Ibland är det nyttigt att stanna upp och fundera på vad som hänt och vad man hunnit med under ett år. Året är nästan slut och bredvid mig ligger en tjock lunta med papper, som har underhållit mig hela året. Det är en utskrift av min farmors fars anor som jag på lediga stunder korrläser och kompletterar med uppgifter som saknas. I många år var min farmors fars anor den gren på träden som hade glesast och kortast rötter. Farmors pappa var född oäkta och så även farmors farmor. När denna genomgång är klart någon gång under 2024 har många rottrådar växt till med flera generationer och de äldst kända är födda på 1500-talet. För att komma så långt har jag vridit och vänt på dopvittnen, bouppteckningar, mantalslängder och domböcker. Mantalslängder och domböcker är verkligen dess motsatser, mantalslängden är övergripande och ofta knapphändig, det är först när man samlat på sig några decennier av uppgifter som informationen växer fram. Med domböckerna är det ofta motsatsen, ett enstaka mål kan måla upp familjefejder och ge information om avlägsen släktskap. Håll utkik under 2024 då jag kommer blogga lite om dombokfynden. Ofta handlar målen om vem som ska överta och bruka de små gårdarna. Sådana mål i domböckerna är jag mycket tacksam för, det bekräftade tex vilka som var soldaten Anders Andersson Ströms föräldrar. Anders var soldat i Lilla Malma i Sörmland men förutom en del gånger han var dopvittne till syskonbarn var domboksnotiser det som fäste honom som son till Anders Larsson – vilken brukade dels Kvarnängen och dels en gårdslott i Ekeby, båda i Dunker. Under året har en familjeskröna besannats, min farmor sa alltid att hennes fars släkt hade vallonblod. Det visade sig att det faktiskt fanns några droppar sådant genom släkten Grell på farmors farfars sida när man gick tillräckligt långt tillbaka.
Det är så klart inte bara idogt forskande utan även DNA-tester som bidragit till den ökade kunskapen. Under året har det rasslat in ett flertal DNA-träffar kopplade till min farmors halvsyster Amanda, som alla bekräftat dels att Amanda och farmor var halvsystrar och dels att jag listat ut rätt vem som var min farmors farfar. Under året hittade jag också en DNA-träff som visade sig vara min syssling, min farmors helbrors dotter dotter. Det visades sig att hon bodde i Norge. En av min farmors halvbröder (med gemensam mor) gifte sig med en kvinna som var ättling till med min farmors farmors syster. När DNA-matcherna börjar trilla in ger det spännande resultat, för de som varken är ättlingar till hel- eller halvsyskon utan till ”styvsyskon” är ändå släkt med varandra, fast flera generationer bakåt. Det visar sig dessutom att farmors mor och far var avlägset släkt med varandra vilket så klart inte underlättar när man vill härleda var olika delar av ens DNA kommer ifrån. Ju mer jag rotar i mina sörmländska rötter desto mer liknar de mormors fars norrbottenanor där syskon gifter sig med syskon och kusiner med sysslingar och alla blir tillslut släkt med alla på något vis. På tal om Norrbotten, min arbetskollega och jag kom i samspråk om släkt och det visades sig att hon var ättling till grosshandlaren i Stockholm Johan Bergman Olsson (idag kanske mest känd som den som sålde sitt sommarnöje Valdemarsudde till prins Eugen). Eftersom Bergman Olsson var kalixättad så var det bara att kika bland de inmatade anorna och vips blev vi släkt.
Året har också inneburit att två släktingar gått ur tiden. Dels min ingifta farbror som fick lämna jordelivet lite väl tidigt, som 76-åring och dels min mormors kusins fru som blev lite över 99 år. Det senare kanske verkar lite udda och avlägset att ta upp, men på min mormors sida har släktbanden alltid varit lite tätare, när jag var liten var det lika normalt att träffa sina sysslingar och bryllingar som att träffa sina kusiner på pappas sida. Min mormors kusin var dessutom den som med sina berättelser om släkten och sin egen släktforskning fick mig att börja släktforska. Det var på den tiden man åkte till SCBs forskarsal i Garnisonen på Östermalm, Stockholm för att få titta på födelse- vigsel- och dödboksutdragen. Vissa årgångar fanns inte ens på mikrokort utan man beställde fram dem och fick bläddra sig fram bland papperssidorna. En längd i taget. Det gick inte fort att forska på den tiden. Ville man spara något fick man kopiera eller skriva av för hand. Idag sitter jag i soffan med min laptop och växlar snabbt mellan olika källor på skärmen. Jag fyller webbläsaren med ett tjugotal källor framme samtidigt, ingen arkivarie som påminner om en maxgräns för antal volymer att beställa fram. Förutom källorna finns ju också så många engagerade släktforskare att rådfråga digitalt, och sitter de inte inne med hela svaret har de ofta några kloka råd att ge hur man kommer vidare.
Min mormors mormor hade en bror som emigrerade till Pennsylvania. Hans son var på besök i Sverige och träffade sina kusiner 1956. Därefter tappade man kontakten. Jag har under åren letat en del i amerikanska folkräkningar men aldrig lyckats hitta så långt som till någon gren som ännu lever. Därför var det lite extra roligt när jag precis innan jul kikade in på Ancestry och hittade en ny ”ThruLine” som ledde mig till barnbarnsbarn till emigranten. Jag skrev en rad och nu har jag fått ett trevligt svar från en 72-årig dam i Buffalo som inte lyckats komma längre bakåt än just till emigranten Petter Jönsson.
På morfarsmors sida kan man långt tillbaka i tiden hitta adel som i sin tur leder ner till de medeltida kungaätterna. Därför var det lite extra kul att besöka Vadstena kloster i år, det som en gång i tiden var Bjälboättens palats. På morfars sida har vi sedan många år kontakt med en del ”amerikasläkt” så det var också kul att denna sommar få välkomna några av dem och visa dem runt på deras besök i Sverige. Den svenska fikatraditionen uppskattades mycket, och så har den ju gjorts i många generationer i min släkt så kanske inte så konstigt att den var lätt att återuppväcka.
Familyroots 