Persson i Hästilt. De fick tre barn, Karin, Gunilla och Per. 1752 dog Lars, 66 år gammal. 1753 stämdes Kerstin för att hon inte hållit sin del av landsvägen i ordning. 1754 gifte hon sig med drängen Per Månsson från Essmared i Tönnersjö. Samma år stämdes den nye maken av handelsman Edman i Halmstad för att hustruns tidigare man två år tidigare hade borgat för. Per bemötte och menade att han kom från enkla omständigheter och behövde anstånd för att lösa skulden. Kerstin dog 1778 av klåda, 61 ½ år gammal.
Mormors morsmors morsmors mormor hette Anna Ersdotter och var född omkring 1683 i Breareds by, Breared. Hon gifte sig omkring 1704 med sonen Jon Persson ifrån Lingilt i samma socken. Paret fick elva barn. Hon dog 1762, 79 år gammal.
Mormors morsmors morsmors mormor mor hette Karin Jönsdotter. Hon var född omkring 1659 och dog 1707 i Breareds by, Breared. Hon var gift med Erik Bengtsson (ca 1655-1717) och de fick förutom dottern Karin sönerna Jöns, Bengt och Lars. Erik gifte om sig med Svenborg Bengtsdotter och fick ytterligare en son Bengt. Det spännande är att bouppteckningen efter Karin är bevarad i en bunt där även maken Erik bouppteckning och avvittring samt någon av Eriks släktingars bouppteckningar finns bevarade. I avvittringshandlingen efter Erik beskrivs också en husesyn som ger en beskrivning av en kringbygd gård med renoveringsbehov.
Inledningen till Karin Jönsdotters bouppteckning 1707, Tönnersjö häradsrätt FIIa:2
Husesyn hållen 1718 på den Breareds gård där Erik Bengtsson bott. Tydligen är farstun i så dåligt skick att en ny behöver byggas, i öster en fähuslänga på syllar. Den södra sidan av denna längan hade en port. Vad man kan förstå stod även den södra och västra längan på syllar. Av detta kan man räkna ut att boningshuset låg i öster av husgruppen.
Detta är så långt bakåt i tiden man kan komma med hjälp av kyrkböcker, bouppteckningar och mantalslängder, sedan suddas spåren ut i historiens skuggor.
Nio generationer kvinnor som alla delar ett arv från sina okända anmödrar. Kanske kan man med hjälp av domböckerna finna ytterligare något generation, men det kommer kräva många timmars planlöst läsande i tjocka luntor utan någon som helt säkerhet att man kommer att hitta något av intresse. Men kanske kanske finns det något kunnig släkt- eller bygdeforskare som sitter inne med några ledtrådar?
Familyroots 